Spader Ess Nostalgitrippar - Ulf Lundell

Eftersom Ulf Lundell är albumaktuell igen, så tänkte jag att en lite tripp längs med nostalgigränden med hans namn är på sin plats. Jag har bara hört singeln från den nya plattan och den gillar jag, däremot har jag vandrat tillsammans med Ulf ganska länge nu. Och han har betytt en hel del för mig.

Det började någon gång i 80-talets början. Trots att Ulf är en klassisk storstadsskald så spelade han på strängar som även jag, en liten bonnapöjk från Småland, kunde ta till mig. Det började med att lyssna på hans mer partyorienterade musik från skivan Ripp-Rapp, med vilken han skapade ett perfekt soundtrack till den tidiga tonårens trevande partajande och frigörelse.

Dock slutade det inte där, strax kom skivan som ingen kunde ducka för, Kär och Galen, även här fanns det en del klara partylåtar, men även en hel del låtar som manade till eftertanke.
Och det är väl nonstans här som den fördjupande kärleken till hans musik grundlades. För här pratar vi om att sluka både det tidigare materialet och det som sedermera kom ut. Vilket är en hel del, då herr Lundell varit en ganska produktiv man genom åren. Vilket jag givetvis inte har något emot.

Tyvärr har jag bara sett Ulf Lundell Live en enda gång, på Skansen, om man borträknar att jag åkt hiss med honom på Arlanda i början på 90-talet. Mer om det senare. Men på något sätt gör det mig inte något att inte sett honom live mer (även om jag gärna velat, och givetvis hoppas få chansen igen), för min relation till Ulf är rätt stabil som den är. Dock har jag spenderat en hel del tid småpackad på parkeringar utanför hans spelningar (bland annat den ökända Borgholmspelningen under 88-turnén). En av anledningarna till att jag inte kom längre än till parkeringarna var en kronisk brist på ekonomi och att partajandet prioriterades.

I nådens år 2000, fick jag ett jobb i Schweiz. Att släppa kontrollen och flytta utomlands var för mig ett stort steg, då jag är en familjeman av stora mått. Särskilt som jag då hade en dotter på dryga tre år och min fru var höggravid med min son vid tillfället. Men äventyret var för stort, så och lönen som lockade. Det hela skulle bli en prövning, då jag skulle bli tvungen att vara utan min familj i en månad, för att hinna tjäna in pengar nog att ta ner dem till Bern. Jag hade aldrig varit ifrån dem så lång tid, varken då eller senare.
Inför den resan fick jag av min fru skivan Män utan Kvinnor, som kom att bli soundtrack för den resan, tillsammans med en bunt andra Lundellskivor som fick följa med mig i bilen söderut mot Bern. Det var en månad som jag fullkomligt vältrade mig i Lundell och Svensk melankoli. Och även om jag samtidigt genomgick mitt livs äventyr i ett av de vackraste landskap man kan tänka sig, så var tiden utan familjen en plåga. En plåga som både lindrades och späddes på av Ulf.

Under min tid i Bern så skrev jag sporadiskt i vad man skulle kunna kalla en dagbok. Första inlägget i den kallade jag till och med "I EuropaTillsammans med  Lundell". Tänkte här dela med mig av de två första inläggen i den, eftersom det har en viss bäring för den här artikeln. Ni får ursäkta om det blir aningen melodramatiskt, men det var så det kändes just då.

Bern 000214   

Kl.22:13

I Europa tillsammans med Lundell.

Sitter ensam i en stad jag inte känner. Långt från familj, långt från vänner. Runt omkring mig talas ett språk som jag endast ibland förstår. Har varit här i två veckor, hemma går frugan och är gravid, samtidigt som min dotter växer och gör saker som jag aldrig får se. Det låter som om jag varit borta i en evighet, men ibland kan två veckor vara en evighet.

Ur högtalarna smeker Ulf Lundell, precis som från starten av resan. På väg genom ett vintrigt Sverige. Hela tiden Lundell, ömsom mjukt, ibland dundrande men hela tiden med visdom och själ. Vägen glider förbi. Milen rusar förbi till tonerna av Lundell. Tänkvärda ord som ger balsam för själen. Humöret växlande i takt med musiken och orden. Ibland vältrande i självömkan och vetskapen om saknaden. Ibland med förväntan inför äventyret. Nu på Autobahn. Tempot ökar, volymen ökar. Tröttheten smyger på. Snart framme. Stannar, kall luft vid sidan av Autobahn. Vidare, Vidare. Snart framme. Kommer jag att trivas? Kommer jag att stå ut? Utan mina kära. Lundell spelar på, ger lindring. Till och med när det känns som värst och musiken spär på. Ulf Lundell, en vän på vägen. Hur kan en man vara så fylld av visdom, själ och livserfarenhet? 

Bern är vackert, på ett helt annat sätt än Stockholm. Bergen tornar upp sig runt omkring och Aare-floden flyter fram runt staden. Men var är havet? Mitt i Europa, det känns bra, om nu bara familjen kommer så skall vi fara till havet. Ett annat hav. Inte Östersjön, utan ett hav med sälta.

