Polar'n Per - Lönelistan mars 2016

Så var det dax för Spader Ess lönekontor att skicka ut de glädjande musikaliska dineros ni har förtjänat under månaden...

Långfredag kräver ett långt inlägg! Nytt för denna månad är att jag försökt få kommentarer från de som finns representerade på listan! Ingen av dem ska korsfästas, men däremot tackas för att de ställt upp!

Lönelistan mars 2016 serveras här!

1) Anthrax "You gotta belive" (2016)
Den här listan har många glada återtåg! Anthrax är definitivt ett av dem! Senaste plattan "For all kings" (2016) tar oss tillbaka till deras glansdagar och skulle historiskt mycket väl hängts på "Persistens of time" (1990)... Joey Belladonna (sång) låter bättre än på många år och även fast jag uppskattar John Bush (fd Anthrax, Armored Saint) och Anthrax hårdare vägval känns detta som att komma hem efter en resa. Det kan ha vart skönt som fan att komma iväg, men att komma hem... I like it alot!

2) Magnum "Afraid of the night" (2016)
Fascinationen som håller mig i sitt grepp när jag lyssnar igenom Magnums nya vax "Sacred Blood - Devine Lies" (2016) är total. Fan, vad tidlöst... 80-talet är här... Tiden står still! Magnum levererar och jag kan inte beskriva hur glad jag är att inget ändrats i vissa avseenden. Här kan man inte ens påstå att det var bättre förr. Att bandet har flow intygas av bandets gitarrist Tony Clarkin påbörjade låtskrivandet till denna platta redan innan förra plattan "Escape from the Shadow Garden" (2014) hade hunnits släppas! ...och uppriktigt, jag tror banne mig det är den bästa platta de har gjort!

3) We Could Build An Empire "All in this together" (2016)
De proggresiva rockarna och tremannaakten från "South of Stockholm" har pressat ut en alldeles utsökt singel. Smaka av den... Det är en snyggt producerad och någorlunda Ghost:ig låt influensmässigt. Faktiskt så lämnar låten och sången frågan öppen om vi har en nästa kandidat till anonym påve (Papa) i Marcus Pehrssons (sång), för det finns budskap att leverera i låten och det levereras ogenerat! OK, kanske inte som i Ghost fall om satan, men väl om det amerikanska valet. Jag blir nyfiken på låten och formuleringen "Vi sitter i det här tillsammans!" och kontaktar därför Marcus för att höra mer om tankarna bakom låten!

"Den började skrivas, förmodligen med vårt högervridna svenska samhälle långt bak i bakhuvudet, men när den väl var färdig hade allt val-prat i USA, samhällsutvecklingen där och Bernies Sanders häpnadsväckande framfart präglat låten mer och mer. Visst är vårt "Bernie-endorsment" mest en kul grej eftersom vi är svenskar på långt avstånd i ett obetydligt band, men jag personligen önskar att jag kunde bidra mer på allvar - det är världshistoria som skrivs just nu!"

Vi får tålmodigt vänta och se hur valutgången i USA blir, men låten "All in this together" kan avsmakas här och nu! Jag ser hur som helst fram mot en fullängdare av bandet som sen tidigare t ex hunnit turnera med danska D.A.D.

4) Protector "Selfdesdrugtion" (2016)
Protector är tillbaka med "Cursed and coronated" (2016), ett andra släpp sen återkomsten med "Reanimated Homunculus" (2013). Bandet har från sina första glansdagar flyttat från Wolfsburg till att bestå av medlemmar från runt Uddevalla på västkusten och Stockholm, där bandets sångare och enda kvarvarande originalmedlem Martin Missy bor. Men soundet har knappast flyttats en millimeter utanför Tyskland. Här finns 80-talets Essen, jag tänker på Kreators "Endless pain" (1985) och Gelsenkirchens ljudreferens Sodom... Det här är som förväntat hårda grejer, riktig thrash, där batteristen Carl-Gustav Karlsson verkligen får briljera i sitt jobb, även fast han själv tycker annorlunda!

