Recension - Heart : Heart & Friends - Home for the Holidays

Klassiska band i all ära, och visst, Heart får väl kvala in i den kategorin.
Om inte annat för sina tidiga år, då dom gjorde grym musik, med sin monsterhit "Barracuda" som krona på verket.
Men jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till bandet nuförtiden.
Systrarna Wilson har i alla fall beslutat sig för att ge ut en skiva lagom till julhandeln, Heart & Friends - Home for the Holidays. I mina öron är det en riktigt underlig skiva dessutom.

Till att börja med så är det en Liveskiva. Den innehåller dessutom en massa mer eller mindre roliga gästartister. Det är dessutom en skiva med tonvikten lagd på jullåtar.

Men, man väljer även att lägga in ett par låtar helt utan julkaraktär, som till exempel ovan nämnda brottarhit "Barracuda", är just det som ger det en lite extra underlig karraktär. Lägg därtill en helt ovidkommande cover i sammanhanget i form av "Stairway To Heaven", samt ett gästspel med Sammy Hagar i hans låt "All We Need Is An Island". Inte direkt låtar jag förknippar med jul.
Resten av skivan är mestadels ett enda långt och smetigt sammelsurium av trista jullåtar. Den enda låt jag kommer att ta med mig från skivan är Sammy Hagars alternativa jullåt, "Santas Going South", som jag nog kommer att ha med på min egen samling jullåtar i år.
Visst, det var många år sedan detta bandet hade någon form av edge, men att bli så här kommersiellt tråkiga? Brrr.... Det är sådana här skivor, som gör att jag ibland undrar, om det inte är rätt åt skivbranschen att den stundtals anser sig befinna sig i djup kris. 

Den aktuella skivan har riktigt bra ljud, det finns ett par gästartister som kan ses som intressanta, med Sammy Hagar i spetsen (enligt mig), men i övrigt blir det mest bara tråkigt och ganska oinspirerat (återigen enligt mig). Bara för att skivan innehåller just "Barracuda", Sammy Hagar och att vi ändå skall vara snälla inför julen, så ger jag den ändå 2 Ess av 5 möjliga. Men då är jag snäll och vill ha mycket julklappar i år.


Sammanfattning:
Betyg: 2/5
Favoritspår: Santas Going South och Barracuda
Skivbolag: Frontiers Music
Release: 7:e November 2014

Mer om Bandet:
Hemsida

Support The Bands You Like!!

Recension - Allen / Lande : The Great Divide

Det är ingen hemlighet, ens för mig själv, att Frontiers musikkatalog inte alltid faller mig på läppen.
Eller rättare sagt, det är sällan den gör det och det är inte heller första gången jag raljerar om det som kommer från bolaget (antagligen inte sista gången heller).
Men ibland, mitt i allt urvattnade slisk-rock, så kommer det något som inte går att förneka.
Dels när dom ger ut något nytt med gamla idoler, såsom Whitesnake, Uriah Heep eller Sammy Hagar. Eller i andra fall med veteraner i nya konstellationer, som ex. California Breed.



Och det är väl i den senare kategorin som dagens skiva skall hamna. Veteranerna Russel Allen och Jorn Lande's samarbete som resulterar i sin tredje instans med skivan The Great Divide. Jag kan inte säga att jag är något stort fan av någon av herrarna sedan tidigare, även om jag ser storheten i det dom gjort förut. Det är nog mer en fråga om timing än något annat som gör att dom hållit sig i utkanten av min musikradar. Som tonåring under 80-talet hade det här varit stort för mig, men på senare år så har min musiksmak vandrat iväg på lite andra stigar (Det där hade jag visst varit inne på tidigare :-)) .
Den av dessa herrar som jag har bäst kläm på är Jorn Lande, som jag åtminstone sett live och lyssnat lite grand på tidigare. Och jag kan bara konstatera att den mannen är både sjukt produktiv och har en riktigt gudabenådad stämma.

Med detta sagt och trots att det är lite utanför min komfortzon musikaliskt just nu, så kan inte ens jag ducka för dessa herrarnas otroliga röstresurser och skivans matande av trallvänliga hit-låtar. Snygga låtar som framförs med sällan skådad kraft och pondus. Power Metal på hög nivå.

Producent för skivan är inte helt förvånande Timo Tolkki, som även står för största delen av instrumenten. Och som vanligt gör han ett habilt jobb, om än (som vanligt) utan större överraskningar. Men det fungerar ändock väldigt väl i sammanhanget. Både själva produktionen och musicerandet.
Men det är Sången och låtarna som helhet som är huvudrollsinnehavare på denna skivan. The Great Divide är en skiva som jag tror kan gå hem i rätt många läger, för den är riktigt bra. Det som saknas vad gäller musikaliska överraskningar väger den upp med kvalitet och snyggt hantverk och sjuhelsikes sångprestationer. Och det med råge.
Och det där med att sakna överraskningar, är väl en sanning med modifikation. Det är ett överraskande bra skivsläpp från Frontiers. En överraskning för mig, att jag, trots allt, så snabbt kunde fångas av skivans magi. Det här är kanske skivan som lurar in mig i dessa herrars lilla nisch av musikvärlden. Väl värt sitt betyg av 4 Ess!


