Recension - Whitesnake : Live in 1984 - Back To The Bone

Jahapp, då var det dags för ännu en live utgåva från Whitesnake. Fast denna gången är det inte en nyinspelad konsert, utan nu handlar det om en 30 års hyllning av plattan Slide It In. Man har valt att kalla boxen, Live in 1984 - Back To The Bone. Paketet innehåller en DVD med filmmaterial från 1984, som man valt att kalla Super Rock och en CD med titeln Snakeskin Boots - Best Of Bootlegs och det är just musik CD:n som jag kommer att koncentrera mig på, då det enbart är den jag fått tillgång till. Men mer om den senare.




Härförleden, samma dag som denna promo dök upp i min mailbox, så publicerade Jesper Almén på Heavymetale en vass och bra krönika om just David Coverdales textförfattande. Vilket känns som ett kul sammanträffande. I sin krönika så liknar han honom en aning vid Eddie Meduza när det kommer till textpoesi. Mycket träffande krönika över lag, men samtidigt måste någon ställa sig i Dave's ringhörna och försvara honom lite. Först vad det gäller liknelsen med Meduza, så även om dom har en aning liknande tema för sina texter, så kommer dom från lite olika håll kan jag känna. Eller som David själv säger på skivan, dom är "Sleezebuckets" från London och Eddie mer en raggar-pajas från vischan.
Jag kan sedan bara tala för mig själv, men under mina tonår, då Whitesnakes musik kom in i mitt liv, så var det David sjöng om rena poesin som till stor del sammanföll med mina egna önskningar och fantasier. Det var typ det enda jag tänkte på då. Dock hade jag kanske inte riktigt herr Coverdales utstrålning och bravado för att kunna infria fantasierna. Det räckte tydligen inte med en halvtaskig hockeyfrilla och ett brinnande intresse. :-)
Och trots att texterna allt som oftast är svårt sexistiska, så måste jag nog erkänna att David Coverdale var den som, för mig, trots allt förde in romantiken (i någon form) i hårdrocken. Möjligen tillsammans med Phil Lynott. Dom kunde sjunga om romantik utan att det kändes löjligt på något sätt. Men så lyssnade jag ju en del på Meduza med...:-) Dessutom, även om David tonat ner sexanspelningarna en aning på sista tiden, så vet vi ju alla vad som säljer.
Jag säger bara Anaconda. Här är en liten skön videosnutt där texten från den låten fått sig en poesi makover. Riktigt bra.

Men nu tillbaka till skivan för dagen.
Denna live är sprungen ur den tiden som åtminstone David anser vara gruppens höjdpunkt. Om inte annat så var väl skivförsäljningen på topp och med det så blev väl hans vurm för damer bättre och mer dekadent.
Själv föredrar jag de tidigare årens lite mindre polerade yta, men har inte något emot denna era heller. Kan konstatera att sammansättningen av låtar är rätt snyggt gjord, då det rör sig om bootlegupptagningar från 1984 års världsturné, men det är mest i mellansnacket som det ibland skvallrar om att man är på olika ställen. Och för att knyta ann till ovan raljerande om det sexistiska inslaget i Coverdales låtar, som jag ändå kan vara rätt förlåtande till, så måste jag bara konstatera att det verkligen känns att hans mellansnack på skivan är 30 år gammalt. Idag så ger det mer rysningar av obehag, än något annat. Låtmässigt får man med en hel del av just skivan som jubilerar, och det får väl ses som ok i sammanhanget. Plus några andra örhängen från karriären.
Tycker att det är rätt en rätt ok liveskiva överlag, och det hörs att det är live, med allt vad det innebär. Det är inte alltid perfekt, precis som det skall.

