Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per.
Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Bluesboogie i manegen någon? Cirkus Prütz släpper sin tredje platta White Jazz - Black Magic och ger sig ut på en musikalisk resa genom ett musikaliskt landskap asfalterat av legender som Stevie Ray Vaughan, Johnny Winter, Sky High med aningar av både ZZ Top och Gary Moore.
Jag använder ordet asfalterad för det är en något mer putsad rockig storstadsvariant av bluesen, även om den givetvis är hårt rotad i de gamla dammiga korsvägarna i södern. Det är inget direkt nytt under denna himmel, vi har hört de flesta teman tidigare, men det är jäkligt snyggt levererat och inpackat i riktigt svängiga och sköna låtar som Cirkusen bjuder på.
Trots att jag oftast inte är någon superfan av instrumentala låtar är jag ändå lite extra förtjust i låten "Blues For Fallen Brothers" som är en instrumental hyllning till de tidigare medlemmarna Robert ”Strängen” Dahlquist och Mikael Fässberg. Dels gillar jag hyllningen i sig, men är väldigt förtjust i de Gary Mooriska gitarrslingorna, särskilt när dom i slutet glider in i mäktigt tvilling-gitarrande.
Det är alltid lite lurigt att recensera skivor med folk man känner inblandade, men samtidigt lika skönt när den initiala nervositeten får böja sig för att det återigen inte var något att oroa sig för. För det är en bra platta. en platta som växer för varje lyssning hittills. Jag skulle säga att om man bara är halvsugen på den här typen av musik så är det en solid trea, men om du som jag har mina rötter i bluesträsket (svårt att låta bli om man är uppvuxen i Mönsterås), ja då vill jag nog sätta en fyra på den. Svensk kvalitetsblues!
Album Rating: 4/5 Favourite Tracks: Hell To Pay & Blues For Fallen Brothers
Tracks:
1. Leave me alone
2. Mojo 3. Shotgun Wedding Blues 4. Aim to please 5. Blues for fallen brothers 6. Hell to pay 7. Ready to go 8. Friends 9. Hats n strats 10. Zombie Stomp
Sent skall syndaren vakna! Eller det är svårt att bli profet i sin egen hemtrakt...
Fick häromdagen ett brev i inkorgen med lite info om ett band, Dodgers Dive, som släpper en ny video till sin kommande platta. Inget ovanligt så långt. Det som fick mig att reagera, var att jag aldrig tidigare hört talas om bandet. Dels för att dom är riktigt bra, men framför allt, att dom kommer från mina egna trakter. Sångaren, som är i mitt eget åldershärad, är uppvuxen bara ett par hundra meter hemifrån min egen crib.
Jag får väl ursäkta mig med att jag är inflyttad exil-smålänning och bara har bott i området de senaste 16 åren. Dock är min ingifta familj inventarier i området så där måste det undersökas lite...
Tillbaka till bandet. Dodgers Dive, spelar rejält svängig Blues-rock. Tänk ZZ-top blandat med Sky High i en snyggt packad ljudbild om man bara ser till nedanstående video. Tar man sedan in förra plattan i ekvationen så får man en hel del till i ljudbilden, så tråkigt behöver det absolut inte bli.
Senaste låten är dessutom ett spännande samarbete med Mats Ronander, som trakterar ett livsfarligt röjjigt munspel och Rednex(?), Tjolahopp, den såg man inte komma...
Bra lirat och en rejält svängig låt som sätter känslan inför resan till nästa helgs Bluesfestival i Mönsterås.
En kul detalj i videon är den korta Kafé-scenen (1:50 in i videon) där det sjungs "-Hey Son, I'll give you some advise..." och det eftersom det just är far till son som scenen utspelas (basisten i bandet är son till sångaren, så kallade familjeband...).
Se, lyssna och njut, och förena er med mig i förväntan inför släppet av den kommande skivan The Trilogy: Part II. Tills dess kan vi njuta av första plattan The Trilogy: Part I på Spotify. (kan man ana att det finns minst en till skiva i planerna?)
Från Malmö kommer skivaktuella trion The Brimstone Days. Den 6:e November släpper man en 60- 70-tals svängig rockrökare, The Healer, på Transubstans Records.
Det är det första jag hör av gruppen, men man har två plattor under bältet redan. Bandet spelar riktig upp och hoppa sväng med skönt groove. Massor av Soul och Blues i en härlig kompott av varm och skönt distad gitarr. Sade jag att det svängde? Nått så infernaliskt skönt...
