Spader Raljerar På om Merchandise

Trodde ni det var sluttjatat om Merchandise? Inte då! Ett alldeles för stort och trevligt ämne för att någonsin ta slut. Det är ett ständigt återkommande tema här på Spader Ess men ämnet dyker ständigt upp lite varstans det finns Rockers, te.x här hos "Ljudet Av ett Hårdrockshjärta" där det bland annat diskuterades om bandtischan.

Och nog är det väl ändå så att just bandtischan är Merchens okrönta konung/drottning. Vi pratar här inte om att bara vunnit slaget, det verkar onekligen som ett så simpelt klädesplagg som en T-shirt, kammat hem hela kriget. Bandtischan står helt enkelt i en kategori för sig själv. Givetvis finns det en hel del man kan raljera om den och dess former, men denna gång tänkte jag sikta in mig på dess trogna följeslagare, eller för att vara mer exakt, konserthalsduken.

Vi har nu konstaterat att bandtischan i sina olika former regerar, dock inte i ensamt majestät. Vi har ett otal andra förekomster och det dyker upp nya mest hela tiden, men till de mest långlivade får man nog räkna knappen, eller Pins och patchen som de heter på riksrocksvenska. Det går lite upp och ner för deras populäritet och kan nog dessutom knytas lite till hur många åldersringar den aktuella Rockern har.

Men den Merch-företeelsen som jag ville ta upp här är således den gamla klassiska Konserthalsduken. På 80-90 talet, när jag själv började springa på konserter var den ett oumbärligt inslag, såväl på konserter som hemma på pojkrumsväggarna. Men det känns nu som om den för en väldigt tynande tillvaro? Eller är det bara jag som blivit för gammal för att märka av den?




Det känns inte som den har lika framträdande roll i Merch-stånden på konserter längre. Man ser den inte viftas i publiken längre.
Möjligen har den fått stryka på foten tillsammans med den lika klassiska ballad tändaren, som fått kapitulera inför alla dj**la mobilkameror som hela tiden skall vidarebefordra konserterna i skakig skitkvalitet till en ointresserad omgivning (fasiken, ta ett par bilder och stoppa sedan ner den igen, för när du nyktrat till kommer du ändå bara inse att du skulle ha koncentrerat dig på spelningen i stället).

 Själv köpte jag halsdukar som en besatt i början av min karriär som konsertgåare. Blev till och med en hel del dubbletter. Som sedan fick pryda väggarna runt stereohörnan. Men någon gång hände något, jag slutade att köpa nya och dom jag redan hade plockades ner från väggarna och jag gick över helt till bandtischan.
Någon form av mognadssjuka?
Nu ligger dom som finns kvar (bilderna) i en låda och skräpar, men dom är kära minnen och den dagen jag lyckas erövra mig en gillestuga eller en bra mancave kanske dom kan åka upp igen. Kris?

En sak är dock säker så här i efterhand. Jag har fler intakta halsdukar än vad jag har gamla T-shirts. En del har slängts för att dom helt enkelt blev för slitna. En del har försvunnit i den takt som mitt midjemått ökade och dom helt enkelt inte passade längre. Som jag nu ångrar en hel del när mitt midjemått återgått till en mer hanterbart storlek igen. Särskilt min gamla älskade Phil Lynott tischa som jag saknar något ofantligt. (men jag har hittat en liknande på nätet, så det kan bli en tröst)

Vad säger ni om konserthalsdukens status?