Måndag kväll och en konsertafton med min son och Två band jag inte vet något mer om i princip än att sonen gillar huvudbandet.Förband för kvällen
Attila och huvudakt
Hollywood Undead.
Tror
att jag innan konserten hört två låtar med hollywood som sonen spelade
häromdagen vilka jag gillade, även om jag inte gick i taket. Attila försökte jag snabblyssna på strax
innan och orkade väl med knappt en låt.
Man kan säga att
mina förväntningar inte var direkt höga när vi väl styrde mot fryshuset.
Och sammantaget kan man väl säga att när jag gick därifrån så hade både
farhågor besannats och ögon öppnats. Det började redan i kön, där jag
insåg att jag nog höjde medelåldern på stället avsevärt.
Först
ut Attila. Södernkisar från Amerikat, närmare bestämt Atlanta.
Egentligen vill jag inte skriva
mer än att känslan från snabblyssningen stod i sig. Kvartetten lirar
stenhårt metalcoremangel med massor med growl, så nu vet alla trogna läsare att
det blir en viss uppförsbacke till mitt hjärta.
En uppförsbacke som
visade sig oöverstigligt brant denna kväll.
Bandet var oengagerat.
Noll sväng. Man predikade party, Fuck Off! och Hell yeah!. Men levererade inget
av det. Mellansnacket bestod mest av att uppmana publiken till att köpa
deras merch, skapa mosh pits, springa i cirklar, crowdsurfa och sitta
på huk för att sedan hoppa högt på kommando. Sånt som sker spontant på
konserter där banden engagerar. Här blev det mer en känsla av desperat
bekräftelse sökande. Den bestående känslan? Desperat dagisverksamhet.
Sångaren,
Chris "Fronz" Fronzak, bjöd dessutom på, förutom olika stadier av ohörbart sång, även
på mer tunga än
Miley Cyrus. Vet inte om det är en del i den så berömda "
southern hospitality".
Nä, är det här vad man kallar party
i Atlanta, då kan jag vara utan. Om skall ta fasta på något som
sångaren hasplade ur sig, så får det bli Get the fuck out! Och då riktat
till Attila. Angående merchen som det tjatade om. En del snygga
tishor, tyvärr hade någon haft den dåliga smaken att sätta bandets namn
på dem, så det gick liksom bort. Hell Yeah!
Denna upptakten gjorde mig lite
orolig för nästa band. Sonens favoriter. Man vill ju liksom få sköna
känslor av det man gör tillsammans med sina barn.
En oro som skulle
åka ut med badvattnet väldigt, väldigt fort.
Hollywood Undead kan bara
sammanfattas med otrolig partyenergi. Hela konserten inleddes med
allsång till
mammas o pappas "
California Dreaming" och det kändes lite
glädjande att se att till huvudakten var jag inte lika ensam i min roll
som åldershöjare. Dessutom tog det inte många låtar innan jag dessutom
förvandlats till en hoppande partyröjare.
Första delen
av setet framfördes med ett band iklädda masker och en aning gangsta
attityd. Men efter ett par låtar tog man av sig maskerna och släppte på
allt. Hela konserten var en snyggt komponerad tillställning av kontrollerat kaos och
röj, fast med både glimten i ögat och mycket humor. Jag blev jävligt
imponerad av bandets ständiga byten både av vem som trakterar de olika instrumenten och vem som är sångare.
Vi gick genom ett potpurri av genres och känslor, hela tiden utan dötid. Den stora inramningen kändes som
Beastie Boys goes Metal, men det stannade minsann inte där. Vi fick detta kryddat med allt från
Beach Boys snygga melodisnickrande, Irländsk pub Hip-hop-rock, Sea Shanties känsla, feta
Rammstein riff, små uns av
Frank Zappa och massor av humor.
En rolig del var att bandet plockade en "random" person från publiken som skull spela lite gitarr med bandet. Det blev en Emil som kom upp på scenen och visade sig vara både slängd i käften och med guran. Dessutom var han tydligen samordnare för bandets svenska Street-team. Vilken skön slump. Hur eller hur, även om det visade sig att han hade en jätteliten penis, så gjorde han riktigt bra ifrån sig på scenen. :-) Bandet filmade flitigt, så det lär kanske dyka upp något filmklipp vad det lider. Uppgjort i förväg eller inte, lite roligt att ha vetskapen att det kunde ha hänt vem som helst i publiken till och med mig. Fast inte, jag kan ju varken spela gitarr eller har en mikroskopisk.....:-)
Det enda negativa jag kan komma på så här i glädjerusets kölvatten: Det var en Måndagskväll. Hade varit perfekt till lite Fredags/Lördags festande. Bandets sista keps köptes framför näsan på min son. Det snöar i Stockholm dagen efter. Ja, det blir inte mer än så. En toppenkväll!
Bandet utropade att vi var ärade som publik att få se ett band som dom, och jag kan bara hålla med. I'm Honored! Både jag och sonen kan absolut tänka oss att gå igen, om tillfälle ges.
Det här är en svår skiva för mig att recensera.
