Recension - Rival Sons Annexet 20170302

Äntligen dags att se efterlängtade favoriterna i Rival Sons, Denna gången på Annexet. Sist jag såg dom var som förband till Black Sabbath, och även om det var bra (trots Friends Arena) så var det tydligt att det inte var deras show. Därför var det roligt att återse dem i egen regi.

Bandet har turnerat flitigt den senaste tiden, dels som förband på Monsters of Rock turnén med Black Sabbath och nu själva i ett litet eget koncept kallat Teatro Fiasco. Konceptet består av Rival Sons själva, men i stället för ett traditionellt upplägg med förband/huvudband så kör man här med en DJ och en poet innan huvudakten. Hur fungerar då detta? Beror lite på vem man frågar. Men enligt mig, ganska hyfsat.

Det börjar med att radio DJ:en Howie Pyro, från Intoxica Radio, levererar gamla garagerock rökare från 50- o 60-tal accentuerad av lika gamla strip-tease filmer på storbildsskärm. Hur detta togs emot beror nog på hur tidigt man kom till eventet. En bekant kom precis när det öppnade och han vart väl aningen mätt på att ha detta i en och en halv timme innan resten av showen tog vid. För min egen del tyckte jag det var rätt charmigt, men jag kom mycket senare och såg kanske en halvtimme.

Därefter klev en av  Jay Buchanans kompisar på scenen, Derrick C. Brown. En poet/performer som  framförde lite småsånger och poem till olika ljudbakgrunder. Även här delades publiken, men själv tyckte jag att han var helt ok och stundtals underhållande.  Särskilt poemet vid namn
"I Hate Jay Buchanan" var en frisk fläkt med glimten i ögat just denna kväll.

Sedan ännu ett pass med Howie Pyro medan man rev scenen och gjorde en liten soundcheck inför Rival Sons. Det hade nog varit mer effektfullt om det hela varit lite mer förberett och att man rivit scenen lite snabbare för att låta Rival Sons kliva på direkt i anslutning till Derrick.

Sedan följde en överlag bra show som framför allt lutade sig mot de senaste plattorna låtmässigt. Det största nackdelen i mina ögon, om man nu skall börja med det negativa, var att schowen ibland tappade farten en del. Först har vi låtarna som i sig som går från bombastiskt ösigt till det skiraste lugnet inom loppet av sekunder, och det är helt ok. Men lägger man där till en hel del freebasat jammande som tar över här och där och på det hela taget blir för mycket och man nästan vill bli helt MC5 och vråla "Kick Out The Jams" mot slutet... ja det tappar fart och styrning helt enkelt. Man kunde även ana att energin kanske inte var på topp nu efter allt flängande längs vägarna. Sedan är det ju som alltid när ett band börjar bygga på sin låtskatt, man saknar ju alltid en del låtar.

Men bortsett från allt detta. När allt faller på plats och jammandet och solopartierna hålls till en vettig nivå, ja då är Rival Sons helt fantastiska. Det svänger och gungar, rullar och river, smeker och lindrar. En fråga som jag direkt ställer mig när jag hör Jay's röst är alla som sitter och pratar i dagens media om den moderna soulen och R&B (gärna i samband med artister som Frank Ocean), är dom fel-vaccinerade? Tappades dom på golvet när dom föddes? Det här är soul och blues som krigar sig rakt in i själen. 

För att inte tala om de svulstiga riffen som Scott Holiday vräker ur sig stundtals, när han inte går allt för bananas med effektpedalerna. Öppningsriffen till "Open My Eyes" t.ex.. är som om Godzilla skulle kliva in på scenen med tunga kliv. Michael Miley är som alltid imponerande på trumpallen, och man undrar mest hur han orkar ligga på som han gör, och på det trumsolo. Jag blev även imponerad av hans Lemmy rakning som satt lika snyggt som hans plommonstop. Dave Beste är stabil och cool som vanligt.

På hela taget en bra kväll, om inte helt perfekt. Men även när Rival Sons inte är på topp, så är dom ändå bättre än så mycket annat. Tack ännu en gång Rival Sons