"Selfdestrugtion skrevs av bandet, medans texten kommer från Martin själv. Det är min favoritlåt på skivan, helt klart en bra låt du valt!", säger Calle och fortsätter, "Den är kanske inte den mest utmanade, men på något vis är den väldig roligt att spela. Den har verkligen aggressiviteten som riktig Thrash ska ha. Det ska kännas som att bli överkörd av en långtradare!"

Det kommer ett längre blogginlägg om återstarten

5) Soilwork "The ride magestic (Aspire Angelic)" (2015)
Skånes Mello-dödsare är tillbaka med något så catchigt som hitlistevarning. Vi pratar om korta rotationslistan på Bandit... Det är något som gör att låten fastnar som klister. Riffandet är kung! Jag behöver inte säga mer, det här sätter av i samma riktning som låtarna på ett av mina favoritvax med bandet, "Stabbing the drama" (2005)...

6) Ace Frehley "White room"
Gammal är äldst. Här på Spader Ess kan vi givetvis inte göra annat än att dyrka alla dessa ess:ens Ess. Ace är en till av dessa som, likt Magnum, fortfarande levererar enträget sin grej. Med alla dessa retroklassiker som nu släpper nytt med klass kan jag bara göra ett påstående... Sista gubbarocken har inte släppts ännu! Jag har tidigare hyllat WASP, Quireboys, King Kobra och de är fler som blommar åter... Jag blir så jäklar glad av Ace fulsnygga sång och gitarrist. I denna låt delas sången, men om det är med Paul Stanley (Kiss) vill jag låta vara osagt, även fast det är kommunicerat att han ska figurera på det kommande skivsläppet! Bryggan på gura låter som den delas med Helloween eller Gamma Ray, även fast den har förenklats till Ace råaste slöa riff-form!

7) Entombed A.D. "The winner has lost"
Hägerstens stolthet (en av dom)... Bredängs Tom Araya. Nihilist ...ehe... A.D... Kalla dem vad ni vill, det här är skibra! Bandet spelar med energi och glädje som lyser hopp för framtiden. Gigget på "rock-jolle della Close-up" var ett grymt bra "greatest hits"-gig... Jag stör Victor Brandt (bas) och Nico Elgstrand (gitarr) i restaurangen efter gigget ombord för att växla några ord om plattan och spelningen

"Det är kul som fan att spela ombord! Det blir en speciell atmosfär och närhet till publiken på och efter sådana här gig är svår att förklara. Det är lätt att ha kul här!", skrattar Nico och fortsätter "...och att se hur de nya låtarna mottas har varit skitkul! The winner has lost funkade suveränt i settet!", Victor nickar instämmande!

Skölj och svälj, det här är grymt bra! Denna brutala bit hårt rockande döds passar mig som handsken!

8) The Resistance "World order" (2016)
The Resistance nya platta är grymt bra, men den fick kanske inte direkt en språng-start med avhoppade Jesper Strömblad.  Vi är nog många som förstår att det kommer vara en svår pusselbit att ersätta, men sanningen är att denna ev ersättare kommer till ett smörgåsbord av bra låtar! "World order" är en, i kontakt med Chris Barkensjö (trummor) påstår jag att den inte får lämnas utanför låtarna de tar med sig ut på vägarna...

"World order är en utav dom svängigare låtarna på plattan, tycker jag. Den kommer nog definitivt komma med i setet i framtiden!"

Jag placerar denna låt direkt efter Entombed A.D. i listan för att på något sätt påvisa hur Stockholmsdödsen 2016 ser ut... Hornen upp!

9) Royal Republic "When I see you dance with another" (2016)
Partyrockarn gör ingen besviken med sitt senaste släpp! Garagerock-soundet från någonstans mellan The Hives och Danko Jones sitter klämkäckt och deras pärlband av Bandit-favoriter, typ deras tre första singlar "All Because Of You", "Tommy-Gun" och "Full Steam Spacemachine" (alla 2010) har en värdig utmanare i denna singel...

10) Miasmal "Deception" (2016)
Plattan "Tides of omniscience" (2016) har nu rullat några veckor och det är bra grejer! Östkustens alla bidrag i listan och Skånes två bidrag måste givetvis balanseras med ytterligare en västkustakt och Miasmal är för mig helt nyupptäckta. Faktiskt slumpade och framvaskade av Spotify-radio... Inte illa för en vinyl och CD-dinosaurie att upptäcka musik så, va? Det här är stilig cool klassisk gbg-döds med elaka dubbelkaggar och tempoväxlingar! Det här gör mig minst lika glad som gubben Ess (ovan)... Fast det här svänger med lite mer cohones/testosteron!