Sammanfattning:
Betyg: 4/5 Ess
Favoritspår: Down From The Mountain
Skivbolag: Frontiers Records
Release: 17:e Oktober 2014




Bandet består av följande lirare:

Jorn Lande: vocals
Russell Allen: vocals
Timo Tolkki: guitars, bass, keyboards
Jami Huovinen: drums

Tracklist:

1. Come Dream With Me
2. Down From The Mountain
3. In The Hands Of Time
4. Solid Ground
5. Lady Of Winter
6. Dream About Tomorrow
7. Hymn To The Fallen
8. The Great Divide
9. Reaching For The Stars
10. Bittersweet

 

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Support The Bands That You Like!

Recension - Sammy Hagar : Sammy Hagar and Friends

En del musiker spelar och skapar musik för att dom har ett driv och något som bara måste ut, andra gör det för att dom kan och tycker det är roligt.
Jag ser inget fel i något av alternativen, så länge det görs med hjärta och själ och blir bra i slutänden. I den sistnämnda kategorin vill jag nog stoppa "The Red Rocker", Sammy Hagar. Har man dessutom så mycket spännande och kreativa kompisar som Sammy, så är det inte undra på om man har roligt på jobbet.

För att stärka den tesen lägger jag den enda livespelning jag sett med herr Hagar, tillsammans med sina kompisar i Chickenfoot på Rockweekend 2009 i Kilafors. Trots ett uselt väder som antagligen är så långt man kan komma från soliga dagar i Cabo San Lucas (Sammys hemmaadress i Mexiko), så levererade grabbarna ett set som helt enkelt sprudlade av spelglädje av ett gäng polare som snarare spelade för att själva ha skoj, utan att behöva bevisa något för andra.

Men nu vidare till skivan.
Sammy Hagar & Friends (ute den 27:e September) är vid en snabb anblick en skum platta. Dels kan den kännas splittrad, många inblandade kockar och det svänger från bredbent gubbrock på hög nivå till mer finstämt. Det är nya låtar blandat med gamla covers. Men samtidigt finns det en liten röd tråd som genomsyrar.
 Några av kockarna som hjälper till att röra om i soppan Kid Rock, Nancy Wilson (Heart), Ronnie Dunn (Brooks & Dunn), Michael Anthony (ex-Van Halen, Chickenfoot), Neal Schon (Journey), Chad Smith & Joe Satriani (Chickenfoot), Bill Church & Denny Carmassi (Montrose). 

Vad det gäller den röda tråden så är det i min uppfattning Sol, Rom, Tequila, salt och att ha kul medan man lever som är den sammanhållande faktorn på denna skivan. Inte så dumt i sig och det finns givetvis mer godsaker gömt i låtarna. Men för sakens skull så tar vi en sak i taget. Jag brukar normalt inte göra djupdykningar i låtarna på det här viset men det känns som det behövs på denna skivan.

Skivan sparkar loss med första låten, "Winding Down", en bluesrökare skriven av Sammy själv och framförd tillsammans med legendariska Taj Mahal. Låten spänner bågen för skivan och ger oss en liten aning av politiskt budskap a lá Sammy Hagar när han sjunger om hur världen varvar upp, samtidigt som han själv varvar ner.

Bluesen fortsätter i " Not Going Down" skriven av Jay Buchanan från Rival Sons som tyvärr inte är med i övrigt på låten. Dock är sönerna ute på turné som förband till Sammy just nu, så det kanske kan hända att man någonstans får höra dem framföra låten tillsammans. Så här långt har skivan stånkat på i positiv och rockig blueston.

Låt nummer tre blir mitt första cover och även skivans första jasså? Depeche Modes "Personal Jesus" dundrar den fram i en bluesig soulvariant tillsammans med vännerna Neal Schon, Michael Anthony och Chad Smith. Detta är ärligt talat inte en dålig låt, en värdig deltagare i serien "Man kan inte förneka en bra låt", men samtidigt en låt som det är förvånansvärt lätt att skippa förbi.

Denna följs av den något poppiga och naiva hyllningen till solen, "Father Sun", återigen en låt skriven av Sammy själv, där han dessutom får hjälp av sin son Aaron i körandet. Rider lite på Mumford and sons och Lumineers ljudbild samt en refräng som påminner starkt om delar av Beatles "Here comes The Sun" .

"Knockdown Dragout" en nyskriven brutal rocklåt som framförs tillsamans med Kid Rock och här kommer även Joe Satriani in och sätter sologitarren.

Dags för ännu en cover och i mina öron den tristaste låten på skivan,  "Ramblin’ Gamblin’ Man" skriven av Bob Seger. Gäsp!


Dock, efter tre låtar som dragigt ner tempot och känslan en aning så ljusnar slutklämmen på skivan.
"Bad On Fords and Chevrolets" är nog den låten jag tycker bäst om på skivan just nu. Framförd tillsamamns med en av låtens upphovsmän, Ronnie Dunn.