Det är lätt att bli svenskare än svensk och Stockholmspatriot när man sitter lyssnar på en man som är Stockholm, som är Sverige. Hur än staden och landet än har behandlat honom. Är det  berömda Svenska  svårmodet som gör sig hört.

När skall det här livet bli underbart, sjunger Lundell. Om två veckor för min egen del, då kommer familjen. Då kommer våren till Bern. Bergen kommer att stå där stolta, imponerande. Uteserveringar och gator med glada människor. Jag och familjen, Renée med putande mage vid min sida och Alva på mina axlar. Denna resa har fört med sig en hel del, men störst är ändå vetskapen om att min kärlek till min familj är ofantlig. Snart blir vi en till. Glädje, spänning även där. Vad blir du? Ännu en dotter eller en son? Välkommen vilketsom. Välkommen till oss.

Vad skall det bli av Alva och knoddis? Vad kommer ni att ha för möjligheter? Vad kan jag göra för er? Att älska er känns inte alltid nog. Hoppas bara att ni kan gå ut i livet med öppna sinnen och utan fördomar. Att ni inte låter någon sätta sig på er och att ni gör det ni vill. 

Hoppas bara att Lundell får det underbart om han nu ännu inte har fått det. 

Bern 000215

Kl. 22:33

Humörsväng.

Det svänger, det gungar. Humöret är inte på topp, men klart mycket bättre. Det flyter på jobbet. Det är stundtals riktigt bra. Lundell rockar på och jag med. Hale Bop. Kommer att få tillbaka oväntade pengar av Beat. Det känns bra. Skulle vilja ha en smutt HTML editor. Får leta efter det imorgon. Så kanske det kan bli ett försök till hemsida. Satt och tittade på digitalkameror idag. Det vill jag ha en till Eurodisney.

Öl med jobbarkompisarna imorgon, hoppas att jag får tala engelska då.J Det känns som Engelskan tappat lite av sitt flyt. Djäkla Tyska att vara bakvänt. Min utgångspunkt inför morgondagen är att ta det lugnt. Har dåligt med pengar och huvudvärkstabletter.

Skulle ha ringt Renée och Alva idag, men det blev så sent att Alva troligen hunnit lägga sig. Hoppas att Renée ringer imorgon till jobbet. Jag vill så gärna prata med dom båda. Jag vill krama dom. Längtar efter att få mysa, och stojja med Alva. Ljuva tanke att få hålla om Renée och prata med henne, att få se dom båda igen. Att ligga i mörkret och lyssna på Alvas trygga snusande. Men snart så, tiden skyndar. Måste bara få in lönen så att vi kan köpa flygbiljetter. Det är en sak som jag är ledsen över att missa, Alvas första flygning. Hur kommer hon att reagera? Hoppas att det går bra och inte blir för långtråkigt. Den dagen kommer jag att ha svårt att koncentrera mig.  

Och på den här vägen har det varit, till och från. Det har givetvis varit både upp och ner, men jag kan inte säga att jag tycker illa om någon av hans skivor. En annan sak som hände under min Bernvistelse var att jag skapade ett nytt Lundellfan i min arbetskompis Marcus. Marcus kom från Österrike, och även om han var något av ett språkgeni, så kunde han inte ett ord Svenska. Till att börja med. Men efter att ha fastnat för Ulfs musik, och mina taffliga översättningar en Whiskyindränkt kväll, så blev han fullkomligt besatt. Han började rätt och slätt att köpa de Lundellskivor han kom över och tvingade mig att översätta. Det slutade med att han både älskade Lundell och kunde en del Svenska.

Att jag dessutom började sluka hans böcker någon gång på 90-talet, gjorde ju inte saken sämre.

Tillbaka till hissen, en liten hissresa på ett par sekunder som var stort för mig då. Ulf hämtade sonen på Arlanda som tydligen varit med vårt flyg från London, och vi hamnade i samma hiss på väg mot garaget. Jag var stel och stum. Jag kallar det för vördnadsfull, men frugan säger att jag var starstruck. :-)

Ulf har skrivit allt för många bra låtar för att man skall kunna välja, men en av mina absoluta favoriter, som jag gärna identifierar mig med är "En man ifrån norr" från skivan Utanför Murarna.

Därför tänkte jag att den blir en perfekt avslutning för denna vägg av text, men den var lite svår att hitta, så jag tar något annat, senaste singeln då givetvis. Och med det ser jag fram mot att få höra Uffes nya platta, Trunk. Hade gärna haft biljett till Berns spelningen (om inte annat för att det Bern och Lundell haft betydelse för mig), men biljetterna är som vanligt slut. Som jag förstår det hela så längtar Uffe tillbaka till partajet, vilket i mina ögon gör att cirkeln sluts. Tack för all musik, Uffe, både gammal och kommande.