Recension - Old Blood

Old Blood gjuter nytt blod i en gammal genre. Det är Doom, med klara återblickar, men gjort på ett skönt sätt med stänk av nytänk.

Ända sedan jag för första gången hörde Los Angeles bandet Old Blood i slutet av förra året, så har förväntningarna varit skyhöga. De två låtar man då hade släppt resulterade att det soniska snålvattnet rann till ordentligt hos mig. Det här sköt sig rakt in i sväng benet så att säga.

Så, nu när debuten äntligen ramlat ner, så är det som lilla julafton för en doom/psyk/blues-tomte som mig. För det som levereras är inget annat än pur magi. Långsamt, suggestivt och förtrollande, smeker sig bandet fram. Traditionell doom i botten, inklädd i en gungande trollbindande jazzig psykadelisk blues med Feathers smekande röst som målar upp texternas innehåll. Spännande och variationsrikt nog att bli en skiva som kommer att hålla länge.

Musikaliskt är det ett riktigt snyggt bygge. Grunden är Trummorna lägger den tillbakalutade livsnerven. Nästa våning består av Doom  riffen som ligger som en tung matta tillsammans med den mullrande basen.  Övervåningen blir den svävande melodiösa och kraftfulla sången upplandat med snygga gitarrsoloslingor. Det är till mångt och mycket bra så redan där, men utöver det så har vi på vinden det som enligt mig ger en extra nerv till musiken, nämligen orgeln. Den ligger och ger stundtals en lite milt obehagligt krypande känsla. Gillar särskilt hur den sakta smyger sig in i ens medvetande i upptakten på låten "Flesh".

De två låtar som kom tidigare, "Glowplug" och "Flesh" är även med på plattan i en något ommixad form och jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken version jag tycker bäst om. Singel/demo versionerna har en lite mer opolerad rå touch än slutresultatet på skivan. Men den slutgiltiga versionen har i sin mer polerade form sin egen charm och passar in bra i det luftiga och psykedeliska ljudlandskapet väldigt bra. Så det är mer detaljer. Vilket gör mig glad att jag har båda versionerna.

Till det har vi bandets lite halvmystiska framtoning. Med anonyma namn som Diesel, Gunner,  Octopus, Stones och Feather. Där Feathers scenpersona som ibland dyker upp med dödkskallemålat ansikte skulle kunna vara Papa Emeritus snygga lillasyrra.
Här, alla bandbokare därute, får ni ett galet tips. Vilken skön show det kunde bli att boka Old Blood som förband till Ghost. Kanske med ett extranummer med duett mellan Feathers och Papa som lök på laxen. Smaka på den. Jag kommer. När man spelar live så har man även stöd av The Rigomortettes som ger en extra performancedimension med "Cutter and Hoops".

Skivan är med sina 6 låtar på 37,68 minuter alldeles för kort. Vilket är det enda förbehållet jag har överhuvudtaget. Nu är det ju inga problem med att starta om från början, för varje låt är en pärla i sig. Men, jag vill ha mer. Så mycket mer. Men trots detta så är det en skiva som jag tycker alla skall ha.

Betyget blir således urstarka fyrtal i ess och det är bara att inse att det blir trångt med kandidater till årsbästalistan. Det är dessutom ett vinylsläpp planerat lite längre fram så om inte annat så kan det vara perfekt till julklapps listan. Vilken debut för Old Blood!

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Alla
Skivbolag: DHU Records
Release: 27:e Augusti 2016

Facebook
Bandcamp
 

Önskelistan - Ghost The story continues... Nu som burgare.

Ibland undrar man om inte bandet Ghost är välsignat av högre(?) makter. :-) Åtminstone när det kommer till marknadsföring.

Först var det lyckoträffen med en påve som valde att pensionera sig på ett för påvar ganska ovanligt sätt, dvs. kliva ner från tronen utan att först dö ihjäl. Vilket bandet var snabba med att plocka upp och lansera sin egen lilla kampanj för att få Papa Emeritus II invald som ny påve.