11) Garmarna (med Thåström) "Öppet hav" (2016)
Fångad av en vind ute på öppet hav. Skärgårdsbon i mig får sitt, kulturarvsälskaren får sitt, Jag pendlar ca 3 timmar per dag och Garmarna har åkt med mer än en gång! Jag placerar denna låt intill den melodiösa dödsen (ovan) väl medveten om effekten att starka melodier är så grymt mycket värda oavsett det spelas som vemodsvals eller dödsmetallblues! Jag gillar det jag hör och tar därför en snabb kontakt med Garmarnas Jens Höglin (trummor och slagverk)... Jag kan nämligen inte låta bli att vara nyfiken på Thåström-samarbetet..

"När Stefan Brisland-Ferner (fiol, vevlira och teknik/sampler) fick frågan om att spela live med Thåström under hans sommarturné 2015 så ställde Stefan en motfråga, helt enkelt!", säger Jens och verkar hålla med om att de skapat något riktigt bra! Han fortsätter, "Jag får personligen gåshud varje gång jag hör honom göra entré i låten!"

Jag kan bara hålla med... Läs mer från min ordväxling med Jens här här!

12) The Baboon Show "Work Work Work" (2016)

Ibland tror jag kontrasterna är någon välpaketerad variant av utryck för schizofreni. Men för mig är det mer något som kittlar. The Baboon Show kittlar alltid! Deras raka "Donnas-osande" rödpunk lämnar ingen oberörd. Jag vill fan göra revolt när jag hör det här... pröva hur landet skulle funka som broderligt och systerligt proletariat under trummisen Niclas Svensson! "Work Work Work" sätter deras signum från nya plattan... den är grymt bra!

Uppdatering 2016-03-26 efter jag växlat några ord med Niclas Svensson (trummor)...

"Kul att du tar upp just Work Work Work, den enda låten på nya skivan där jag står för både text och musik. Vi har förstått att den redan är en favorit hos många. Vi har inte kört den live än, men vi har ju precis börjat turnera med nya skivan The World Is Bigger Than You. Work Work Work kommer absolut att ingå i kommande turnéers setlist. Vi är mycket nöjda med den och det känns som att det kommer bli en grym livelåt!"

13) Hellsingland Underground "The Earth's Gonna Shake" (2016)
När jag för några år sen åkte på turné (som bi-pack) till ett band och hamnade vi på ett datum i forna DDR, Lauchhammer. Hela stan/byn var, med undantag för en rockklubb, nersläckt. "backstage"i denna för mig nya upplevelse såg jag en klottrad figur (föreställande bandets basist) och texten "Hellsingland Underground" och jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen att kolla upp bandet. Efter det har det varit ett nöje att följa bandet musikaliskt. Deras hybrid mellan rak rock, sydstatsrock och folkrock från Hälsingland kittlade något som jag med dessa klottrade rader vill göra er uppmärksam på... Nya singeln "The Earth's Gonna Shake" skvallrar mycket om vad man kan förvänta sig från bandets fjärde vax. Jag pratar med Charlie Granberg (sång) om låten...

"Ibland skriver man till en person eller en känsla. Den här låten tar ett annat grepp, den börjar i minnet från mina föräldrars skilsmässa, men även även att omfatta ungdomskärlek, polare som förlorats tillsammans med önskan om en bättre värld, kanske ett bättre öde! Världen kan vara för jävlig, så låten ändrar väl lite perspektiv när den tar upp barnens skyddade värld, du vet "bubblan" dit allt det inte ännu nått fram även fast TV:n, webben och allt som händer runt om gör sitt bästa för att ta det där oskyldiga ifrån dem. Hopp står ju faktiskt barnen för och låten handlar väl om det, hopp! Temat är att allt hela tiden förändras, jorden skakar..."

