Recension - Rival Sons Annexet 20170302

Äntligen dags att se efterlängtade favoriterna i Rival Sons, Denna gången på Annexet. Sist jag såg dom var som förband till Black Sabbath, och även om det var bra (trots Friends Arena) så var det tydligt att det inte var deras show. Därför var det roligt att återse dem i egen regi.

Bandet har turnerat flitigt den senaste tiden, dels som förband på Monsters of Rock turnén med Black Sabbath och nu själva i ett litet eget koncept kallat Teatro Fiasco. Konceptet består av Rival Sons själva, men i stället för ett traditionellt upplägg med förband/huvudband så kör man här med en DJ och en poet innan huvudakten. Hur fungerar då detta? Beror lite på vem man frågar. Men enligt mig, ganska hyfsat.

Det börjar med att radio DJ:en Howie Pyro, från Intoxica Radio, levererar gamla garagerock rökare från 50- o 60-tal accentuerad av lika gamla strip-tease filmer på storbildsskärm. Hur detta togs emot beror nog på hur tidigt man kom till eventet. En bekant kom precis när det öppnade och han vart väl aningen mätt på att ha detta i en och en halv timme innan resten av showen tog vid. För min egen del tyckte jag det var rätt charmigt, men jag kom mycket senare och såg kanske en halvtimme.

Därefter klev en av  Jay Buchanans kompisar på scenen, Derrick C. Brown. En poet/performer som  framförde lite småsånger och poem till olika ljudbakgrunder. Även här delades publiken, men själv tyckte jag att han var helt ok och stundtals underhållande.  Särskilt poemet vid namn
"I Hate Jay Buchanan" var en frisk fläkt med glimten i ögat just denna kväll.

Sedan ännu ett pass med Howie Pyro medan man rev scenen och gjorde en liten soundcheck inför Rival Sons. Det hade nog varit mer effektfullt om det hela varit lite mer förberett och att man rivit scenen lite snabbare för att låta Rival Sons kliva på direkt i anslutning till Derrick.

Sedan följde en överlag bra show som framför allt lutade sig mot de senaste plattorna låtmässigt. Det största nackdelen i mina ögon, om man nu skall börja med det negativa, var att schowen ibland tappade farten en del. Först har vi låtarna som i sig som går från bombastiskt ösigt till det skiraste lugnet inom loppet av sekunder, och det är helt ok. Men lägger man där till en hel del freebasat jammande som tar över här och där och på det hela taget blir för mycket och man nästan vill bli helt MC5 och vråla "Kick Out The Jams" mot slutet... ja det tappar fart och styrning helt enkelt. Man kunde även ana att energin kanske inte var på topp nu efter allt flängande längs vägarna. Sedan är det ju som alltid när ett band börjar bygga på sin låtskatt, man saknar ju alltid en del låtar.

Men bortsett från allt detta. När allt faller på plats och jammandet och solopartierna hålls till en vettig nivå, ja då är Rival Sons helt fantastiska. Det svänger och gungar, rullar och river, smeker och lindrar. En fråga som jag direkt ställer mig när jag hör Jay's röst är alla som sitter och pratar i dagens media om den moderna soulen och R&B (gärna i samband med artister som Frank Ocean), är dom fel-vaccinerade? Tappades dom på golvet när dom föddes? Det här är soul och blues som krigar sig rakt in i själen. 

För att inte tala om de svulstiga riffen som Scott Holiday vräker ur sig stundtals, när han inte går allt för bananas med effektpedalerna. Öppningsriffen till "Open My Eyes" t.ex.. är som om Godzilla skulle kliva in på scenen med tunga kliv. Michael Miley är som alltid imponerande på trumpallen, och man undrar mest hur han orkar ligga på som han gör, och på det trumsolo. Jag blev även imponerad av hans Lemmy rakning som satt lika snyggt som hans plommonstop. Dave Beste är stabil och cool som vanligt.