Det senaste i raden "lyckliga" omständigheter måste väl ändå vara lanseringen av Ghost Hamburgaren som Chicago baserade Kumas Corner gjort. En burgare som serveras både med reducerat nattvardsvin och en oblat som normalt representerar Kristi blod och lekamen.
Givetvis inte välsignat, för då hade man väl varit inne och tassat på minerad mark.




The Ghost is as follows:

• 10 oz. patty
• Slow braised goat shoulder
• Aged white cheddar
• Ghost chile aioli
• Red wine reduction
• Communion wafer garnish

 Gott så, en ära i sig. Men det som ger det hela en extra liten twist och återigen reklam som inte går att köpa för pengar. Det kristna USA går lite smått bananas över tilltaget, så till den gräns att det blir en nyhet på tv-kanalen NBC.

Grattis igen Ghost, väl spelat, även om ni egentligen inte hade så mycket med det hela att göra. (Den här gången heller) :-)

Tyvärr kan man bara köpa burgaren på det ena av Kumas två hamburgerhak i Chicago och som jag förstått, enbart under en begränsad tid. Men visst fasiken skulle det vara kul att ha kunnat stoltsera med att man ätit en.

Eftersom det inte verkar fungera med inbäddningen av videon från NBC, så klicka på länken för att ta del av nyhetsinslaget.

Polar'n Per tipsar - Ghost rör på sig!

Papa Emeritus II (fd Papa Emeritus) och "The nameless ghouls" (de fem namnlösa bandmedlemmarna) har samlat ihop all sin spirituella kraft för att hemsöka olika delar av landet. Med andra ord, världens hemligaste band packar väskorna och åker ut på turné.

För er som inte upplevt Ghost levande vill jag verkligen rekommendera er att köpa biljett. Bandet bjuder mer än ofta på fantastiska scenshower och det tematiska i att uppträda maskerade har en beprövad effekt via band som KISS, Alice Cooper, King Diamond och ...ehe... Lordi.

En höjdpunkt är "Here comes the son" (cover på Beatles, "Here comes the sun", se klippet nedan) som för uppträdandet återskapar och förverkligar ritualen kring Samaels nersläpp (födsel)...

/Polar'n Per



Tre starka kort med Ghost:
1. Mystiken
2. Tyngden
3. Känslan av nygammalt

Mer om Ghost:
...på webben

Här ser du Ghost:
2013-11-25 Lund Mejeriet
2013-11-26 Göteborg Trädgårn
2013-11-28 Oslo Rockefeller
2013-11-29 Stavanger Folken
2013-11-30 Bergen USF Verftet
2013-12-02 Trondheim Byscenen
2013-12-04 Gävle Gasklockorna
2013-12-05 Örebro Club 700
2013-12-07 Norrköping Flygein
2013-12-08 Stockholm Munchenbryggeriet
2013-12-09 Umeå Idunteatern
2013-12-11 Oulu Teatria
2013-12-12 Tampere Pakkahaune
2013-12-13 Helsinki Circus

Ghost - The story continues

Kan man genom den här videon ana att nästa kapitel i Ghost-sagan är under uppsegling? Det känns onekligen som om man håller på att kratta manegen (eller preppa altaret när det kommer till Ghost) för att lämna över kräklan till Papa Emeritus III.



Säga vad man vill, men tråkiga är dom inte i alla fall. Jag ser med tillförsikt fram mot fortsättningen av historien.

Teatralisk rock och image...

Det här med image som går över i det teatraliska är en återkommande nöt för mig. En del av mig fullkomligt älskar det teatraliska och gärna lite mystiska.
Även om Kiss inte var det första band jag började lyssna på i hårdrockssvängen, så var det ett av de tidigare banden i min rockpalett. Initialt så störde jag mig väldigt mycket på deras smink och gimmick och vägrade lyssna på dem. Tyckte att Sweet var mycket häftigare. Men sedan, när jag väl hörde "Rock n Roll all night" första gången, ovetandes om att det just var Kiss, så var det kört.

