I November, när #Metoo och #KillTheKing var på tapeten här hos Spader Ess, så konstaterade jag i min alldeles egna överhöghet att två av rockmusikens prima donnor är Joan Jett och Debbie Harry från Blondie. Två kvinnor som för mig är lite av ursprungsbilden av starka kvinnliga förebilder inom rocken.
Därför är det extra roligt att se att dom båda fortsätter att hålla fanan högt och vara aktuella. Dessutom med en urstark låt tillsammans, som är som ett långfinger rakt i ansiktet på den person som både kan få förkroppsliga det som är eländigast med just #taggarna, men även en hel del annat elände för hela världen. Go Girls!
Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per. Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Visar inlägg med etikett Joan Jett. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joan Jett. Visa alla inlägg
torsdag 28 december 2017
torsdag 23 november 2017
Dagens Musiktips : The Runaways - Wasted
Fortsätter i specialtemat för att hylla kvinnor överlag, i kölvattnet av #MeToo och #KillTheKing, genom att enbart ha musiktips med grupper som består av/eller frontas av kvinnor inom rocken.
Och även om det sedan en tid är en Bitcoin likande uppgång på bra band med kvinnor, vare sig det är hela eller delar av bandet, så vem har sagt att det bara behöver nya band under denna presentation? Inte jag.
Därför tänkte jag idag köra The Runaways. Av flera anledningar. Jag vet att dom hade sina föregångare, men för mig är det här urmodern till tjejrock. Men även för att Joan Jett är en av min fantastiska dotters stora idoler. För att inte tala om att dom, om något, kan ses som ett facit på hur tjejer/kvinnor inom rockbranschen får stå ut med vad gäller trakasserier och allmänt jävelskap. Får liksom för mig att filmen om dem bara skrapade på ytan.
Och även om det sedan en tid är en Bitcoin likande uppgång på bra band med kvinnor, vare sig det är hela eller delar av bandet, så vem har sagt att det bara behöver nya band under denna presentation? Inte jag.
Därför tänkte jag idag köra The Runaways. Av flera anledningar. Jag vet att dom hade sina föregångare, men för mig är det här urmodern till tjejrock. Men även för att Joan Jett är en av min fantastiska dotters stora idoler. För att inte tala om att dom, om något, kan ses som ett facit på hur tjejer/kvinnor inom rockbranschen får stå ut med vad gäller trakasserier och allmänt jävelskap. Får liksom för mig att filmen om dem bara skrapade på ytan.
tisdag 21 juni 2016
Recension - The Amorettes : White Hot Heat
Den Skottska powertrion The Amorettes är tillbaka, och tjejerna fortsätter att rocka så det ryker. Kaxigt och svängigt rör dom sig i gränslandet för svängig partyrock och trallvänlig punk energi. Det går inte annat än att jämföra med band som Airbourne, Joan Jett, men även en dos av Motörhead dyker upp stundtals, särskilt i min favoritlåt "Roll".Förra plattan Game On, var bra. Nya skivan White Hot Heat är snäppet bättre och det är till största delen att låtarna är aningen klatschigare och lite mer varierade än på förra given. Musikaliskt är det en fortsättning på invanda spår, och det är som sagt inga dåliga spår att fylla. Låtarna sätter sig snabbare och enklare. Detta är renodlad partymusik och inget för den som vill softa med flummigt djup, utan rakt på, fullt ställ.
Förra plattan fick en 3:a i betyg, denna skivan är som sagt snäppet bättre och eftersom jag gillar detta i solskenet så det får bli en 4:a, om än inte helt övertygande. Gott jobbat.Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Roll och Let The Neighbours Call The Cops
Skivbolag: Off Yer Rocka Recordings
Release: 27 juni 2016
Hemsida
Bjuder här på en video från förra plattan.
torsdag 7 april 2016
Kvinnor och hårdrock -Spaderdotter
Jag älskar hårdrock, och det är ingen hemlighet. Jag älskar den råa kraften i musiken som utan att egentligen säga något får en att känna så mycket och jag älskar hur musiken kan knyta ihop oss med varandra. Det blir en direkt länk mellan andra som delar samma musikintresse. Det kan ju stundtals bli en ganska elitistisk atmosfär, vilket egentligen inte stör mig speciellt mycket, men det kan nog säkerligen upplevas som väldigt hårt för andra. Men det finns saker jag inte älskar med hårdrocken. Det finns faktiskt saker jag starkt ogillar. Jag ogillar hur hårdrocken så enkelt kan exkludera kvinnor och förminska de tills de bara blir en skugga i bakgrunden.
Vi kvinnor har ju tyvärr genom historien ofta fått stå i skuggan av männen trots att vi är precis lika kapabla som dem. Därför ska jag idag skriva om några av de fantastiska kvinnorna inom hårdrocken som inspirerade mig att börja med musik och att alltid stå på mig oavsett vad någon säger om mitt intresse och passion. Jag kommer också att inkludera mina egna upplevelser från min vardag om hur man som kvinna kan bemötas av andra inom hårdrockscenen.
Listan på duktiga kvinnor inom hårdrock kan göras mycket lång, men jag ska försöka begränsa mig något och bara fokusera på de som ligger mig varmast om hjärtat.
