Polar'n Pers 10 godbitar!

Oj, här på Spader Ess kommer man inte undan.... 10 plattor som präglat min musiksmak och mig... Huu, det är ju en rysare att ge sig på, men va fan, här kommer en lista i någorlunda kronologisk ordning... Listan representerar känslan, inte nödvändigtvis de bästa vaxen musikaliskt!

1. Kiss - Alive II Vilket vax! Live och glädje, pojkum och det där spännande som Ace, Paul, Peter och Gene gjorde med råckenjävlaroll. Tror detta lade grunden till mitt konsertintresse! Musik ska ses levande!

2. Iron Maiden - The number of the beast Jag fick den inspelad på kassett hos kusin "Ina". Jag bladade skivomslagen hos kusin Bertil. Var jag såld? Yes! Den stora vågen brittisk hårdrock tog mig till Judas, Sabbath, Saxon och massa godsaker. Häftigt, var ordet! "Hallowed be thy name" är låten som imponerat mest levande på mig. Vilken kraft! Vilken energi! ...och utan klassiska versmått och refräng...

3. KSMB - Sardjent Pepper Ok, inte tidsrätt placerat, men kom igen, det är grejtest hits i bästa tappning. Hägersten, Skärholmen. Hemma. Öset som punken levererade kommer igen i massor av musik jag gillar rebellen eller energin. I samma riktning lyssnades mer och mer på kraften... Anthrax, Nuclear Assault, S.O.D och massor av... Minns ni förresten att Metallica faktiskt var just Thrash? Konstig koppling? Kanske, men min brygga! Punken var även andra inriktningar som Anders Hedman lät mig upptäcka...

4. Treat - Scratch and bite Lokala rockers. Pudlar. Visserligen utklassade lite senare av andra svenska band såsom Europe och framförallt Yngwie Malmsteen, men ett tidigt och bra bevis på att svenne banan kunde lira go' jäkla rock!

5. Tom Petty and the heartbreakers - Southern Accents Jag vet inte hur och varför, egentligen, men Tom Petty fanns alltid i min samling, jag tyckte plattorna var ojämna, men några spår på varje platta var helt jävla magiska. Jag kan plocka fler artister som haft samma inverkan, Dire Straits, Queen m fl, men jag plockar med mig plattan "Southern Accent" mest för att den kanske är mest typisk av dessa, fantastiska "Don't Come Around Here No More" sticker ut, den är ju så grym. Jag gillar dessa enkla raka alster. Petty skulle man kunna säga var inkörsporten till många singer-song-writers jag gillar, så även den musik som t ex Pearl Jam representerar idag (även fast grungen det startade med var så mycket ballare), och varför inte säga der rakt ut. Petty var rocken och americana-grejen som stolt fastnade i hårdrockssamlingen!

6. Accept - Restless and wild Intron. Jag är svag för intron. Jag är svag för melodier och snabba elgitarrer, tysk hårdrock var lätt att gilla. "Fast as a shark" är signaturmelodin för denna gengre och en evig adrenalinkick! Lägg till Running wild, Scorpions, Helloween, Gamma ray m fl. Ja, det är fan bara att odla mustasch, dra på spandex och digga...

7. Entombed - Left hand path Tillbaka till the hood. Nihilist som dom hette gjorde något nytt jag aldrig trodde kunde slå... dödsmetall? Ja, inte var det min kopp av te, sen serverade Martin Karlsson Slayer som dörröppnare från Thrash till det hårdare och därefter Death ("Scream-bloody-jävla-gore"), Sepultura ("Roots-bloody-jävla-roots", och örat för urkraften växte. För mig fanns precis som med punken här även lokal stolthet. Entombed var ursinnet!

8. Faith No More - Angel Dust Faith No More är den kanske mest komplexa musikupplevelse jag åkt med på. Galenskapen och hitkänslan blandade i låtar som "Epic" (från tidigare vax) och "Caffeine" eller "Jizzlobber"... Still a blast! Fortfarande tidlöst, kompromisslöst och helt jävla fascinerande. I förlängningen hittar jag Rage against the machine, System of a down, men även Tool och Nine Inch Nails... Här abdikerar jag för att synthen är ett OK instrument i rocken. Ja, ni hörde mig säga det här och nu!

9. Nirvana - Never mind Jisses, jeezes, vad fan är det för toner? Vad är det för losers? Vad är det för... Det är ju skitbra! Skitigt som den glamrock jänkarna pressat till maximum med fyllor och drogrus ala Mötley Crüe och Guns'n'roses, men nytt i en döende rockscen med sin punkighet... Grymt medtagen! Soundgarden, Mudhoney, Pearl jam och Alice in chains senare smyggrunge med Creed och mycket annat... Nerstämt och skitbra! Lyssna på den opluggade "Where did you sleep last night"... He nailed it!

