Recension : Greta van Fleet på Annexet 20181104

Igår var jag och frugan iväg till Annexet för att beskåda Greta Van Fleet, den nya vågen av klassisk rock. En kväll med lite mixade känslor.

Först. Det går inte på något sätt att ta ifrån ungdomarna i bandet att dom är ruggigt kompetenta, både som musiker och låtskrivare. Det är så otroligt tight, tungt och svängigt, att man nästan blir tårögd. Som alla vet låter, och ser bandet ut som en ung och potent version av Led Zeppelin, när dom var som bäst. Man har lånat det bästa från ett av dom bästa banden, helt enkelt. Men man har lånat lite för mycket.
Jammandet.
Jag förstår att man vill visa upp all sin musikaliska skicklighet, men att ständigt ge sig ut i långa, ibland lite oklara, jam-sessioner, blir helt enkelt lite tråkigt i längden hos en otålig publik anno 2018. Stundtals ville jag bara att Rob Tyner från MC5 skulle komma in på scenen och vråla sitt klassiska "kick out the jams, Motherfuckers!", för att få igång flödet och öset.

Så, på det hela taget, en skön konsertupplevelse som hade kunnat varit aningen bättre med ett lite tightare hållet jam-set. Mitt tips till grabbarna är att korta ner sologlänsandet och kör ett par extra sköna låtar, för det har ni.

Men som sagt, detta är ett gäng med framtiden för sig, och jäklar vad dom kan svänga när det gäller.

Recension - Rival Sons Annexet 20170302

Äntligen dags att se efterlängtade favoriterna i Rival Sons, Denna gången på Annexet. Sist jag såg dom var som förband till Black Sabbath, och även om det var bra (trots Friends Arena) så var det tydligt att det inte var deras show. Därför var det roligt att återse dem i egen regi.

Bandet har turnerat flitigt den senaste tiden, dels som förband på Monsters of Rock turnén med Black Sabbath och nu själva i ett litet eget koncept kallat Teatro Fiasco. Konceptet består av Rival Sons själva, men i stället för ett traditionellt upplägg med förband/huvudband så kör man här med en DJ och en poet innan huvudakten. Hur fungerar då detta? Beror lite på vem man frågar. Men enligt mig, ganska hyfsat.

Det börjar med att radio DJ:en Howie Pyro, från Intoxica Radio, levererar gamla garagerock rökare från 50- o 60-tal accentuerad av lika gamla strip-tease filmer på storbildsskärm. Hur detta togs emot beror nog på hur tidigt man kom till eventet. En bekant kom precis när det öppnade och han vart väl aningen mätt på att ha detta i en och en halv timme innan resten av showen tog vid. För min egen del tyckte jag det var rätt charmigt, men jag kom mycket senare och såg kanske en halvtimme.

Därefter klev en av  Jay Buchanans kompisar på scenen, Derrick C. Brown. En poet/performer som  framförde lite småsånger och poem till olika ljudbakgrunder. Även här delades publiken, men själv tyckte jag att han var helt ok och stundtals underhållande.  Särskilt poemet vid namn
"I Hate Jay Buchanan" var en frisk fläkt med glimten i ögat just denna kväll.

Sedan ännu ett pass med Howie Pyro medan man rev scenen och gjorde en liten soundcheck inför Rival Sons. Det hade nog varit mer effektfullt om det hela varit lite mer förberett och att man rivit scenen lite snabbare för att låta Rival Sons kliva på direkt i anslutning till Derrick.

Sedan följde en överlag bra show som framför allt lutade sig mot de senaste plattorna låtmässigt. Det största nackdelen i mina ögon, om man nu skall börja med det negativa, var att schowen ibland tappade farten en del. Först har vi låtarna som i sig som går från bombastiskt ösigt till det skiraste lugnet inom loppet av sekunder, och det är helt ok. Men lägger man där till en hel del freebasat jammande som tar över här och där och på det hela taget blir för mycket och man nästan vill bli helt MC5 och vråla "Kick Out The Jams" mot slutet... ja det tappar fart och styrning helt enkelt. Man kunde även ana att energin kanske inte var på topp nu efter allt flängande längs vägarna. Sedan är det ju som alltid när ett band börjar bygga på sin låtskatt, man saknar ju alltid en del låtar.

Men bortsett från allt detta. När allt faller på plats och jammandet och solopartierna hålls till en vettig nivå, ja då är Rival Sons helt fantastiska. Det svänger och gungar, rullar och river, smeker och lindrar. En fråga som jag direkt ställer mig när jag hör Jay's röst är alla som sitter och pratar i dagens media om den moderna soulen och R&B (gärna i samband med artister som Frank Ocean), är dom fel-vaccinerade? Tappades dom på golvet när dom föddes? Det här är soul och blues som krigar sig rakt in i själen. 