Plattan "Understanding Gravity" släpps 1:a april och jag kommer med en egen bloggpost baserat på mitt samtal med Charlie, där mer om nya plattan kommer då bandet på fredag släpper en andra video och singel "As dreams go by", som premiärspelas på tyska "Classic rock"... Plattans release-datum får oavsett inte slippa undan okommenterat!

"Alla som spelat in en platta förstår säkert det jobbiga och därefter ironin med att flytta fram utgivningsdatum, tills det bara finns ett datum som är logiskt!", säger Charlie och skrattar!

Glöm inte att jag gärna vill höra era åsikter i kommentarsfältet... jag vill inte höra att ni är missnöjda med lönen senare via facket! Felaktiga utbetalningar ska givetvis justeras!

Lönekontoret at your service!

Glad påsk!

/Polar'n Per

Tidigare löneutbetalningar 2016:
Lönelistan januari
Lönelistan februari
Lönelistan mars

Polar'n Per ser Ace Frehley

Regnet som dragit in över Stockholm vill inte ge med sig. Därifrån vi sitter ute på en brygga, med en pilsner, på Gröna Lund ser man tydligt att molntäcket är kompakt över Stockholm. Regnet är envist, ihållande, men inte särskilt intensivt och på scen ska ingen mindre än Ace Frehley, KISS gamle legendariske gitarrist, strax göra entré. Som vanligt är Ace sen upp, scenkanten äntras först 20:40, 40 minuter sent, men det är denna gång en något ödmjukare legend, än den diva som klev upp och drygade sig på Debaser Medis (2009) ca en och en halv timme sent. Han ursäktar sig efter inledande "Rocket ride", givetvis har han tagit notis om regnet, det som knappt hade startat när han klev in i logen backstage inför denna spelning.

Ace Frehley i fin form på Gröna Lund 2015-06-18

Det är betydligt mindre folk på Grönan idag än när skräckrockaren Marilyn Manson hyvlade av sitt gig förra veckan. Vädret är en ursäkt, Ace sakta stangerande stjärna likaså, och öppningen som erbjuds är svajig. Det infinner sig ingen riktig kemi. Jag vill tro att det är priset han får betala för publikens väntan, men det är snart förlåtet...

Med låtar som "Parasite", "Strangeways" och "Strutter" är det mesta av väntetiden glömd. Ace och bandet tar kontroll över settet och att glädjen är större bekräftas inte minst av att det faller mer plektrum än väta från ovan, där framme vid scenkanten.

Till skillnad från giget på Sweden Rock Festival för några dagar sedan hittar man både "Rock soldier" och "2.000 man" (original Rolling Stones) i settet. Han är en jävel på att sätta sin signatur och karaktär på cover-låtarna och det bekräftas ytterligare i den episka "New York Groove" (original Hello) som var kanske den starkaste låten, "Rip it out" inräknad, om man ber mig plocka guldkornen på KISS-legendarernas soloplattor.

Jag är svag för Ace. Han är ingen fantastisk gitarrist. Inte heller en fantastisk sångare, men han har något som tilltalar mig i hans enkla, något aviga groove. Bandet ges tid att även de ta micken och när kvällen är över har alla på scen hunnit med leadsången... Och dom gör det bra! "Love gun" sitter som en smeck, med fantastiska trummor och "2 young 2 die" från hans kanske jämnstarkaste soloplatta "Trouble Walkin'" (1989) är kvällens kanske bästa låt! Låten är tilltuffad. Mer ruff!

Avslutande sektionen med "Shock me", "Rip it out" och "Deuce" är fantastisk! Givetvis ryker guran efter Ace gitarrsolo i den avslutande delen av den första av de tre låtarna. Givetvis kommer kommentaren "Still smokin'!", och det kommer lika självklart som hans patenterade "Beavis and Butthead"-garv finns med efter varje mening över fem ord...

Klart gitarren ska få sitt, som kanske Frank Andersson skulle sagt!

Det är med ett leende jag går från Grönan. Ace brokiga karriär har avåkningar till trots gett utdelning och det ger mig viss tillfredsställelse att slippa det asgarvande lyllofyllo till pajas han varit under många års töcken.

Ace kommer vara med ett bra tag till framöver! Betyget han får är fyra raka ess av fem möjliga (4 av 5), det saknas med andra ord inget ess i denna kortlek!