Från att föraktat deras image, så köpte jag plötsligt hela paketet med hull och hår... och lite därtill. Mitt pojkrum var plötsligt tapetserat med gamla underbara affischer från tidningen Poster och vad annat man nu kunde komma över. Att man då inte visste hur dom såg ut bakom sminket var bara ett kittlande plus som bara ökade suget genom sin ovisshet, även om alla försök att fånga dem på bild utan maskering gav en viss nyfikenhet även den.

Inte Starletbilden, utan lånad från nät.et

Jag kommer fortfarande ihåg första osminkade bilden på vad som påstods vara Paul Stanley, på baksidan av en Starlet (har jag för mig) tidning och snacket den gav upphov till.
Jag tycker fortfarande att skivan "Unmasked" är ett mästerverk, även om låtarna inte är deras starkaste, just för att den lekte med identiteterna på ett så skönt sätt. Sedan kom slutligen den riktiga demaskeringen, som för mig blev lite av startskottet till att jag tappade intresset för gruppen.

Men då klev nya spännande akter in på banan. King Diamond i Mercyful Fate bar den sminkade fanan vidare, även om han inte var så hemlig. Istället gav han en annan nerv genom sin flört med den mörka sidan. Heavy Load och Manowar stod för en annan typ av gimmick som också tilltalade en tonårsgrabb.

Nuförtiden så står Ghost högt på min favoritlista, och det är bara att erkänna, att även om musiken står i fokus, så är paketeringen som helhet en viktig del. Dom gör det hela smart och väldigt snyggt. Och vis från mina erfarenheter med Kiss, så är jag bara glad så länge dom kan hålla sig anonyma. Även om jag tagit del av spekulationerna om Papa Emeritus identitet, så har jag inget behov av att få den bekräftad i dagsläget. Den dagen den sorgen.... :-)

Men det är som sagt en balansgång.

På andra sidan har vi det mesta av likmålad Svart Metall. Det finns undantag, men generellt har jag svårt för hela den genren. Det trots att det finns en hel del akter som spelar bra musik. Men dom försöker vara så jäkla hårda i sin framtoning att det bara blir pannkaka. Sedan är det väl lite att det går inflation i sminkandet i just den genren. Det i kombination med det i mina öron enerverande tvångsbeteendet att ständigt growla...

Där King Diamond stack ut, så smälter man här bara in i en massa, av andra vitmålade lirare. Som alla tävlar om att vara så skitnödigt hårda att det hamnar på seriefigursnivå. För att inte tala om att det ideligen skall ut och springas i skog och snö hela tiden som den värsta skogsmulleskolan. Men det är väl kanske det Norska "Gå på tur" arvet som spökar? Dessutom går det ju att göra bra Black Metal helt utan "Corpse Paint" också

Men detta med starka gimmickar och utstuderad image är verkligen en balansgång. Huruvida man går loss på ett bands paketering är väl till stor del en reflektion på den egna smaken, men även tror jag att vilken artist man tar till sig först spelar roll. För det är fascinerande hur man kan köpa en artist med hull och hår, och samtidigt rata en annan, till synes likvärdig akt, utan några större argument.



Dessutom kan man väl knappast säga att något band är helt utan image, det är bara att vissa gör det till en större del av sin karriär än andra.

Vad säger ni?

Stoppa Pressarna! Konklavdax

Så, då har man kört igång valet till den nya överhuvudet för dom Katolska himlalotsarna. Dom som är röstberättigade har låsts in i konklaven och släpps inte ut för än en ny påve är vald.

Vill man nu hjälpa dom på traven så kan man gå in på den här siten och lägga sin röst på Papa Emeritus II. Med rätt man vid kräklan så skulle det bli lite ordning på skeppet. Dessutom låser man upp möjligheten att få lyssna på låten "Year Zero" från Ghosts kommande platta
“INFESTISSUMAM”  och nedladdning till en PDF med en variant av ovanstående bild. Skulle göra sig som tischa.... Dessutom är låten riktigt suggestiv och skön.


 Att få denna chans till marknadsföring måste betyda att planeterna börjar rada upp sig... Obetalbart! :-)

Påven pensionerar sig

Så, Guds man på jorden tänkte gå i pension. Då är det dags för en konklav och tydligen ligger någon av dessa herrar väldigt väl till inför slutvalet av ny Påve.