Så, då är det ännu en gång dags att göra ett bokslut för det gångna året. Lika svårt varje gång. Men så länge det är svårt så får man ju anta att det beror på att det ännu en gång varit mycket bra musik i omlopp. Antalet inlägg har varit aningen bättre detta året, dock känner jag att det varit aningen tunnsått med recensioner. Förhoppningsvis blir det bättring till nästa år.
Just bristen på massor av recensioner, gör ju att det hela blir lite lättare, ur ett perspektiv, eftersom valets vånda inte blir så stort. Det jag kan känna är att det blir en massa otroliga plattor som missas bara för att jag själv inte skrivit recension om dem. Så vem vet, det kanske blir en lista med sådant med vad det lider.
Som traditionen bjuder, 13 stycken plattor från gångna året, som sticker ut extra hos mig. Helt utan rangordning.
Vi börjar med att konstatera att just den musiken som tenderar att gå hem hos mig allt som ofta kommer från Texas. Vet inte om det bara är en slump eller om det är något djupare som ligger bakom? Jag är ju löjligt förtjust i Barbecue också.
Jag börjar där jag slutade, med det senaste recenserade bandet,
Witchcryer. Som flexar musklerna på sin debut, Cry Witch. Rejält.
Ett annat Texas band med muskler är
Venomous Maximus, som med all rätt befunnit sig på mången årsbästa lista med sin 3:e platta
No Warning.
Även
Duel, som slog ner hos mig med dunder och brak, har fått mycket speltid härhemma. Extra kul att dom spelade tillsammans med mina polare i
The Quill under hösten. Hade varit roligt att vara på den spelningen.
Med
Youngblood Superkult lämnar vi Texas, men bara för stunden.
The Great American Death Rattle är en imponerande platta. Tyvärr har tryckningen av vinylen haft lite problem, så vissa utgåvor är försenade. Givetvis den jag beställde. :-)
Den föra kvartetten skivor, var sådana jag gett ett ursprungsbetyg på 4 Ess, vilket är en normal höjdarhand när det kommer till pokerspel. Men som mina trogna läsare vet, så spelar jag inte helt rent, utan har ett extra Spader Ess i rockärmen, som jag drar fram vid vissa tillfällen, när fyrtal inte riktigt räcker till. Så, då tar vi just den trio plattor som knipit åt sig just det, femtal i Ess.
Franska
The Necromancers har inte bara skapat en urstark debutplatta i sin
Servants Of The Salem Girl, utan kanske en av årets bästa plattor enligt mig.
Det samma kan man säga om
Greta Van Fleets "dubbel EP". En imponerande Odyssé längs stigar kantade av
Led Zeppelin.
Två unga band i lindan av sin karriär som visar på otroliga resurser.
Sedan tar vi oss an ett mer luttrat band,
The Midnight Ghost Train, vars förra platta
Cold Was The Ground var det första jag hört med dem. En brutal rökare som kom in i mitt hem som en storm. Årets platta
Cypress Ave. är en helt annan upplevelse. En mer mångfaceterad platta med massor med olika ljudlandskap och udda infallsvinklar. Den som varit såld på deras tidigare råös blev kanske tagen på sängen, men i mina ögon är det en fantastisk platta.
Så kommer vi in på kategorin med Svenska band. Det är fortsatt roligt att se att så mycket svenska band gör fortsatt bra ifrån sig. Har sett en del recensenter ute i världen som undrar lite över vad vi har i vattnet som lyckas massproducera så mycket svängig rock. När man pratar om det stora svenska musikundret, brukar man stirra sig blinda på på popsvängen, men jag skulle vilja påstå att vi har fanan högt även i rockgenren om man bar flyttar fokuset lite grand och tittar bortanför den kommersiella radio-masskonsumtionen.
Lykantropi, lyckas på sin debut att få med allt jag tycker känns det som. Dessutom vackert paketerat i en rejäl dos med naturmysticism och vacker melankoli.
Nekromant har florerat här förr, men då under annat namn. Men musiken är fortsatt otroligt bra. Och även här med en viss melankolisk touch på det hela.
Det är alltid samma sak när
The Quill släpper ny platta. Lika delar förväntan och fasa. För tänk om jag inte gillar plattan? Men så här 8 plattor in i karriären så kan jag inte annat än lyfta på hatten och dra en lugnande suck över att jag ännu en gång får lägga en platta från dem bland favoriterna.
Black Marbles är ännu ett band som dragit in som en sen virvelvind i mitt medvetande från ingenstans. Men vad glad jag är att dom gjort det. Mycket kraftfull och bluesig hårdrock.
En annan sak som man kan konstatera, även om det pågått en tid, men det känns som om EP:n får en allt viktigare roll. Därför får listan även inhysa dessa två små alster, som snurrats en hel del i mina lurar under året.
Tillbaka till Texas med
Doomstress. Ett band som bara blir bättre och bättre. Helt klart ett spännande band som jag hoppas får chansen till att både turnera här i Europa och komma med en fullängdare snart.
Kanadickerna i
Whitenails omnämnde plattan
First Trip som en EP, ser numer ut som man plockat bort det, vilket jag kan förstå, då den är 8 spår lång. Men jag struntar i vilket, då det är en väldigt bra platta.
Så, då får listan vara färdig för denna gång. Som jag sade inledningsvis så finns det en del skivor av de jag själv inte recenserat som troligen skulle ha kunnat tagit sig en plats här på listan, men det är lite så det funkar. Inget recensionsmaterial, ingen recension och följaktligen ingen plats på listan.