Jag minns sommaren 2011, när jag fick chansen att träffa Chip Taylor under en middag på Skebobruks herrgård innan ett gig på den fantastiska musikscenen Skebopubben. Vi pratade högt och lågt om Chips karriär som bl a omfattar låtar som "Wild thing" och "Angel of the morning" och jag kunde inte låta bli att komma in på en av mina favorit-biografiska låtar genom tiderna "Rock soldier" som Chip skrev grunden till.

Chip sa, "Du vet vi är båda New Yorkers. Jag tyckte det var så tragiskt att se Mr Frehley's destruktiva period från KISS och in i det där trädet, du vet när han nästan ville avsluta allt, jag menar allt. Musiker kan komma och gå, ta stryk och resa sig upp, det är ett kall. Mr Frehley kommer från en uppväxt med musik i familjen, runt rockscenerna i New York och scenen är hans hem. Jag ville bara göra mitt för att leverera budskapet att en soldat ger inte upp. "Rock Soldiers" skrevs på några minuter. Vi musiker har inget gevär, men vi har vårt kall, precis som dem!"

Jag satt tyst och åt upp efter den moralkakan. 

Kanske har han rätt? Kanske pliktar Ace? Jag kan faktiskt inte avgöra det, men jag kan se att han lämnar scenen med en stolthet att få rada upp pärlor från en nära 45 år lång karriär.

Hur-som-helst, han SKA vara stolt!

/Polar'n Per

Billy Perkins 77

Jag gillar konst. Särskilt konst med rockanknytning. Har den dessutom en långvarig tanke bakom sig, så blir den dessutom extra intressant. Jag har skrivit tidigare om Pierre "Slusk" Bäckman och hans stora projekt "666 skulls". Nu tänkte jag rikta strålkastaren mot en annan konstnär med ett långsiktigt konstprojekt.

Billy Perkins håller, förutom allt annat han är involverad i, på med ett projekt han valt att kalla "77 Series". Kort sagt är det ett screenprint projekt där han valt att rikta in sig på att göra handgjorda screenprintposters av 1977 års musikikoner. Allt med siffran 77 som ledstjärna. Det skall alltså bli en serie av 77 st. olika motiv, gjorda i en begränsad upplaga om 77 ex av varje.
Hittills har det blivit ett drygt tiotal olika, så i och med att han är flitig med att göra andra gig-posters och att spela i band själv, så kan det ta en stund innan serien är avslutad. Tyvärr kan jag inte hitta någon samlad plats där alla planscherna är samlade.

För att visa upp lite annat som Billy gör utanför denna serie så tänkte jag visa hans senaste poster, "Dripped to Kill", som visserligen skulle kunna passa in i 77 serien med tanke på motivet, men som stilmässigt inte riktigt gör det. En otroligt talangfull man, med andra ord. Här hittar du dessutom en bra intervju med Billy

Kiss som modeikoner

De flesta är väl överens om att Kiss tog sina första stapplande platåsteg in i Discoeran med albumet Dynasty från 1979, och då framför allt låten "I was made for lovin' you". Men den påverkan som gruppen skulle ha på just Discon var väl inte helt självklar. Dock satt jag och slötittade på VH1 häromkvällen och då slog det mig, i samband med att Earth wind And Fire videon till låten "Let's Groove" från 1981 spelades, att dom har ju snott hela sin klädsel från Kiss, och då kanske framför allt från Ace Frehely. Tänka sig vilka modeikoner dom ändå var...

Polar'n Per recenserar King Kobra - II

Jag pratar med mannen med mustaschen och trumpinnarna, Carmine Appice, under en ledig dag på hans 10-dagarsturné med Cactus, så jag tänkte dela upp mötet i två artiklar, en om senaste skivan med King Kobra (Skivan II, i denna artikel) och en som som ett porträtt (i en senare artikel).