På hela taget en bra kväll, om inte helt perfekt. Men även när Rival Sons inte är på topp, så är dom ändå bättre än så mycket annat. Tack ännu en gång Rival Sons

Inför Rival Sons - Jay Buchanan

Så, då kommer vi till sista sonen i Rival Sons. Den karismatiske och skönsjungande frontmannen Jay Buchanan. Innan Rival Sons så har bland annat levererat en hel del riktigt bra solomaterial. Tyvärr inte så lättillgängligt, förutom på youtube, men den som letar kan säkert hitta en del.

Hänger man runt Long Beach trakten och har tur som en tok, kan man (eller i alla fall kunde) hitta honom sitta och köra lite gatumusikanting på egen hand.

På Söndag smäller det på Münchenbryggeriet!

Recension - Sammy Hagar : Sammy Hagar and Friends

En del musiker spelar och skapar musik för att dom har ett driv och något som bara måste ut, andra gör det för att dom kan och tycker det är roligt.
Jag ser inget fel i något av alternativen, så länge det görs med hjärta och själ och blir bra i slutänden. I den sistnämnda kategorin vill jag nog stoppa "The Red Rocker", Sammy Hagar. Har man dessutom så mycket spännande och kreativa kompisar som Sammy, så är det inte undra på om man har roligt på jobbet.

För att stärka den tesen lägger jag den enda livespelning jag sett med herr Hagar, tillsammans med sina kompisar i Chickenfoot på Rockweekend 2009 i Kilafors. Trots ett uselt väder som antagligen är så långt man kan komma från soliga dagar i Cabo San Lucas (Sammys hemmaadress i Mexiko), så levererade grabbarna ett set som helt enkelt sprudlade av spelglädje av ett gäng polare som snarare spelade för att själva ha skoj, utan att behöva bevisa något för andra.

Men nu vidare till skivan.
Sammy Hagar & Friends (ute den 27:e September) är vid en snabb anblick en skum platta. Dels kan den kännas splittrad, många inblandade kockar och det svänger från bredbent gubbrock på hög nivå till mer finstämt. Det är nya låtar blandat med gamla covers. Men samtidigt finns det en liten röd tråd som genomsyrar.
 Några av kockarna som hjälper till att röra om i soppan Kid Rock, Nancy Wilson (Heart), Ronnie Dunn (Brooks & Dunn), Michael Anthony (ex-Van Halen, Chickenfoot), Neal Schon (Journey), Chad Smith & Joe Satriani (Chickenfoot), Bill Church & Denny Carmassi (Montrose). 

Vad det gäller den röda tråden så är det i min uppfattning Sol, Rom, Tequila, salt och att ha kul medan man lever som är den sammanhållande faktorn på denna skivan. Inte så dumt i sig och det finns givetvis mer godsaker gömt i låtarna. Men för sakens skull så tar vi en sak i taget. Jag brukar normalt inte göra djupdykningar i låtarna på det här viset men det känns som det behövs på denna skivan.

Skivan sparkar loss med första låten, "Winding Down", en bluesrökare skriven av Sammy själv och framförd tillsammans med legendariska Taj Mahal. Låten spänner bågen för skivan och ger oss en liten aning av politiskt budskap a lá Sammy Hagar när han sjunger om hur världen varvar upp, samtidigt som han själv varvar ner.

Bluesen fortsätter i " Not Going Down" skriven av Jay Buchanan från Rival Sons som tyvärr inte är med i övrigt på låten. Dock är sönerna ute på turné som förband till Sammy just nu, så det kanske kan hända att man någonstans får höra dem framföra låten tillsammans. Så här långt har skivan stånkat på i positiv och rockig blueston.

Låt nummer tre blir mitt första cover och även skivans första jasså? Depeche Modes "Personal Jesus" dundrar den fram i en bluesig soulvariant tillsammans med vännerna Neal Schon, Michael Anthony och Chad Smith. Detta är ärligt talat inte en dålig låt, en värdig deltagare i serien "Man kan inte förneka en bra låt", men samtidigt en låt som det är förvånansvärt lätt att skippa förbi.