10. De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell Kanske hade det varit värdigare att plocka Dia Psalma eller Strebers, men den impact DLK levererade var helt och hållet glad partypunk. Trallpunken has arrived! Både svensk och utländsk. Utrikes bäst representerade av Bad religion, Offspring, Green day och kanske Queens of the stonage om jag vill återknyta till smyggrunge...

Och en bonus.... Candlemass - Tales of creation Jag sparar ett guldkorn till upploppet och serverar det efter mållinjen! Temaplattor. Fan, jag är helt lost i temavax. Queensrÿche, Wasp, King diamond, Pink floyd mfl. Jag går så långt att jag tror vissa vax med en del progressiva rockband hör hemma här, jag tänker på band som Opeth och Pain of salvation som kanske mer i mitt sinne är "tematiska"... Kanske är "Tales of creation" med Candlemass den platta jag kommer tillbaka oftast till. Lyssna på det episkt stora. Lyssna på Messiah! Stort. Tungt. Vackert!

Fan, vad klurigt att inte få sväva ut mer, saknar Soulfly med massa annat och kanske kuppade jag in massa musik i min topplista, kanske upplevs det som fusk!

 Håll till godo!

 /Polar'n Per

Tre starka kort som kvalar;
1. Något med Thåström, Ebba Grön eller Imperiet
2. Helloween - Keeper of the seven keys II
3. Anthrax - Among the living

Polar'n Per skvallrar om Foo Fighters läcka!

"Sonic Higway" släpps 10 november

"Sonic Highway" heter den kommande plågan och mediavågen från Foo Fighters. Med andra ord så är det Äntligen är det dags för nytt! En första låtläcka kommer givetvis från bandet. Låten "Something From Nothing" (2014, klippet nedan) som definitivt inte kan placeras någon annanstans än mitt mellan tidigare spår "DOA" (2005) och "Skin and Bones" (2006)

Denna platta tar hur som helst vid där filmen "Sound City" (2013) och dessförinnan släppen "Back and forth" (DVD 2011) och "Wasting light" (CD 2011) avslutade.

Det var under filmandet av "Back and forth" som Dave Grohl sprang in i nyheten att den klassiska "Sound City Studios" (Carlifornien, USA) skulle läggas ner. Många ärofulla vax var inspelade där bland mycket godsaker Tom Petty, Rick Rubins klassiska Rage Against The Machines självbetitlade debutalbum, Metallica och Butch Vigs fantastiska produktion "Never Mind", med Nirvana där den nyligen anslutne Dave var batterist!



Dave blev så till sig av oro att han med kort varsel fick loss
1. ett filmteam och massor med artister och producenter som blev just filmen  "Sound City"
2. ett köp av studion som dessutom plockades ner, flyttades hem till Dave och monterades upp där
3. Inspiration att släpa tillbaka Butch Vig och göra ett nytt vax ("Wasting light")
4. Spela in ett live-gig med nya vaxet i den nydöpta "Studio 606" (klippet nedan) med samma proffsiga team
5. Göra om grejen hos Letterman i svartvit TV ala Beatles-pastish ...och mycket annat!



Det är uppenbart att Dave blivit en mediamogul. Han gör sig fruktansvärt bra som frontfigur på scen, minst lika bra i TV-rutan och, ja... som en riktig mediahora (som inte verkar kunna köpas!) Med dessa förutsättningar; ett grymt band, hyfsat med dollars, ett lojalt filmteam och en ny studio väljer ändå Dave att lämna hemmet och åka runt USA i olika ANDRA studios. Med andra ord, han låter sig själv och bandet fortsätta inspireras av dessa klassiska miljöer, olika musikstilar och med sig längs resan finns åter Butch Vig, men även artister som representerar sina städer...



Från inspelningarna blir det både en platta och en film (trailer ovan)... och jag gissar att det inte är det sista snygga klippet vi ser från denna vända med Foo Fighters, så håll till godo med några ord om "Sonic Higway" (klippet nedan) och kommentarer som "Det känns som vi turnerat USA utan att göra ett enda gig!", om Chris Shiflett (bandets ena gitarrist) säger...



Jag tror vi kommer få dras med en handfull radioplågor även denna gång!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Foo Fighters:
1. Musiken
2. Alla videoproduktioner
3. Den charmige Dave

Polar'n Per recenserar Favorite Hippies!

Favorite Hippies "Sidekick Stories" (2013)

Favorite Hippies platta "Sidekick Stories" (2013) tar oss med till den amerikanska rockscenen så som den lätt förr. Den tar lyssnaren i tydlig färdriktning mot klassisk rock med artister som Tom Petty och Todd Snider men flörtar samtidigt med förra seklets bluestolvor. Örjan Mäki (Willy Clay Band) har satt ihop en samling män från norr, resultatet är Favorite Hippies och elva spår på en debutplatta där han själv både sjunger och spelar gitarr.