TBD har både attityden, musikaliteten, låtarna och framför allt mojon att ro detta i hamn. För att inte tala om att sångaren, Håkan, har en gudabenådad röst för denna genre. Bandet ger oss 11 låtar som klockar in på strax över 35 minuter. Så även längden på skivan känns rätt tidstypisk för den musik man levererar. Och den behöver inte vara längre, för vid det här laget har man redan börjat sakna de första låtarna, så kvickt på playknappen igen. Vill man veta vilket härad bandet rör sig i utan att behöva lyssna på musiken (vilket jag starkt avråder (nej, jag förbjuder)), så tänk Thunder Express korsat med ett Hellacopters i sina lugnare stunder och med en sångare som stundtals låter som Billy Gibbons i ZZ Top.
Här någonstans brukar jag komma till förpackningen, särskilt om det är en extra snygg förpackning med ett arslesparkande omslag. Och det är det verkligen. Fast inte i en positiv bemärkelse, för mitt första intryck var att detta riskerar att kvala in som årets fulaste omslag. Efter att ha studerat det ett tag kan jag nog ändock konstatera att det har en viss charm och att jag gillar bandets logo. Vi lämnar det där och konstaterar att mitt omdöme om omslaget inte på något sätt representerar själva innehållet, för musiken lämnar absolut inget att önska.
Jag tror att alla som läst hit har anat jag gillar plattan hyfsat. Men jag vill nog påstå att om det enda man kan komma på att klaga på, är att omslaget ser ut som om man själv ritat det (förlåt vem som nu än har gjort omslaget, det behöver inte vara så negativt, jag vet hyfsat väl vilken som är den farliga änden på en blyerts), när musiken tränger sig in i själen på detta sättet, ja, då blir jag närmast lyrisk.
Så, nu när året drar sig mot sitt slut är det roligt med skivor som placerar sig högt på skalan, allt för att röra om lite inför den kommande års-summeringen. The Brimstone Days får av mig solklara 4 spader av 5 möjliga.
Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår just nu: We Come in Peace och Nightmare is Here
Bolag: Transubstans
Release: 6:e November 2013
Tracklist:
1. Black And Blue 2:57
2. We Come In Peace 3:53
3. Matter Of Moments 2:53
4. Clap Your Hands 3:40
5. Bag Of Bones 3:46
6. Nightmare Is Here 2:11
7. The Healer 3:32
8. Miss Understood 3:07
9. Hold Me 3:03
10. I Won't Let You Go 3:25
11. Stubborn 2:57
Så, då har vi kommit fram till sista dagen för Daytona Bike Week. Egentligen är det väl i morgon som är den officiella slutdagen, men då handlar det mest om hemresa.
Tänkte här bara summera min egen förkärlek för Motorcykelvärlden.
Till att börja med, så har jag varken MC-kort eller motorcykel själv. Även om jag kört lite grand i min ungdom. Det började med att som knatte gå med i den lokala Crossklubben och hade därigenom givetvis tidens hjälte, Håkan "Carla" Carlqvist som stor hjälte. Fattas bara annat. Dock var detta av ekonomiska skäl en väldigt kort period.
När det kommer till Motorcyklar så är min smak dessutom aningen begränsad. De maskiner som triggar mina habegär är Custom-cyklar och Choppers. Japanska Räserhojjar lämnar mig kall.
Jag och min bästa polare växte mer eller mindre upp ute på en ö utanför Mönsterås, Oknö, där vi röjde runt från ganska tidig ålder. På Oknö var det "förr i tiden" ganska populärt att partaja runt midsommar och den lokala Knutteklubben, Hangover MC hade sin egen lilla tältplats utstakad på Kaffetorpets camping. Så där samlades knuttar från halva landet under Midsommar. Detta var ett paradis för oss som vid 13-14 år, skulle jag tro, började hänga där, dels för att det var lukrativt då man fick samla ihop deras tomglas för att panta, men framför alt för att det var spännande och man fick provsitta deras bågar. Good Times!
