Polar'n Pers guldkorn - Trading Fate!

Jag vet inte hur dom löste allt det där runt alkoholtillståndet i Rockklassikertältet på Sweden Rock Festival det året (2004). Det var liksom uppenbart att dom släppte in mindreåriga, och på scenen stod ett gäng 17-åringar, och framför dem, ett antal hundra rockers som knappast var medvetna om annat än vad som serverades i baren... De fjuniga tonåringarna hade däremot andra planer, de skulle sno precis all uppmärksamhet i tältet med en spelning på ca 30 minuter Trading Fate serverade knivskarpa låtar i bästa Iron Maiden-anda. Jag tänker på låtar som "Trapt" och "Temporary dead". Båda spåren hade enkelt färgat efter inledande "Tailgunner" på Maidens, "No Prayer For The Dying"... för det var hårdrock i exakt den andan.



Det fanns ingen som kunde ta miste på energin. Det distinkt tajta sound bandet levererades med den kanske tydligaste lysande stjärnan på scen, bandets fantastiska sångare, Kenny Leckremo, vars likhet med Bruce Dickinson "himself" redan utalats ryktesvägen genom hårdrockens mun-till-mun-metod att bygga status. Hans självklara scennärvaro ingav hopp om rockscenernas kontinuitet framöver. Med mig från denna festival hade jag bandets demo "Demo From Hell" (2003) som spände över 4 spår.

Men ingenting varar för evigt. Som brukligt levereras ändringar i bandets konstellationer och när man 2007 slog samman sin framtid med medlemmar ur Dream (även de Upplands-Väsby) var Trading Fate ett minne blott. Bland det sista som sipprade ut var det demo som uppkallats efter bandets namn och videon "Feel It Again" (2005, se klipp). Ur askan reste sig ett band som med finansiering från Peter Stormare (Upplands Väsby och skivbolaget StormVox) kom att bli kända som H.E.A.T. Soundet blev påtagligt glammigare varpå bandet kom att signalera andra referensramar som t ex Whitesnake.



Helt plötsligt stod bandet på Melodifestivalens scenkant (2009), och visst, Mellon blev en trallvänlig upplevelse och "1000 miles" är en stark låt, men ändå... Från Väsby till Christer Björkmans schlagergrepp är ju sin distans, kan man minst sagt säga. Jag tänkte då, hur fan går man vidare att definiera sitt band för framtiden efter det där? Jag vet faktiskt inte... men med Kennys avhopp (2010) var förändringen total, söckersöte Erik Grönwall (Vinnare av TV-programmet Idol 2009) plockades in och man kan väl påstå att transformationen från en yngre våg brittisk metall till klassisk Väsby-AOR var total... fast, typ, gulligare!

Annat var det förr när man tävlade i musik. Rock-SM! Kommer ni ihåg Rock-SM? Tävlingen som ställde Europe i fokus (1982). Bandet, i sin tur, svarade med att vinna hela tävlingen och resten är en framgångssaga få fått uppleva. Framgångarna med formatet på tävlingen, som hölls över hela landet, och bandens genomgående relativt höga kvalité gick inte att misskreditera. Sveriges Radio sände veckovis etappfinaler och SVT tog finalen till TV-rutan i en tid där det var glest mellan både kanaler och hårdrocksfokus.

Tävlingen triggade, hur som helst, många rockband att lämna rep- och källarlokaler och bytte skepnad några gånger innan formatet togs om hand i form av "Musik Direkt". Kanske det var en känsla av att cirkeln slöts som gjort att jag inte följt tävlingen sen 2004. Upplands-Väsby, hemmet för Europe hade levererat ännu en vinnare, Trading Fate (2004, se första klippet), och jag trodde att detta var starten på en ny storhetstid för hårdrocksscenen från denna förort till Stockholm.



Själv hade jag rötterna söder om söder i Stockholm, vi hade KSMB på röda, Ebba Grön i gröna tunnelbanelinjens riktning söderöver, det var med andra ord mycket punk som bubblade, inte minst med Ultrahuset (1979-88) i Handen (pendel syd) som balans till den melodiösa rock som med Europe och många andra skapades på pendel norr. Jag hoppas kunna skriva lite mer specifikt om detta tema (Stockholms-scenens förutsättningar), kanske om "gårdarna" t ex nämnda Ultra, men även fritidsgården Runan (Täby kyrkby) och Vita Huset (Täby 1994-97) och den bördiga metallmyllan i Upplands-Väsby runt Rundbyskolan och tillgängliga replokaler för en generation som bestämt sig.

Upplands Väsby är Europe, men det är minst lika mycket Candlemass och Yngwie Malmsteen, det finns många som ska nämnas, men jag stoppar där för nu. I denna rad av melodiös hårdrock står nu även H.E.A.T, med sitt ursprung i metallklingande Trading Fate (och betydligt mer glammigare Dream). Melodiös hårdrock har länge definierats i Upplands-Väsby och detta var alltså inget undantag!

När Trading Fate klev upp på scenen i Rockklassikertältet på Sweden Rock Festival presenterades de av ingen mindre än Ian Hauglund (Europe, Hound Dog) och det kändes påtagligt att Väsby fött fram ytterligare talanger. Det kändes också påtagligt att Väsby fortfarande har en scen som stödjer sina egna när melodierna ska pressas fram till varje pris. Väsby Rockfestival och Zamora Rock Nights (numera Micza) är ytterligare bevis på denna orts unika förutsättningar, när metallen ska omsättas till betydligt tralligare hård rock längs den ibland 1000 mil långa vägen mot framgång...

/Polar'n Per

Backbook för Trading Fate:
The First Demo (2000)
Your Own Worst Nightmare (2001)
3 (2001)
Demo from Hell (2003)
Trading Fate (2005)

Tre starka kort med Trading Fate:
1. Kenny Leckremos röst
2. Upplands-Väsby
3. Sweden Rock-framträdandet

Mer om Trading Fate:
...på Metal Archives
...på webben (som H.E.A.T)