Recension - Ogre : The Last Neanderthal

Ogre är en powertrio från det stora landet i väst. Med sin nysläppta 4:e platta, The Last Neanderthal, bjuder man upp till dans genom att leverera kompetent "proto" doomrock som man själva beskriver det, med klara Black Sabbath:esqa underströmmar. Inget som helst fel med det, så länge det görs bra. Och det görs det.

Det finns dessutom lite små gömda ädelstenar att upptäcka i musiken, vad sägs om lite sitartoner?, som kanske inte känns helt vanliga i den normalt så traditionellt styrda Doom fåran.
Men det är inte heller rättvist att bara sätta etiketten Doom på bandet, för det är så mycket mer. Eller man kanske mer skall säga att dom är ett tungt hårdrocksband, med doom influenser.. För dom har även fötterna djupt förankrade  i den klassiska hårdrocken och kryddar på med stora doser av svängande blues. Detta är dock första skivan jag hör med bandet, så hur det sett ut tidigare vet jag inte. Dock är det en resa som kan bli spännande att göra och då är det ju kul att veta att det finns tre tidigare plattor som fått rätt bra omdömen tidigare att upptäcka.

Min första reaktion när jag starta premiär uppspelningen av skivan var nog lite mer åt hållet, "vad fasiken är det här?", och jag blev lite skeptisk till en början. Men så fort den första förvåningen lagt sig så var det bara att kapitulera inför Ogres sköna sväng.
Stundtals svänger det på mer åt AC/DC hållet, kanske mycket beroende på att Ed Cunninghams röst ibland ligger som ett mellanting mellan Bon Scott och Geddy Lees röstregister. Musiken levereras med övertygelse och värme, det låter som om dom som spelar har roligt och trivs, vilket smittar av sig.

En kul detalj på skivan är att bandet gör en cover, "Soulless Woman" som tidigare tydligen spelats in av ett helt annat band som också hette Ogre och var ett bar-band på 70-talet. Sånt kan inte jag annat än gilla. :-)

Helt klart en skiva som jag kan rekommendera, det är dessutom en skiva som växer för varje gång jag lyssnar på den, så den kan få ett långt och skönt liv i lurarna. Det blir 4 ess av 5 möjliga. Inget snack.



Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår:Warpath och Soulless Woman
Skivbolag: Minotaur Records
Release: 21 Februari 2014




Bandet består av följande lirare:
Vocals/Bass: Ed Cunningham
Guitars: Ross Markonish
Drums: Will Broadbent

Tracklist:

1. Shadow Earth
2. Nine Princes in Amber
3. Bad Trip
4. Son of Sisyphus
5. Soulless Woman
6. Warpath
7. White Plume Mountain
8. The Hermit

Mer om Bandet:
Facebook

Support The Bands You Like!!

Recension - Wheel : Icarus

Blown away by Doom again!

Tyska bandet Wheel släpper i Augusti sin andra platta, "Icarus", även om man redan kan lyssna på den på Bandcamp. Vi pratar här om klassisk Doom med Metal och progressiva inslag av det mer episka slaget.

Mitt första intryck  av skivan var att det var aningen för teatraliskt tillgjort och konstruerat för min smak. Men efter ett par lyssningar så växte skivan för mig. Visst, det är fortfarande teatraliskt och tillgjort konstruerat, men med en charm som jag inte riktigt kan väja mig för. Det slår helt enkelt an något inom mig som gör att jag älskar detta, fast lite i skydd med min skämskudde inom räckhåll.

Musiken är blytungt långsam för det mesta. Grunderna i detta Doombygge mal på med effektivt spel både på trummor och bas med därtill svulstigt feta gitarr riff. Gott så långt, en solid grund är ett måste för alla stora byggen. Det är dock i de överliggande våningarna som det verkligen händer grejor, som för detta vidare till något mer intressant. Som en underbar kontrast till det blytunga doomkompet lägger grabbarna i Wheel till överjordiskt svävande melodier från sång och sologitarr.

För Arkadius sång är ett kapitel för sig själv. Sången spänner från lågmäld pratsång till ljusa opera likande toner. Som tex.Första låten "Oblivion (There is no Alternative)" där sången stundtals låter som en ohelig kombination av Lars Demian och Geddy Lee från Rush.
Den mest omedelbara referensen jag får är Svenska Griftegård, och därmed i direkt nedstigande led samma känsloregister som Year Of The Goat levererar. Men även de som gillar Ghost borde kunna hitta njutning i Wheel, för även om detta är en tyngre Doom variant, så har man ett likande storslaget teatralisk anslag och atmosfär i de känslor man förmedlar.
En annan rolig referens som väcks hos mig, särskilt i låten "A Daughter’s Song" är en minnesbild av gamla Heavy Load, tror det har mest med fraseringarna att göra.
Jag kan inte heller få bort känslan av Queensrÿche " Operation Mindcrime" ibland, som jag tror kommer av det allmänt ödesmättade anslaget i musik och sång, som är kryddat med en stor dos melankoli.
Men det är inte allt, det bjuds även på bombastiskt och storvulet som i "The Misinterpretation of Kadar" som dessutom bjuder på en känga mot fanatisk islamsk terrorism. Dock är jag inte tillräckligt insatt i den Kadariska doktrinen förutom att den har sitt ursprung i förnekelsen av något kallat Allmaktens Natt eller Guds absoluta ord.

Innehållsmässigt så spänner texterna från olycklig kärlek till religionskritik (Islam), med klassiska Doominslag av död och tro och ett uns av drogromantik. Och även om sången och sologitarrerna ofta håller sig på en överjordisk nivå så handlar texterna oftast om skugga och mörker.
Som helhet håller det kanske inte riktigt ihop, en del texter är något skumma och banala, men det finns en otrolig charm i de olika beståndsdelarna.

När det dessutom finns en snygg paketering runt det hela, så blir jag extra lycklig. Deras första skiva pryddes av en Alphonse Mucha inspirerad bild, och den som läst min blogg ett tag vet att han är en av mina favorit konstnärer. Denna skivan är inget undantag, utan har även den en vacker bild som omslag, som även det är en fröjd för ögat. Denna gången är det designat av en bekanting från ett annat band som ligger på samma skivbolag, nämligen David Csicsely från The Flight of Sleipnir.
Och precis som kollegorna så kommer man att släppa skivan på vinyl och en CD utgåva i A5 Digipack med booklets och allt.  

Så domen lyder: Stundtals är det, som sagt, överjordiskt (hur många gånger kan man använda detta ord i samma text? :-)) vackert, framfört med blyboots. Det är inte en perfekt skiva, men den har en charm som gör att den riskerar att bli en ny favorit. Och trots mina betänkligheter så har den bara blir bättre för varje lyssning och vem vet, en dag kanske jag kan lägga bort skämskudden helt.

Favoritlåtar just nu : "Oblivion (There is no Alternative)" och "Frozen Sun"
Betyg: 7/10

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Arkadius Kurek – vocals
Benjamin Homberger – guitars
Marcus Grabowski – bass
Cazy - drums

Skiva: Icarus
I. Oblivion (There is no Alternative) 7:47
II. They do for us 7:45
III. Icarus 6:46
IV. Eclipse 6:49
V. A Daughter’s Song 5:53
VI. The Misinterpretation of Kadar 4:47
VII. Frozen Sun 8:50

Skivsläpp: Augusti 2013
Skivbolag: Eyes Like Snow
Hemmaort: Tyskland

Bandcamp
Facebook

Support The Bands That You Like!!

Dagens Lookalike

Idol-Deraan

Geddy Lee