Dock är det bara att konstatera, det har blivit lite mycket live album från denna guppen på senaste tiden. Och har man nu dessutom redan släppt ett av de mest klassiska live-albumen genom tiderna, Live...In The Heart Of The City, så är det nog svårt att upprepa den bedriften. Så därför kan jag tyvärr inte ge mer än 2 Ess av 5, det vill säga Godkänt, för Fans och samlare. Det var ett gränsfall om den skulle få en pinne till, men då bara för att det är en grupp som jag gillar väldigt mycket, och att skivan speglar en tid som gruppen kändes vitalare än idag.



Sammanfattning:
Betyg: 2/5 Ess
Favoritspår: Jon Lord Medleyt sist på skivan.
Skivbolag: Frontiers Records
Release: 7:e November 2014





Tracklist:
CD: Snakeskin Boots - Best Of Bootlegs
Gambler; Guilty Of Love; Love Ain’t No Stranger; Slow An’ Easy; Walking In The Shadow Of The Blues; Ready An’ Willing; Guitar Solo; Crying In The Rain; Soldier Of Fortune.
Super Rock 84: Love Ain’t No Stranger ; Ready An’ Willing ; Slow An’ Easy
EP Audio Track- Jon Lord’s Final Performance Whitesnake:
Medley: Gambler; Guilty of Love; Love Ain't No Stranger; Ready an' Willing.

Support The Bands That You Like!

 

Är det bara jag eller.... Likheter mellan Hello Saferide och Phil Lynott

Hörde Hello Saferides låt "I was Jesus" nu på morgonen och det slog mig rätt snart att syntslingan i början på den låten är väldigt snarlik Phil Lynotts gamla dänga "Fatalistic Attitude".

Är det bara jag eller?...

Rocken i Bild - Phil lynott



Photo: Richard Young

Eftersom vi ändå är inne i en form av dvala, både vad gäller väder, semester och bloggande, så kör vi
ännu en fantastisk Phil-bild. The Rocker i sitt sanna element. Bilden tagen av den engelska fotografen Richard Young (1979), som tagit en hel del otroligt bra bilder, både från rockvärlden och mode/film-världen. Han har plåtat i över 40 år och håller fortfarande på.

Rocken i Bild - Phil Lynott

Photo : Patric Donaldson

En bild på en av mina största idoler genom tiderna, Phil Lynott, sett genom kameran av Patric Donaldson.
En av de saker jag gillar med denna bilden är just hur tillfreds Phil ser ut i detta ögonblicket. Han är här i sitt esse helt enkelt.

Nu börjar jag dessutom min semester, så det är viss risk att uppdateringarna kommer att bli lite lidande, men det märker vi. Ha det gott och må solen lysa era stigar.

Rocken i Bild - Thin Lizzy

Denna bild, tagen av Harry Potts, visar ett Thin Lizzy på toppen. Det är en bild som allt som oftast hamnar som bakgrund på mina datorer. Dels för att jag älskar gruppen, men givetvis även för att jag älskar bilden. Bilden lyckas förmedla Phil Lynott i sitt esse när han förkroppsligar "The Rocker" delen i sin musikaliska karriär.

Harry Potts är återigen en av dessa fotografer som har ett riktigt gott öga för just livebilder och det finns en hel del andra bra bilder i hans portfölj, så det är risk att han dyker upp igen....

Spader Raljerar På om Merchandise

Trodde ni det var sluttjatat om Merchandise? Inte då! Ett alldeles för stort och trevligt ämne för att någonsin ta slut. Det är ett ständigt återkommande tema här på Spader Ess men ämnet dyker ständigt upp lite varstans det finns Rockers, te.x här hos "Ljudet Av ett Hårdrockshjärta" där det bland annat diskuterades om bandtischan.

Och nog är det väl ändå så att just bandtischan är Merchens okrönta konung/drottning. Vi pratar här inte om att bara vunnit slaget, det verkar onekligen som ett så simpelt klädesplagg som en T-shirt, kammat hem hela kriget. Bandtischan står helt enkelt i en kategori för sig själv. Givetvis finns det en hel del man kan raljera om den och dess former, men denna gång tänkte jag sikta in mig på dess trogna följeslagare, eller för att vara mer exakt, konserthalsduken.

