Recension - Hellsingland Underground : Understanding Gravity

Det är väl ingen hemlighet att jag är aningen svag för Hellsingland Underground redan sedan tidigare. Vilket bara cementeras genom senaste plattan, Understanding Gravity, som jag ganska snabbt konstaterade att det här är bandets bästa platta hittills i mina öron.
Skivan släpps nu den 1:a April, tro mig. Tro mig även när jag säger att den är så långt ifrån ett aprilskämt som det bara går.

Dessutom känns det som deras  Americana inspirerade musik med inslag av country är mer rätt i tiden än någonsin.
Vilket borde kunna göra att dom spelas flitigt på radio, för det finns en hel del hitvänliga låtar på Understanding Gravity.

Charlie Granberg och grabbarna (Mats, Peter, Martin, Thomas och Patrik) har verkligen lyckats på alla plan. Från otroligt välkomponerade låtar till titeln och omslaget, som i sig är en paketering bra nog att ha kommit från självaste Hipgnosis.
Skivan öppnar starkt med ett par väldigt direkta och trallvänliga låtar, för att på senare delen ta ur svängarna lite extra och bjuda på lite mer komplexitet. Plattan som helhet är något extra.  Från omslaget och temat, ända till sista låten är det genomgående hög kvalitet. Ett riktigt gediget hantverk från ax till limpa.

Jag nämnde Americana med countrytouch och det skall väl i ärlighetens namn sägas att det bara är en liten del av mixen. En sammanfattning är nog mer rättvis som en stor dos storslagen rock kryddad med outlawcountry. Men under huven gömmer sig så mycket mer. Det finns både Eagles, Allman Brothers, Beatles och små doser Zappa och Pink Floyd att hitta för den som lyssnar. Bland annat. Men i det stora är det Hellsingland Underground.
Stort sväng, stort hjärta, invävt i sköna låtar med texter som är små vackra berättelser från livet. Man kan i texterna ana ett tema runt livets förmåga att slå om kull en gång på gång och hur man reser sig däremellan men även livets obarmhärtiga dragningskraft mot slutet. (Understanding Gravity helt enkelt). Detta är utan tvekan bandets mest helgjutna platta hittills.

Skivan är som en frisk fläkt för en varm sommarkväll. Jag skulle gärna se Charlie sitta i gungstol på Jills veranda (tv-programmet) för där tror jag att han skulle passa in som en hand i  handske och bandet därigenom få en välförtjänt chans att nå ut till en stor publik.

Så, även om bandets senaste låtar har kapaciteten att höras på egen hand så kommer åtminstone jag att spela dem flitigt både i Hälsingland och resten av världen, var jag nu än befinner mig i sommar. Med allt detta kan jag inte annat än ge höga  betyg. Det blir full pott, riktigt starka 5 Ess av 5 möjliga, för det här är musik som växer och kommer kunna stå emot tidens tand med bravur. Så nu gäller det att se om man hinner norpa åt sig ett ex. av den gröna vinyl utgåvan. För den är snygg.

Håll även utkik efter Polaren Pers intervju med Charlie som kommer alldeles strax.

Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår:  Eart's Gonna Shake
Skivbolag: Killed By Records
Release: 1:a April 2016

Hemsida
Facebook

Polar'n Per ser Willy Clay Band på Akkurat

I nordligaste Sverige ligger Kiruna, där i Lapplands största tätort skapas musik som närmast bara kan beskrivas som de där magiskt och harmoniskt serverade tre stämmor som förkroppsligades av Eagles på 70-talets topplistor genom låtar som "Take It Easy", "Hotel Carlifornia" och "Desperado".

Många är de band som försökt återskapa deras ljudbild utan att ens komma nära. Ibland har det hängt på att rösterna inte kan läggas i rätt tonarter, ibland har det varit två stämmor som aldrig kommer nära Eagles sound. De har alltid tre stämmor, och det är där de skapar det där unika soundet som gjort deras grej.