Sedan fortsatte det med mopedtrimmande i ganska tidig ålder, funkade bra när man växte upp på landet. Jag och polaren roade oss ute på ön där vi bodde, med att se till att reta upp patrullerande polisbilar. Eftersom vi kunde ön utan och innan så var det inte svårt att försvinna på dolda vägar i skogen. Alltid lika roligt. Dock hände det att det dök upp MC-poliser, då var det inte riktigt lika kul. Vet inte vad som var värst, att förlora trimdelar eller att behöva masa sig hem till mor och far med böteslappar. :-)
När man kom upp i åldrarna så började folk runt om skaffa sig motorcyklar, både lätta och tunga. Givetvis var det alltid en kamp om att få provköra. Ett tag hade jag en stående deal med en kompis som gillade min mors matlagning, så mot att jag fixade nattkäk så fick jag låna hans hoj för att åka efter maten. Funkade bra för mig.
Sedan var det ju det här med N.J.B. Då ursprunget av gruppen, Night Jammin Band, mer eller mindre var uteslutande hojåkare från trakten, däribland den lokala hojprofilen "Idi" Idebrant på trummor. Så blev det ganska naturligt att det spelades en hel del på knutteträffar runt om i Småland. Både i den tidiga sättningen, och i den senare. Vilket alltid var lika trevligt, dels för att det var riktigt härligt folk man stötte på, och sedan var det ju extra roligt eftersom gagerna oftast bestod av en stor del öl. Ett av de mest minnesvärda tillfällena var när det spelades på Höglandsträffen utanför Nässjö. En numera insomnad träff, som i sina glansdagar drog stora mängder hojåkare från i stort sett hela Europa.
Att det skulle bli en minnesvärd kväll kunde man ana redan när vi svängde upp med vår mattsvarta Ford "Transvestit" framför scenen för att lasta ut. Scenen var utsågad ur övervåningen på en lada, med taggtråd för att hålla för överentusiastisk publik nedanför borta.
Det lades ut en ramp som man fick kånka upp utrustningen för, när den väl var borttagen fick man klättra upp på baksidan för komma upp på scenen.
Här en bild på Wilmer X när dom spelade på samma scen.
Bilden lånad från http://home1.swipnet.se/~w-18268/index.htm
Redan på dagen, under soundchecket, så började det strömma till en skara pruttfulla knuttar. Vilket resulterade i rätt bisarr syn på ca. 40 vältankade hojåkare som headbangar loss till trummornas enformiga soundcheck. Så fort hela bandet stämde in började vrålen om att det skulle spelas ZZ Top's Touch.
Sedan på kvällen, när spelningen drog igång uppstod ett annat problem. Eftersom gaget i vanlig ordning till viss del bestod i öl, så föll det sig inte bättre än att en viss nödighet uppstod hos bandmedlemmarna. Eftersom det inte då gick att komma ner från scenen på ett enkelt sätt så löstes detta med att trycket lättades bakom en presenning som var uppspänd baktill på scenen. Det var dock först efteråt som vi såg att nedanför denna presennings var grillbordet placerat. Behöver kanske inte tillägga att vi avstod från korv resten av kvällen.
Numer är det väl mest i form av TV-serier som jag fortsätter att njuta av Hojkulturen. Fast man kan väl säga att för min del så börjar cirkeln slutas, så jag sedan många år är gift med en avlägsen släkting till min gamla idol Carla. :-) Nu får jag väl bara se till att få ut tummen och skaffa mig ett MC-kort också.
Här är ett par spår med Night Jamming Band och den senare konstellationen N.J.B. Låtar som hörts på en hel del hojträffar runt om i Småland under 80-talet.
Idag har jag äran att gratulera två män som satt skäggen på kartan
Först ut Texas-rockaren Billy Gibbons, som trots utseende och födelsedag i December inte är släkt med Tomten, utan gitarrist och sångare i ZZ Top. Denna dag blir han 63 år gammal och trots att det varit tyst om gruppen en längre stund så är dom fortfarande aktuella. Jag väljer att visa deras senaste video, som bjuder på det gamla vanliga, Snygga bilar, brudar och jävligt skön boogie-rock
Benny "ABBA" Andersson, det var inte mycket till rock säger ni. Det är det visst säger jag. :-) Killen har varit med och promotat Svenskt musik så pass länge att jag slänger in honom bara för det, men så rockade han ju dessutom på duktigt i Hep Stars någon gång i forntiden. Och hanhar ju indirekt, om inte annat, kopplingar till Polarpriset som delat ut pris till Led Zeppelin. Dom lär ju dessutom ha partajat rätt hårt tillsammans om man får tro Robert Plant och det väljer jag att göra och mer rock än så blir det ju inte.
Bluesboogie i manegen någon?