Jag pratar med Örjan om bandet på deras releaseparty i Norrtäle (Stället, 2013-09-05). "Det är 18 mil mellan Pajala och Kiruna, så vi fick verkligen planera för att kunna repa materialet ihop!" Örjan som dessutom passade på att flytta till Norrtälje under inspelningen medverkade ytterligare till att sammanhållningen blev ännu svårare "Man är ju van med avstånd där uppe, men nu är det faktiskt en ännu tuffare uppgift!", säger han och skrattar. Han fortsätter betydligt allvarligare att förklara att vintrarna, där uppe var kraftigt bidragande till hans beslut att flytta neråt.

Med Favorite Hippies har Örjan hittat ett sound som jag mer än gärna upplever i rökig krogmiljö, på täta scener eller bara i bilen när jag ska åka långt och jag tror att dessa herrar från vidderna norröver influerats av avstånden, det lågmälda och allt det där som gör att Norrland och Lappland enklare kan associeras till kontinenten som hyser Rocky mountains... Jag kan inte låta bli att dela med mig av det faktum att vi i denna del av landet (Stockholms län) haft riktiga vintrar... Faktiskt ända sen Örjan flyttat ner... Det kan vara en slump, men jag tror inte det!



Örjan har, som sagt, varit gitarrist i kirunas stolthet Willy Clay Band, men han har även hunnit med att vara musiker till ingen mindre än Chip Taylor (mannen bakom "Wild Thing" och "Angel Of The Morning", bror till Jon Voight och farbror till Angelina Jolie), ett uppdrag som vanligen tillhör John Platania (Van Morrison). Han har spelat med Will Kimbroughs soloprojekt (gitarrist åt Emmylou Harris, 2004 "Instrumentalist of the Year" AMA Award) och flitigt agerat gästartist åt många musiker i Americanarockens bakvatten, såsom Deadman, Shurman m fl bland annat genom sina färdigheter att spela Dobro och Pedal Steel. Det är med andra ord gott om erfarenhet som levererar en debutplatta.

Med sig på releasepartyt har bandet vissa justeringar. Örjan och Mattias Kauppi (bas) har med sig Erik Grawsiö (gitarr, från Månegarm) och Zacharias Ahlvik (trummor, från 8th Sin) som i frånvaro av originalmedlemmarna Johan Mäki (gitarr) och Fredrik Elenius (trummor, även Willy Clay Band) gör ett lysande jobb! Det svänger levande på ett sätt som ger studioinspelningens mer lågmälda produktion. Bandet bjuder på sex av spåren från nya skivan och tre covers av Will Kimbrough, The Band och Muddy Waters.

Jag vill ändå framhålla de egna materialet, "Jenny" och "Highway Calls" (klippet nedan) som kvällens höjdpunkter tillsammans med en ny rootigare version av låten "Solid Ground", som tidigare spelats in för Willy Clay Band (plattan "Blue", 2009). "Jag ville göra den som jag tänkte den från början", säger Örjan och antyder att det i gjordes massor av justeringar i den tidigare inspelningen för att passa plattans karaktär. Nu är den både bluesigare och betydligt rökigare i det jag skulle kalla för Örjans egna Directors Cut.



För produktionen står Peder af Ugglas (har jobbat med bla Louise Hoffsten, Irma Schultz), både han och Örjan vet hur en ljudbild ska läggas för att bli amerikanskt influerad utan att det blir "Jiiihaaa!". Jag uppskattar dessutom texterna på plattan som känns väldigt personliga. "When The Company Rolls In" handlar om när gruvdriften etableras i omgivningen och "246" om en intern som Örjan kom att träffa via hans otaliga antal fängelsespelningar genom landet. Liknelsen som Sveriges egna Johnny Cash låter jag vara ogjord, men sanningen är att med sitt egna material finns den enkelhet som man bara kan nå med långt gångna färdigheter i att blanda låtskrivande med Americana-rockens hemligaste recept.

Betyget Favorite Hippies ska kvittera ut för spelningen är 4 av 5 Ess. Plattan skulle vinna på framträdandets energi och betyget dras ner något av detta, men jag antar samtidigt att om man är mer lojal formatet i Americana, kanske det omvänt lika gärna kan ligga kvar i denna bedömning. Jag hade dock velat höra mer inslag av den fylliga rock jag vet att bandet besitter, det skulle balansera plattan väl, men det är ett hantverk som gjorts för scenen och det är där musiken passar bäst! Så leta upp både platta och scen och återkom därefter med din egna uppfattning, jag gillar det jag hör!

/Polar'n Per

Tre starka med Favorite Hippies:
1. Gunget
2. Spelglädje
3. Retrokänslan

Mer om Favorite Hippies:
...på Spotify