King Kobra är tillbaka med albumet II. Det är andra plattan med den talangfulle Paul Shortino vid mikrofonen, vilket ger en naturlig titel till plattan. Plattan, som jag fick för ca en månad sen, har rullat igenom sina lyssningar innan jag sätter mig för ett samtal med Carmine Appice. Carmine är för mig en legendariske trummisen som man känner igen för sitt avslappnade, men precisa, trumspel, dom snurrande trumstockarna och hans engagemang i massor av olika bandkonstellationer, och då menar jag mängder. Vanilla Fudgde, Cactus, Jeff Beck och Ozzy Osbourne är några exempel.

Att han börjat komma till åren märks inte nämnvärt (han är född 1949). Antalet projekt är många, hans energinivå är hög och han engagerar sig än mer när nya plattan kommer på tal. "Jag hade gärna haft med Paul redan på 80-talet", säger han och fortsätter, "Han, vill, precis som jag, värna variationen, tempo och glädje. Det är viktigt att ha kul i en bransch som är så ansatt som musikbranschen är idag". Carmine fortsätter sitt resonemang med att bandet,  mot hans ambition, gick mot en lättare och glammigare rock med Mark Free på sång under 80-talet, och att man med Paul nu fått tillbaka en tuffare ljudbild, "Hade Paul var med redan då, upprepar han igen, då hade vi tagit King Kobra till andra höjder, han är som gjord för scenen, jag är tvärsäker på det, vi har en bra kreativitet... Det är ett fantastiskt samarbete!"

Soundet dom presterar på nya skivan är bekant, det vill säga amerikansk rock precis så som den förväntas låta för alla oss som växte upp med 80-talets hårdrocksscen, och då menar jag verkligen när den är bra, ni vet, innan sleeze-rocken blev Poison eller låtar som "Cherry Pie" och därmed förlorade all integritet och värdighet. Det trasade sönder den. Carmine håller med, "Det var hemskt att se en musikindustrin valla mer eller mindre talanglösa mot en gemensam slätstruken poprock som helt kontrollerades av andra krafter än artisternas och låtskrivarnas engagemang!", jag tänker, när jag hör Carmine, att det värsta är att det samtidigt definierar även 2000-talets musikscen, Idol-helvetet.

"Nya plattan siktar in sig på ett sound som spänner över 70- och 80-talet, vi försöker göra en produktion som är levande", säger han. Valet att spela in trummorna analogt är ett av dom grepp som bekräftar detta... Jag gillar det jag hör! Från inledande "Hell on Wheels" till sista "We go Round" får vi en härlig karta hårdrock som spänner över dessa år.

Jag hävdar bestämt att det görs för lite klassisk hårdrock nu för tiden och därför fyller denna platta verkligen delar av det tomrummet. "Får jag förresten kalla det för just klassisk hårdrock?", frågar jag Carmine, för mig är det nämligen vad jag hör! Han rättar mig, "Hårdrock javisst, men rock definitivt...", säger han. "Influenserna hittar du självklart från mitt 80-tal, det med King Kobra, men även andra band, också utanför hårdrocken i t ex Rod Stewart, jag tänker på hans sena 70-tal med låtar som "Hot Legs".

Jag nämner en av dom låtar som spretar mest på skivan "Deep River". Den andas så mycket Led Zeppelin  att jag nästan blir generad. Den är episk, kraftfull men fortfarande... Jag gillar det jag hör! Carmine skrattar, och säger att det är kul med mönster i låtar, influenser, och att man mycket väl kan nämna "Ballad of Johnny Rod" som lite av pastich i Van Halens anda. Han fortsätter, "Ibland finns det inte avsikten, men i denna låt ville vi hitta den lättsamma David Lee Roth-andan, fast till en låt som beskriver brottslighet från ett annat perspektiv. Inte det svarta, världen är skit, utan som runt 80-talet, se det lättsamt och positivt på det hela. Så låten blev en hyllning till Johnny (Gitarrist), han är vår galning, vår joker. Det är med honom du vill göra tid om du åker dit för något och ska sitta inlåst en evighet, Johnny är mannen, definitivt, du skulle inte ha en tråkig minut, jag lovar, tvärt om."