Gamla Jimmy Buffet låten "Margaritaville" fortsätter coverkavalkaden, men denna gången i en mer positiv anda. Här sjunger Sammy tillsammans med Toby Keith och man får till skönt svängande Tejanoblues som jag inte hört maken till sedan Willy De Villes dagar. Denna låten hade lätt kunnat bli en sommarplåga om nu inte skivan lanserats på hösten. Men det är väl inte sådant som man bryr sig om när man bor på en solig strand året runt.
Att man dessutom får in en liten pekare till Sammy Hagars egen Tequila, Cabo Wabo Tequila, genom att smyga in en liten "Waborita" i texten, det ger jag extra poäng för och lägger därmed till receptet för en äkta Sammy Hagar Waborita:

Ingredienser
2 shots Cabo Wabo tequila
1-ounce fresh lime juice
1-ounce Cointreau
Splash of Grand Marnier
Blanda så här:

Combine all of the ingredients in a shaker with ice. Shake several times, strain and pour into a salt-rimmed margarita or martini glass.

På vad jag antar är skivans rätta avslutning, "All We Need Is An Island" sjunger Sammy tillsammans med Nancy Wilson vad jag skulle vilja kalla en söderhavscountry om allt som man kan behöva. En söt och charmig låt som även den har potentialen att bli en sommarplåga.

Jag antar att man insåg att man inte kunde stänga skivan i detta lite lugnare tempo, utan behövde dra på lite. Så därför har vi en studio live-outtake i låten "Going Down" där Sammy återigen får sällskap av vapenbröderna Neal Schon, Michael Anthony och Chad Smith.

Splittrat? Ja visst! Som helhet kan man kanske önska en hel del annat från denna skivan, men om man bortser från två bottennapp och några inte fullt så bra låtar, så har man ändå en rad med sköna låtar som var för sig har ett berättigande.

Jag ger skivan 3 starka spader av 5 möjliga. Det är inget epos vi får oss till livs, men det är ändå en skiva som svänger på rejält i vissa låtar och jag vill även ge den lite plus för att den har en lekfullhet och charm som jag tycker smittar av sig. Dessutom växer vissa låtar som jag initialt kanske inte gillade jättemycket, så vem vet, nästa sommar kanske den känns ännu starkare.

Önskelistan - Rom och Tequila

Självklart, med tanke på dagens födelsedagshälsning till Sammy Hagar, så måste jag givetvis passa på att göra en uppdatering av önskelistan.

Det är många rockartister och band som satt sin namn på olika drycker och det känns som självklart att man som rocker gärna har en del av dem i barskåpet. Vilket osökt för oss in på dagens lilla önskan.
1990 skapade Sammy Hagar sin eget Tequila "Cabo Wabo Tequila", vilket borde göra honom till en av pionjärerna inom området. 2007 sålde han 80% av företaget till Campari för att istället ge sig på att tillverka Rom under namnet "Sammy's Beach Bar Rum". Rommen tillverkas på Hawaii vilket åtminstone för mig känns lite extra exotiskt på våra breddgrader. Det vill säga, det har jag aldrig tidigare smakat.

Lite extra creddigt att det är hans egna företag och inte bara som att han lånar ut sitt namn till någon annan.

Som vanligt: GE MIG NU!

Grattis! - Sammy Hagar och Paul Simon

I onsdags så grattade vi David Lee Roth och idag är det hans efterträdare i Van Halen, Sammy Hagar som gratuleras tillsammans med med en riktig klassiker, Paul Simon.

Californiasonen Sammy Hagar fyller idag 65, men jag tror inte riktigt att han pensionerar sig ändå. Det är liksom som om det är nu på gamla dagar han börjar komma igång på riktigt. Eget Tequila och Rom märke. "Cabo Wabo Teqiula" och "Sammys Beach Bar Rum". Dessutom så har han ett par restauranger under namnet "Cabo Wabo Cantina". Med allt detta kan man undra lite hur mannen hinner fara runt med sitt superband Chickenfoot.

Sammy dök upp på min radar genom låten "I Can't Drive 55" som jag gillade när det begav sig. Att han sedan ersatte en av mina favoriter på den tiden, Diamond Dave i Van Halen, var både sorgligt och spännande på samma gång. Dock lyfte det aldrig riktigt. Visst, dom gjorde en hel del bra låtar, men magin försvann.

Däremot är jag förtjust i den nuvarande given, ChickenFoot. Såg dom live för ett par år sedan på Rockweekend i Hälsingland och det märktes att detta var ett gäng killar som var ute mer för att ha kul än att betala räkningarna.

Paul Simon är en gigant om man ser till hans musikvärv, även om han inte är så lång, och har med sina 71 år idag bjudit världen på underbar musik hårt många år.

Som ena halvan av duon Simon & Garfunkel skrev han mer eller mindre att av soundtracken till hela 60-talet.
Stundtals är det tyst runt honom men sedan rätt som det är så klipper han till med en platta som "Graceland" och på senare år har han kanske inte presenterat så mycket av rang. Men den musik han redan gjort är så tidlös att han lyckas trollbinda generationer.
Det är väl sådant som ger Polarpris.




Grattis Sammy och Paul!