En del musiker spelar och skapar musik för att dom har ett driv och något som bara måste ut, andra gör det för att dom kan och tycker det är roligt.
Jag ser inget fel i något av alternativen, så länge det görs med hjärta och själ och blir bra i slutänden. I den sistnämnda kategorin vill jag nog stoppa "
The Red Rocker", Sammy Hagar. Har man dessutom så mycket spännande och kreativa kompisar som Sammy, så är det inte undra på om man har roligt på jobbet.
För att stärka den tesen lägger jag den enda livespelning jag sett med herr Hagar, tillsammans med sina kompisar i
Chickenfoot på
Rockweekend 2009 i Kilafors. Trots ett uselt väder som antagligen är så långt man kan komma från soliga dagar i Cabo San Lucas (Sammys hemmaadress i Mexiko), så levererade grabbarna ett set som helt enkelt sprudlade av spelglädje av ett gäng polare som snarare spelade för att själva ha skoj, utan att behöva bevisa något för andra.
Men nu vidare till skivan.
Sammy Hagar & Friends (ute den 27:e September) är vid en snabb anblick en skum platta. Dels kan den kännas splittrad, många inblandade kockar och det svänger från bredbent gubbrock på hög nivå till mer finstämt. Det är nya låtar blandat med gamla covers. Men samtidigt finns det en liten röd tråd som genomsyrar.
Några av kockarna som hjälper till att röra om i soppan
Kid Rock, Nancy Wilson (Heart), Ronnie Dunn (Brooks & Dunn), Michael Anthony (ex-Van Halen, Chickenfoot), Neal Schon (Journey), Chad Smith & Joe Satriani (Chickenfoot), Bill Church & Denny Carmassi (Montrose).
Vad det gäller den röda tråden så är det i min uppfattning Sol, Rom, Tequila, salt och att ha kul medan man lever
som är den sammanhållande faktorn på denna skivan. Inte så dumt i sig och det finns givetvis mer godsaker gömt i låtarna. Men för sakens skull så tar vi en sak i taget. Jag brukar normalt inte göra djupdykningar i låtarna på det här viset men det känns som det behövs på denna skivan.
Skivan sparkar loss med första låten, "
Winding Down", en bluesrökare
skriven av Sammy själv och framförd tillsammans med legendariska
Taj Mahal. Låten spänner bågen för skivan och ger oss en liten aning av politiskt budskap a lá Sammy Hagar när han sjunger om hur världen varvar upp, samtidigt som han själv varvar ner.
Bluesen fortsätter i "
Not Going Down" skriven av
Jay Buchanan från
Rival Sons som tyvärr inte är med i övrigt på låten. Dock är sönerna ute på turné som förband till Sammy just nu, så det kanske kan hända att man någonstans får höra dem framföra låten tillsammans. Så här långt har skivan stånkat på i positiv och rockig blueston.
Låt nummer tre blir mitt första cover och även skivans första jasså?
Depeche Modes "Personal Jesus" dundrar den fram i en bluesig soulvariant tillsammans med vännerna
Neal Schon, Michael Anthony och
Chad Smith. Detta är ärligt talat inte en dålig låt, en värdig deltagare i serien "
Man kan inte förneka en bra låt", men samtidigt en låt som det är förvånansvärt lätt att skippa förbi.
Denna följs av den något poppiga och naiva hyllningen till solen, "
Father Sun", återigen en låt skriven av Sammy själv, där han dessutom får hjälp av sin son Aaron i körandet. Rider lite på
Mumford and sons och
Lumineers ljudbild samt en refräng som påminner starkt om delar av
Beatles "
Here comes The Sun" .
"
Knockdown Dragout" en nyskriven brutal rocklåt som framförs tillsamans med
Kid Rock och här kommer även
Joe Satriani in och sätter sologitarren.
Dags för ännu en cover och i mina öron den tristaste låten på skivan, "
Ramblin’ Gamblin’ Man" skriven av
Bob Seger. Gäsp!
Dock, efter tre låtar som dragigt ner tempot och känslan en aning så ljusnar slutklämmen på skivan.
"
Bad On Fords and Chevrolets" är nog den låten jag tycker bäst om på skivan just nu. Framförd tillsamamns med en av låtens upphovsmän,
Ronnie Dunn.
Gamla
Jimmy Buffet låten "
Margaritaville" fortsätter coverkavalkaden, men denna gången i en mer positiv anda. Här sjunger Sammy tillsammans med
Toby Keith och man får till skönt svängande Tejanoblues som jag inte hört maken till sedan
Willy De Villes dagar. Denna låten hade lätt kunnat bli en sommarplåga om nu inte skivan lanserats på hösten. Men det är väl inte sådant som man bryr sig om när man bor på en solig strand året runt.
Att man dessutom får in en liten pekare till Sammy Hagars egen Tequila,
Cabo Wabo Tequila, genom att smyga in en liten "Waborita" i texten, det ger jag extra poäng för och lägger därmed till receptet för en äkta Sammy Hagar Waborita:
Ingredienser
2 shots Cabo Wabo tequila
1-ounce fresh lime juice
1-ounce Cointreau
Splash of Grand Marnier
Blanda så här:
Combine all of the ingredients in a shaker with ice. Shake several
times, strain and pour into a salt-rimmed margarita or martini glass.
På vad jag antar är skivans rätta avslutning, "
All We Need Is An Island" sjunger Sammy tillsammans med
Nancy Wilson vad jag skulle vilja kalla en söderhavscountry om allt som man kan behöva. En söt och charmig låt som även den har potentialen att bli en sommarplåga.
Jag antar att man insåg att man inte kunde stänga skivan i detta lite lugnare tempo, utan behövde dra på lite. Så därför har vi en studio live-outtake i låten "
Going Down" där Sammy återigen får sällskap av vapenbröderna
Neal Schon, Michael Anthony och
Chad Smith.
Splittrat? Ja visst! Som helhet kan man kanske önska en hel del annat från denna skivan, men om man bortser från två bottennapp och några inte fullt så bra låtar, så har man ändå en rad med sköna låtar som var för sig har ett berättigande.
Jag ger skivan 3 starka spader av 5 möjliga. Det är inget epos vi får oss till livs, men det är ändå en skiva som svänger på rejält i vissa låtar och jag vill även ge den lite plus för att den har en lekfullhet och charm som jag tycker smittar av sig. Dessutom växer vissa låtar som jag initialt kanske inte gillade jättemycket, så vem vet, nästa sommar kanske den känns ännu starkare.