Det är något som jag fastnar vid, glädjen. Paul Shortino (fd Quiet Riot) som greppade mikrofonen på förra plattan har med sin klassiska stämma lätt att fånga mitt intresse. Jag är svag för den typ av sång som Jeff Scott Soto, Joe Lynn Turner och nämnda Paul presterar. En någorlunda hes stämma som sätter sig direkt. "Bluesig", skön, rivig och just glad! Carmine berättar om hur "Have A Good Time" kom till, det började med en idé, senare på kvällen stod dom ca 25 personer i köket hemma hos Paul och sjöng det som skulle bli låten. Det handlar om "Good fun". Videon avspeglar detta, fast med ett Las Vegas-perspektiv. Här ser vi Zakk Wylde sjunga med, Ace Frehley, Vinnie Paul m fl.

Riffandet och strängbändandet i plattan är riktigt bra. Mick Sweda, David Michael-Philips spelar tillsammans med basisten Johnny Rod sina roller på ett sådant sätt att man märker att det är en enhet, ett lag, bakom King Kobra. Det är ju bara på sång som de egentliga ändringarna finns vad gäller bandets konstellation sen det begav sig på 80-talet. Inledande "Hell on Wheels" och "When The Hammer Comes Down" är ett gott exempel på strängbändarnas excellens. Trumspelet som bl a leker ut "Don't Keep Me Waiting" är även det något som gör plattan nog så välspelad! För det är ett gott genomfört hantverk. En stark platta!

Men det är faktiskt låtarnas variation, enkelhet och sväng som gör plattans helhet. "Take me back" andas arenarock i Bon Jovis anda, avslutande "We Go Round" och "Running Wild" har även de arenarockens glans, låtarna manar mig att sjunga med till dess lika enkla som starka refränger. Det är en jämnbra platta som presteras, den ska ha sina superlativ, och den överträffar definitivt min förväntan, när jag frågar denne ständigt svängande trummisen om vad hans personliga förväntan är på plattan blir det för första gången lite tyst... "Ja, du, du pratar om förväntan? Jag har nämnt glädjen, den som måste finnas med vad man än gör, annars märks det, annars hörs det, annars lägger man helt enkelt av till slut, jag är inte där, jag har aldrig tänkt den tanken, aldrig varit där, musik är mitt liv, det har pågått till exempel hela ditt liv, du nämnde att du var född i början av 70-talet och många andra med dig. Han skrattar, jag trivs helt enkelt med att ha många järn i elden och fortfarande kan jag försörja mig på musiken, jag är lyckligt lottad. Men glädjen och passionen till musik är en av dom drivkrafter, som betyder mer och mer, när man inte längre kan sälja 100 000-tals plattor som förr. Förra King Kobra-plattan sålde kanske 15 000 st exemplar i USA när den släpptes och det finns inte längre dom spelregler som fanns förut, jag vet inte längre vad som skapar framgång längre, men jag vet hur man gör musik och jag gillar att spela den, så jag hoppas att vi kan få en bra försäljningsstart att vi kan sätta ihop en bra turné för plattan". När jag pratar med Carmine om en kommande turné ligger det i planerna för våren 2014, förhoppningarna är att plattan ska sälja bättre än förra och att de kommande turnévägarna kan dras ut med streck över Europa.

Det är en fulltecknad kalender för mannen med mustaschen och trumpinnarna, men jag hoppas precis som Carmine, att bandet hittar ut med att spela denna platta levande här, den är värd all uppmärksamhet den kan få! Hans passion för musiken är uppenbar, självdistansen och hans pragmatiska syn på musikbranschen lika så. Plattan, King Kobra - II, kan med sin klockrena fullträff mitt i det amerikanska 80-talet hyllas med fyra ess av fem möjliga...

/Polar'n Per

Mina favoritspår
1. We go round
2. Deep River
3. Take me back

King Kobra
...i skivbutiken (Bengans, CDON, Ginza)
...på Facebook
...på Spotify

Grattis!! Ace Frehley

Idag fyller mannen med det smittande garvet och den rykande gitarren, "Space" Ace Frehley 62 år.

När det kommer till denna typen av legendarer inom rocken så är det väl inte mycket man kan säga mer än just grattis! Kiss var inte det första hårdrocksband som jag började lyssna på, även om dom var ganska tidiga. Men dom kom att bli ett av de band som jag till slut snöade in mest på, som jag skrev om här på Peter Criss's gratulation.