Vi har nu konstaterat att bandtischan i sina olika former regerar, dock inte i ensamt majestät. Vi har ett otal andra förekomster och det dyker upp nya mest hela tiden, men till de mest långlivade får man nog räkna knappen, eller Pins och patchen som de heter på riksrocksvenska. Det går lite upp och ner för deras populäritet och kan nog dessutom knytas lite till hur många åldersringar den aktuella Rockern har.

Men den Merch-företeelsen som jag ville ta upp här är således den gamla klassiska Konserthalsduken. På 80-90 talet, när jag själv började springa på konserter var den ett oumbärligt inslag, såväl på konserter som hemma på pojkrumsväggarna. Men det känns nu som om den för en väldigt tynande tillvaro? Eller är det bara jag som blivit för gammal för att märka av den?




Det känns inte som den har lika framträdande roll i Merch-stånden på konserter längre. Man ser den inte viftas i publiken längre.
Möjligen har den fått stryka på foten tillsammans med den lika klassiska ballad tändaren, som fått kapitulera inför alla dj**la mobilkameror som hela tiden skall vidarebefordra konserterna i skakig skitkvalitet till en ointresserad omgivning (fasiken, ta ett par bilder och stoppa sedan ner den igen, för när du nyktrat till kommer du ändå bara inse att du skulle ha koncentrerat dig på spelningen i stället).

 Själv köpte jag halsdukar som en besatt i början av min karriär som konsertgåare. Blev till och med en hel del dubbletter. Som sedan fick pryda väggarna runt stereohörnan. Men någon gång hände något, jag slutade att köpa nya och dom jag redan hade plockades ner från väggarna och jag gick över helt till bandtischan.
Någon form av mognadssjuka?
Nu ligger dom som finns kvar (bilderna) i en låda och skräpar, men dom är kära minnen och den dagen jag lyckas erövra mig en gillestuga eller en bra mancave kanske dom kan åka upp igen. Kris?

En sak är dock säker så här i efterhand. Jag har fler intakta halsdukar än vad jag har gamla T-shirts. En del har slängts för att dom helt enkelt blev för slitna. En del har försvunnit i den takt som mitt midjemått ökade och dom helt enkelt inte passade längre. Som jag nu ångrar en hel del när mitt midjemått återgått till en mer hanterbart storlek igen. Särskilt min gamla älskade Phil Lynott tischa som jag saknar något ofantligt. (men jag har hittat en liknande på nätet, så det kan bli en tröst)

Vad säger ni om konserthalsdukens status?

Grattis!! Phil Lynott och Robert Plant

Även om nu gratulationsserien gått in i någon form av träda så går det ju inte att hålla sig när det det en dag som denna och två av ens stora hjältar fyller år. Eller rättare sagt en fyller och en skulle ha fyllt. Phil Lynott och Robert Plant delar nämligen dagen och det väljer jag att fira med att dela med mig av två av mina favoritbilder från rocken, där båda killarna är i sitt esse.

Bilden tagen av Harry Potts

I am The Golden God! Foto: Peter Simon

Grattis!! John Sykes

54 år blir idag den inte helt okända gitarristen John Sykes.

Även om jag lyssnade en del på Tygers of Pan Tang redan innan så blev mitt första riktigt medvetna möte med herr Sykes när han var på turné med Phil Lynott på glada 80-talet, där han tog sig god tid att sitta och snacka med alla som ville efter spelningen i Västervik.
Har man dessutom varit med i både Thin Lizzy och Whitesnake, så har man med automatik kvalat in på min grattis-lista.

Låtvalet nedan är från den Turnén som jag först såg honom, men från Västerås.