Denna följs av den något poppiga och naiva hyllningen till solen, "Father Sun", återigen en låt skriven av Sammy själv, där han dessutom får hjälp av sin son Aaron i körandet. Rider lite på Mumford and sons och Lumineers ljudbild samt en refräng som påminner starkt om delar av Beatles "Here comes The Sun" .

"Knockdown Dragout" en nyskriven brutal rocklåt som framförs tillsamans med Kid Rock och här kommer även Joe Satriani in och sätter sologitarren.

Dags för ännu en cover och i mina öron den tristaste låten på skivan,  "Ramblin’ Gamblin’ Man" skriven av Bob Seger. Gäsp!


Dock, efter tre låtar som dragigt ner tempot och känslan en aning så ljusnar slutklämmen på skivan.
"Bad On Fords and Chevrolets" är nog den låten jag tycker bäst om på skivan just nu. Framförd tillsamamns med en av låtens upphovsmän, Ronnie Dunn.

Gamla Jimmy Buffet låten "Margaritaville" fortsätter coverkavalkaden, men denna gången i en mer positiv anda. Här sjunger Sammy tillsammans med Toby Keith och man får till skönt svängande Tejanoblues som jag inte hört maken till sedan Willy De Villes dagar. Denna låten hade lätt kunnat bli en sommarplåga om nu inte skivan lanserats på hösten. Men det är väl inte sådant som man bryr sig om när man bor på en solig strand året runt.
Att man dessutom får in en liten pekare till Sammy Hagars egen Tequila, Cabo Wabo Tequila, genom att smyga in en liten "Waborita" i texten, det ger jag extra poäng för och lägger därmed till receptet för en äkta Sammy Hagar Waborita:

Ingredienser
2 shots Cabo Wabo tequila
1-ounce fresh lime juice
1-ounce Cointreau
Splash of Grand Marnier
Blanda så här:

Combine all of the ingredients in a shaker with ice. Shake several times, strain and pour into a salt-rimmed margarita or martini glass.

På vad jag antar är skivans rätta avslutning, "All We Need Is An Island" sjunger Sammy tillsammans med Nancy Wilson vad jag skulle vilja kalla en söderhavscountry om allt som man kan behöva. En söt och charmig låt som även den har potentialen att bli en sommarplåga.

Jag antar att man insåg att man inte kunde stänga skivan i detta lite lugnare tempo, utan behövde dra på lite. Så därför har vi en studio live-outtake i låten "Going Down" där Sammy återigen får sällskap av vapenbröderna Neal Schon, Michael Anthony och Chad Smith.

Splittrat? Ja visst! Som helhet kan man kanske önska en hel del annat från denna skivan, men om man bortser från två bottennapp och några inte fullt så bra låtar, så har man ändå en rad med sköna låtar som var för sig har ett berättigande.

Jag ger skivan 3 starka spader av 5 möjliga. Det är inget epos vi får oss till livs, men det är ändå en skiva som svänger på rejält i vissa låtar och jag vill även ge den lite plus för att den har en lekfullhet och charm som jag tycker smittar av sig. Dessutom växer vissa låtar som jag initialt kanske inte gillade jättemycket, så vem vet, nästa sommar kanske den känns ännu starkare.

Grattis!! Jay Buchanan

Lite sent på dagen, men ett stort grattis går ut till Jay Buchanan sångare i ett av mina nya favoritband, Rival Sons. Vet inte hur länge dom skall få ha stämpeln som nya dock, det är ju en kärleksaffär som pågått en stund nu. Helt klart är dock att Jay besitter en av rockväldens just nu bästa röster.

Passar givetvis så här på Jay's bemärkelsedag att ännu en gång promota min egen lilla hyllning till bandet och spela min stora favoritlåt av bandet som är så bra att jag helt enkelt fört upp den på min lista över världens bästa låtar genom tiderna, ever! "Soul"