Willy Clay Band skapar med precision den där magin av tre stämmor genom Tony Björkenvall (gitarr), Björn Pettersson (bas) och Reine Tuoremaa (akustisk gitarr/munspel)... och som dom gör det. Från stämmorna i inledande magiska och mystiska "All My Tears" (cover  på Julie Miller's duett med Emmylou Harris) till avslutande "Soldier" (klippet nedan är från Örebro tidigare under veckan) sitter sången på ett sätt som inte kan beskrivas med ord! och med Fredrik Elenius (trummor) och Örjan Mäki (gitarr/padal steel) skapas en ljudbild som på något konstigt sätt tar med lyssnaren norr om polcirkeln, under norrskenet, ut på vidderna utan att kompromissa på att det faktiskt är americanarock som spelas.

Bandet, som har två fullängdare i sitt bagage, har med sitt sound hittat en trogen publik. Deras musikgärningar har tagit dom till samarbeten med många amerikanska rock-ikoner bl a Garth Hudson (The Band), men det har även resulterat i att Reine står staty i Karesuando (om man ska tro bandets basist, Björn). Att det byggt sin scen märks i kväll. Det märks på Akkurat genom att det i publiken finns Sundsvallsbor som åker tur och retur till Stockholm, här finns arrangörer från tidigare gig på andra orter som vill uppleva ännu en kväll med bandet och ett lämmeltåg av Kirunabor som (plikttroget?) letar sig hit för att se denna show tillsammans med barens söndagspublik.

Trycket på dörren är vid giggets start så stor att man får stoppa folk vid entrén. Det skapar givetvis en inramning som lyfter denna spelning ytterligare... Det är varmt. Det är tätt. BBQ-burgare sköljs ner med knepig och lättdrucken öl. Det är rock'n'roll!

"Brand New Home" och "Jailbird", båda låtar som normalt inte spelats av bandet sitter vackert i urvalet som framförs och om jag ska lyfta fram några favoriter i settet vill jag nämna "Hollow", "Stay The Night", vackra "From Here To Heaven" och episka "Kiruna (The Miner)" (i klippet nedan från Uppsala och Katalin, förra året).

Det är en grymt bra spelning som levereras, betyget är oklanderliga 4 ess (av fem möjliga) som egentligen bara kunde höjas med hjälp av nya låtar och några färre smärre spelfel som faktiskt bara gör framträdandet mänskligare i den omänskligt vackra ljudbild bandet levererar!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Willy Clay Band:

1. Stämmorna, de tre

2. Det smått otroliga pedal steel-spelet

3. Stämningen som skapas i den rymd musiken inrymmer

Set list:
All my tears

Give a little

Stay down

Hollow

Playing in a band

Satisfied mind

From here to heaven

(break)

Most of all

Stay the night

Jailbird

Homesick

Peace and harmony

If you leave me now

Kiruna (The miner)

Mighty good time

Moneys all gone

(encore break)

The weight (Cover på The Band)

Soldier

Polar'n Per tipsar - Temperance Movement släpper vax!

Nu är skivsläppet runt hörnet, 16 september landar den i skivbutikerna, The Temperance Movements första självbetitlade fullängdare. Bandet som med tre ackord och några spelningar nästan nått kultstatus för sitt retrosväng.

Jag bjöds in av Rootsy Live till promotorn för att ges möjlighet att tjuvlyssna på plattan och utan att dramatisera allt för mycket så vill jag bara säga... får jag be om största möjliga tystnad... (klicka sen igång ett av klippen nedan...)

Här kommer rösterna från den svenska juryn!

"Only Friend"
Låten andas AC/DC:s blues med stänk av Roddan. Shit, vad svag jag är för denna typ av riff-tydliga rocklåtar med raspigt riviga sånger som berättar "the blues"! Det finns partier av solosång som tar med mig iväg ner och tempo som drar mig upp, stämningen och känslan bär med mig genom denna fantastiska öppning! Så här starkt borde alla plattor inledas!