Grattis!! Gary Moore - Muddy Waters

Idag skulle gitarrlegenden Gary Moore ha fyllt år.
För min del så har han betytt mest som vapendragare till Phil Lynott.
Det är en sak till som jag faktiskt måste tacka Gary för, nämligen att han var snäll nog att betala studiotid för N.J.B. i den legendariska PUK studion i Danmark, en gång i tiden. Inget han visste något om själv, men så var det. Går att läsa mer om här.









Eftersom Gary på sina senare år drev iväg in i Bluesens förlovade träskmarker är det väl bara på sin plats att han delar födelsedag med en av Bluesens giganter, Muddy Waters.

Grattis!! Brian Downey - Janick Gers - Nick Mason

En gammal hjälte föddes denna dag för 62 år sedan. En av vapendragarna kring en av mina husgudar Phil Lynott i Thin Lizzy, nämligen trummisen Brian Downey.

Tyvärr fick jag aldrig chansen att se Thin Lizzy live men näst in till när grabbarna turnerade under namnet The Philip Lynott Band och besökte Västervik 1983.
Jag fick då även chansen att ta en bild på Brian och Phil ihop och få Phils autograf. Autografen har jag tyvärr förlorat med åren, men bilden finns kvar. Inte världens bästa men vad fasiken, man var ung och kanske inte helt nykter.










Mera födelsedagar. Janick Gers som är en av gitarrkollektivet i Iron Maiden fyller 56 år idag. Denna man med sitt band har jag dock fått chansen att se ett par gånger, senast tillsammans med frugan när vi tog med vår dotter på hennes första konsert 2006.












Så är det mer trummisar på gång, Nick Mason från Pink Floyd fyller 69. Att härstamma från den gruppen får tala för sig själv.

Grattis - Phil Lynott och Robert Plant

Dagen grattis blir en dubbelhyllning, då denna dag agerar födelsedag till två giganter inom rockmusiken, som var och en på sitt håll varit med att skriva facit till rockmytens historia.

Grattis!!!

Phil Lynott och Robert Plant

  Skulle ha fyllt 63 år idag                     64 år idag

For they are amazing good fellows...

 Phil Lynott är min första stora idol och kommer nog att så förbli, då det var han som med sin underbart lena röst och poetiska texter förde in mig i hårdrocksfållan. Den sorg jag har över att aldrig lyckats se Thin Lizzy live när det begav sig, uppvägs åtminstone av att jag såg Phil live när han gjorde en "solo" runda genom Sverige 1983. Bandet som backade upp honom var dessutom mer eller mindre resten av Lizzy. 
Fick då chansen till att ta ovanstående bild. Tyvärr gick han ju, allt för tidigt, ur tiden bara 3 år senare, men skulle som sagt fyllt 63 år idag. Tack för alla underbara låtar Phil.

Min hyllning till Phil, Roisin Dubh.

Vem kan inte relatera till legenden Robert Plant som fortsätter att leverera bra musik år efter år, även om han bytt lite inriktning på senare tid. Som frontman och Golden God i Led Zeppelin har han inte enbart roat sin publik, utan verkligen till sammans med sina kollegor i Led Zeppelin och verkligen karvat ut en hel genre och satt standarden för stora delar av musikindustrin. Led Zeppelin har gjort så många underbara låtar och jag håller en av dem för en av de bästa låtarna genom tiderna. Väck mig mitt i natten och fråga mig vilken som är världens bästa låt och jag kommer att svara Kashmir.

Are you Ready?

En av världens bästa låtar. Punkt. Kashmir

St. Patrics Day

För att hedra Irlands St. Patrics Day är dagens låtval några låtar av Phil Lynott/Gary Moore. Vill framför allt passa på att hylla Philo lite extra denna dag (Han bör hyllas varje dag). Samt en bild på Phil, från det privata arkivet. Håll till godo!

Gary Moore – Parisienne Walkways
Phil Lynott – Solo In Soho
Phil Lynott – King's Call
Thin Lizzy – Roisin Dubh (Black Rose): A Rock Legend