För att inte tala om de svulstiga riffen som Scott Holiday vräker ur sig stundtals, när han inte går allt för bananas med effektpedalerna. Öppningsriffen till "Open My Eyes" t.ex.. är som om Godzilla skulle kliva in på scenen med tunga kliv. Michael Miley är som alltid imponerande på trumpallen, och man undrar mest hur han orkar ligga på som han gör, och på det trumsolo. Jag blev även imponerad av hans Lemmy rakning som satt lika snyggt som hans plommonstop. Dave Beste är stabil och cool som vanligt.

På hela taget en bra kväll, om inte helt perfekt. Men även när Rival Sons inte är på topp, så är dom ändå bättre än så mycket annat. Tack ännu en gång Rival Sons

Recension - MAMMOTH MAMMOTH : Mammoth Bloody Mammoth

En EP från Australiensiska favoriterna MAMMOTH MAMMOTH, kan det vara något?
Deras senaste fullängdare, Hammered Again, hamnade ju på förra årets topplista, så det är klart att mer är välkommet även om det nu bara rör sig om 4 låtar, som på Mammoth Bloody Mammoth.

Kort skiva, kort sammanfattning. Det är fortsatt aggressivt och röjigt med stora doser tung rock. Har man dessutom med en cover på MC5's klassiska "Kick Out The Jams", ja då förstår ni att ni får en hel del punkig attityd med i paketet.

De tre första låtarna är så där 2xMAMMOTH in your face. Rakt på! Särskilt MC5 covern, där pratar vi väl om en av de rakaste spåren som finns. Sista spåret, "Dead Sea", däremot, det är en klart flummigare och för MAMMOTH en liten mer udda fågel. Kan inte säga att jag tycker illa om den, men inte heller säga att jag älskar den. Men det väger över mer mot att jag tycker om den i alla fall.

Skivan släpps på Napalm Records den 19:e Februari och går givetvis att få på en "Virgin Blood" kolorerad vinyl. Självklart något man vill ha.
Det är alltid svårt att betygsätta en EP, det känns oftast lite för kort. Så därför struntar jag i det, men rekommenderar den starkt, särskilt om du redan gillar MAMMOTH MAMMOTH.


Sammanfattning:
Favoritspår: Taste Your Blood
Skivbolag: Napalm Records
Release: 19:e Februari 2016

Låtlista:
1.  Taste Your Blood
2.  Drugs
3.  Kick Out The Jams
4.  Dead Sea

Recension - Black Rainbows : Holy Moon EP

Gillar du Psykedelisk rock med mycket instrumentala inslag så kan jag absolut rekommendera Italienska Black Rainbows som  släppte en EP, Holy Moon, den 1:a Oktober.

Skivan, som givetvis finns i en uppsjö av olika limiterade utgåvor (nästan att det blivit standard numer), löper över 36 minuter fördelat på 6 låtar, så det är en hårfin linje om det skall kallas EP eller fullängdare. Men bandet väljer själv att kalla det en EP, så då får det vara så.






Musikmässigt är det en vild blandning av Stoner, Spacerock och en hel massa sväng. Referenserna blir många om man vill, allt från Hawkwind och MC5 till klassiska stonerakter. En verkligt behaglig mix helt enkelt.
Det är överlag fokus på det instrumentala, som framförs riktigt bra med sköna melodier och ett djäkla groove, med instickare av pålagt tal i titelspåret "Holy Moon" (snyggt gjort) och en hel del bra sång här och där.
Just sången är en sak som jag stör mig på, på ett positivt sätt. Gabriele Fiori är inte bara en duktig gitarrist, utan jag tycker även om hans sätt att sjunga, vilket gör att jag gärna skulle vilja höra mer av just sång. Men man kan inte få allt. Det däremot får är som sagt en vild mix av svängig och fuzzig rock. Vi får även lite stillsamma akustiska inslag. 

Det är första gången jag hör bandet och det ger verkligen mersmak. Det är i mina öron en väl avvägd platta både vad det gäller längden på låtarna och balansen mellan det instrumentala inslagen och då vi får sång, vilket borgar för att man skall slippa bli uttråkad i första taget.

Kan inte annat än rekommendera plattan stark och ger den helt sonika 3 sköna ess av 5 möjliga.




Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Holy Moon, Black To Comm
Skivbolag: Heavy Psych Sounds
Release: 1: Oktober

 




Bandet består av följande lirare:
Gabriele Fiori- Gitarr, Sång, Keyboard
Dario Iocca - Bas
Alberto Croce - Trummor

Tracklist:

1. Holy Moon
2. Monster Of The Highway
3. Chakra Temple
4. The Hunter
5. If I Was A Bird
6. Black To Comm

Mer om Black Rainbows:
Hemsida
Facebook