torsdag 8 maj 2014

Polar'n Per tipsar om Noise Underground!

Det är dagen efter kan man säga, Noise Underground har haft sin första spelning på MX Rockbars scen i Allingsås (2014-05-02) och jag pratar med bandets sångare och gitarrist Mats Lilja. "Stället tar väl 150, det var inte riktigt så många, men det var kul! Gör-gött! Det låter bra, men sen har vi kört ett år i replokalen och lyckats släppa vår första EP Suburbia Calling. Det var dax nu!"

MX Rockbar 2014-05-02
Jag frågar om han har någon egen favorit på EP:n, det blir tyst ett tag, sen svarar han "Scared As We Are är en favorit, medans grannarna verkar gilla Radio Silence bäst! Vad ska jag säga?", skrattar han. "Det är svårt att veta hur låtarna tas emot. Vi försökte hitta scenens energi. Rak rock. Även på inspelningen. Först satte vi trummor, bas och en gitarr levande i studion, sen blev det några pålägg med sång och gitarr. Det ger den där klassiska rockkänslan, även fast det inte blir riktigt så perfekt som med modernare inspelningsteknik... Vi siktar på ett tufft sound, men samtidigt vill vi att det ska vara melodiöst..."

Mats berättar att grunge-scenen alltid varit tilltalande och inspirerat, "Jag gillade stilmässigt Foo Fighters första (självbetitlade Foo Fighters, 1995) och även Live:s Throwing Copper (1994), den är fantsastisk!", säger Mats och det är bara att instämma! "Det var väl under KRIM-tiden som låtskrivandet lossnade, fast nu är det rakare, enklare och roligare att göra live!", fortsätter han och det hörs, inte minst kanske på det melodiöst drivna sound som mobiliseras i bandets fyra-spårs EP, referenserna är exakt där han beskriver dem.



Det är ett gediget hantverk med fyra starka spår som än så länge bara distribueras digitalt. Jag själv fastnar direkt för EP:ns titelspår Suburbia Calling, en låt som definitivt har potential för radio med sitt katchiga driv! Samma referat skulle Scared As We Are även få som omdöme, kanske är den snäppet punkigare, rolig med variationen på sång, vilket är ett sound jag hoppas vi får höra mer av framöver. Jag hör en välarbetad produktion som absolut inte är ett forcerat framstressat arbete!



Premiärens setlist
Det hörs att arbetet med melodi och uppdelning av instrument ger en skön stunds lyssning genom de fyra låtarna. Mats berättar om bandets planer att släppa fyra EP. Kanske kvartals eller halvårsvis, de känner ingen stress även fast planerna dragits upp för en tid framöver. Låtmaterialet från första, men även andra EP:n provkördes även de levande på MX och Mats verkar helt nöjd med hur materialet funkar på scen. "Virus som dyker upp på nästa EP sticker ut som ytterligare en favorit. Det låter förjävla gött!", säger han.

Mats berättar att första EP:n verkligen är gjord efter sina förutsättningar, han kommer tillbaka med referensen till Foo Fighters första album, samtalet glider över till Foo Fighters Back and Forth (DVD, 2011), Mats är road, "Vi pratade om den på ett rep tidigare i veckan, men jag har faktiskt inte sett den...", jag låter förvånad och han lovar att se den, kanske kan jag till och med avkräva Mats några raders recension till Spader Ess (som straff för att han inte sett den)? ...hur-som-helst, han kommer tillbaka referensen att skapa ett "brötigt ljud" i beskrivningen, men det är sannerligen inte brötigt, det är precis så stilrent jag förväntat mig, och soundet gör sig bra i denna förpackning.



Den pågående inspelningen (av andra EP:n) blir det mer separation och cleanare mellan instrumenten. Framförallt påverkas trummornas ljudbild i och med inspelningsmöjligheterna bandet har i studion dom börjat använda i Herrljunga. Där står ett uppmickat rum och bara väntar med ett färdigt trumset. "Det låter kanon!", skiner han upp. "Vi spelar förhoppningsvis in fortare och fortare, vilket gör att vi får ut något snabbare. Tätare, det tror jag är viktigt framöver, när musik skeppas som det gör och plattor inte köps som förr. Det blir roligare för alla, tror jag, och efter dessa fyra släpp kanske vi har en grund att stå på. Kanske blir det en fullängdare sen!"

Det låter verkligen som bandet dragit upp planerna, och den känslan stärks ytterligare när jag ber honom presentera bandet. "Jag var 12 år när jag spelade i mitt första band. Det var "Blåbär" (Marcus Andersson, bas) och jag som startade det. Vi spelade väl ihop till gymnasiet, mycket covers, hårdrock, typ Judas Priest och Gary Moore, sen la vi ner, jag minns inte varför. Med Noise Underground hittar vi tillbaka". Med är även "Sigge" (Sigvard Järrebring, gitarr) som var med redan under KRIM och Johan Nyman (Trummor). Det verkar inte finnas några tvivel om att spelglädjen finns "Vi har rätt spelare, medspelare. Det känns när man lirar. Man reagerar på blickar. Svarar upp! Marcus fullkomligt sprutar ut låt-ideér. Embryon med bas och trumma, sen jobbar jag, eller snarare vi vidare ganska förutsättningslöst. Vi har så mycket på lager nu att vi måste planera för att få den här kreativiteten att ge frukt!"



"Det är klart att drömmen att slå igenom och jobba med musik fortfarande finns, men "Sigge" är den enda som försörjer sig på musiken, han är musiklärare och skolad kammarmusiker, men jag menar som rockstjärna", säger han och jag hör att han småler. Det gör jag med för jag gillar det jag hör. Det är inte samma ljudbild som KRIM en gång levererade, det var mer tillrättalagt där Noise Underground välkommet hittar en rockigare scenkänsla. Det är ganska befriande... Jag gillar skarpt det jag hör! Jag tror vi kommer få höra mer av dessa killar framöver och den känslan tilltar när vi avslutar samtalet "Ha de gött, så hörs vi längre fram!", säger Mats!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Noise Underground
1. Folk väntar på nästa grej, även fast den faktiskt kan stå på scen i Alingsås
2. Najs att höra!
3. Det kommer mer!

Betyget då?
Jag tycker definitivt EP:n ska ha lika många ess som låtar, dvs fyra!

Mer om Noise Underground på...
- Facebook
- Spotify

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...