"Ain't No Telling"
Inledningen smattrar loss på trummor. Det svänger bluesigt med skönt rockdriv och denna är ju som gjord för scenen... levande! Detta är en Black Crowes, jag tänker på att vilja göra en liknelse med en "Remedy"-svängande låt, men den här är faktiskt bättre. Det är en av de absolut tydligaste höjdpunkterna på plattan!



"Pride"
Detta är en vacker singer-songwriter komposition som visar att en rivig röst kan balanseras med melodi. Ingången i refrängen är mycket snygg, där dynamiken i sången används väl.

"Be Lucky"
Doften är 70-tal. Driv i smakpalören Eagles ala "Already Gone" (1974) inklusive körer som fyller. Jag känner att jag kommer name-droppa en hel del, men det är bara för att jag blir så glad över alla influenser som sköljer över mig i intrycken!

"Midnight Black"
Den svarta midnatten är en upptempolåt som svänger i samma mood som Elton Johns klassiker "Saturday Night's Alright (For Fighting)", men den är givetvis hårdare, coolare och helt i min smak!



"Chinese Lanterns"
Som titeln anspelar finns det någon känsla som etableras direkt "Chinese Lanterns" är en låt jag gillar per omgående. Den har vackra arrangemang och min association ligger i trakterna runt Black Crowes fantastiska "She Talks To Angels", men andas även både Eagles och Rod Stewart.

"Know for Sure"
Temperance Movement tar med oss i en mustigare låt som andas en tuffare Wilson Pickett med lika delar "I'm In Love" och "Mustang Sally" kryddat med elgurka och ett mer drivet tempo.

"Morning Riders"
Störtskön rytm och gura och en refräng som är som gjord för att sjunga med i. Med andra ord ännu en gång musik för live-scenen!

"Lovers and Fighters"
Låten tar ner tempot. Det är den sköraste sången och en ballad om att identifiera styrkan bakom att älska och hålla ut! Det är en vacker låt!



"Take It Back"
Nu ökar tempot betydligt, det är den tuffaste låten på plattan. Bandet hör hemma här och med denna låt känns det som deras egna sidor väger bra mycket starkare än de referenspunkter jag återkommit till genom recensionen.

"Smouldering"
Öppnningen med den ensamma acken är snygg, låten fortsätter med en följsam trumma och en vackert hes sång. Den ligger fint i "Power Ballad"-kategorin utan att bli "Cheesy". Det här är en natt-bil-åkar-låt, den kommer växa! Påminn mig om att ompröva betyget på denna låt om en månad eller ett år!

"Serenity"
Till slut levererar Temperance Movement ett lugn genom föregående och denna låt. Stillhet, frid och klarhet. Det är en vacker avslutning på plattan. Slide-guran som följt flertalet låtar ligger fint och levererar stämning!

Det känns som jag hör ett nytt Black Crowes. Det känns som jag hör en ny Rod Stewart. En brittisk själfullhet ala Wilson Pickett. Det känns som Eagles, eller låtar av Elton Johns energiska styrka. Rolling Stones tidiga energi och som ni hör är jag beredd att bre på...

Som ni förstår är det tidlös musik med tyngdpunkten i det soul och blues-osande 70-tal, men detta är nytt och fräscht, ändå jäkligt "Hard to Handle", med andra ord är det förbannat lätt att fastna för... och det gör jag!

Plattan "The Temperance Movement" med The Temperance Movement hämtar som helhet ut det eminenta betyget 4 st ess (av fem möjliga)...

/Polar'n Per

2013-10-13 Göteborg, Pustervik
2013-10-15 Halmstad, Kajskjulet
2013-10-18 Falkenberg, Grand Hotell
2013-10-19 Uppsala, Katalin
2013-10-20 Stockholm, Akkurat
2013-10-21 Örebro, East West
2013-10-23 Umeå, Scharinska
2013-10-24 Sundsvall, Estreet
2013-10-25 Östersund , Bluesfestival
2013-10-26 Avesta, Bjurfors Hotell & Konferens

Tre starka kort:
1. Only Friend
2. Ain't No Telling
3. Chinese Lantern

Mer om The Temperance Movement:
...på nätet
...på Rootsy Live
...på Spotify