Jag börjar med gudinnan av kaxig hårdrock som inte bryr sig ett skit om sitt rykte. Jag pratar förstås om Joan Jett. Joan har varit i branschen länge nu och klev in i den innan hon ens var 18 år gammal. Hon sjöng om att hon ville vara där killarna var, och att hon älskade att leka med elden. Musiken i sig kanske inte var så fantastiskt nyskapande, men det faktum att hon, Cherie Currie, Lita Ford och de andra i The Runaways var unga, minderåriga tjejer som vågade kliva upp på scenen och spela något annat än akustisk finmusik, det om något var nyskapande och skandalöst. Joan Jett har jag alltid sett upp till för att hon gått sin egen väg och aldrig ursäktat sig för det. När jag för 12 år sedan (då 8 år gammal) bestämde mig för att jag ville börja med musik så var hon en av mina stora inspirationer. Inte skulle jag spela någon tråkig akustisk gitarr och vara söt. Jag ville spela elgitarr och vara tuff, och så blev det.
Kliver vi vidare in till det fantastiska 80-talet så hittar vi Doro Pesch. Hon behöver knappast en närmare introduktion för den inbitne hårdrockaren då hon kommit att bli en stor figur i detta sammanhang. Till skillnad från The Runaways som endast bestod av tjejer så var Doros band bestående av män och hon den enda kvinnan. Trots detta så kom hon att bli det vi förknippar med Warlock. För min del är det för hennes röst som klarar både låtar med en hel del power men samtidigt mer finstämda ballader. Doro kan klara allt. Tyvärr kanske många andra, i synnerhet män ser på henne som den sexiga frontkvinnan klädd i läder som var alla killars dröm på 80-talet ihop med Samantha Fox och Lee Aaron. Doro är stenhård och man kan absolut inte förneka att hon gjort mycket för genren.
Går vi istället vidare till nutid så har vi en av mina personliga favoritröster i Jessica Thoth. Hon är naturkraften från Jex Thoth som tagit doom-genren med storm. Jessica är ganska anonym av sig, vilket märks tydligt när man ser Jex Thoth live. Fokusen ligger inte på henne utan på att förmedla en känsla i musiken. Och det är något hon verkligen lyckas med. Får du någonsin chansen att se de live så ska du ta den! Du kommer vara som i en trans. Här är ett fantastiskt bevis på att kvinnor verkligen kan!
Jag tänker inte ta upp fler kvinnor just i detta inlägg då det redan blivit ett ganska långt inlägg, och jag vill inte riskera att ni tappar intresset. Jag behövde ventilera den arga feministen inom mig som är trött på att alltid behöva bevisa mig. Bevisa att jag är här för musiken och inte för att se på snygga män på scenen. Jag kan inte ens räkna på fingrarna alla de gånger jag fått frågor om jag verkligen gillar vissa band. Svarar man ja på den frågan så kan man vara säker på att man får tusen följdfrågor om vilka medlemmar som är med, vilket album som är bäst och så vidare. Dessa frågor hade aldrig ställts till en man som lyssnar på hårdrock för att vi inte ser det som något udda att en man tycker om något som är hårt, rått och kontroversiellt. Kom ihåg att du aldrig ska behöva bevisa dig, skit i varenda en som ifrågasätter ifall du faktiskt är genuin. Don't give a damn about your bad reputation och njut bara av allt som är så fantastiskt med hårdrocken.
//Spaderdotter
Vi kvinnor har ju tyvärr genom historien ofta fått stå i skuggan av männen trots att vi är precis lika kapabla som dem. Därför ska jag idag skriva om några av de fantastiska kvinnorna inom hårdrocken som inspirerade mig att börja med musik och att alltid stå på mig oavsett vad någon säger om mitt intresse och passion. Jag kommer också att inkludera mina egna upplevelser från min vardag om hur man som kvinna kan bemötas av andra inom hårdrockscenen.
Listan på duktiga kvinnor inom hårdrock kan göras mycket lång, men jag ska försöka begränsa mig något och bara fokusera på de som ligger mig varmast om hjärtat.
Jag börjar med gudinnan av kaxig hårdrock som inte bryr sig ett skit om sitt rykte. Jag pratar förstås om Joan Jett. Joan har varit i branschen länge nu och klev in i den innan hon ens var 18 år gammal. Hon sjöng om att hon ville vara där killarna var, och att hon älskade att leka med elden. Musiken i sig kanske inte var så fantastiskt nyskapande, men det faktum att hon, Cherie Currie, Lita Ford och de andra i The Runaways var unga, minderåriga tjejer som vågade kliva upp på scenen och spela något annat än akustisk finmusik, det om något var nyskapande och skandalöst. Joan Jett har jag alltid sett upp till för att hon gått sin egen väg och aldrig ursäktat sig för det. När jag för 12 år sedan (då 8 år gammal) bestämde mig för att jag ville börja med musik så var hon en av mina stora inspirationer. Inte skulle jag spela någon tråkig akustisk gitarr och vara söt. Jag ville spela elgitarr och vara tuff, och så blev det.
Kliver vi vidare in till det fantastiska 80-talet så hittar vi Doro Pesch. Hon behöver knappast en närmare introduktion för den inbitne hårdrockaren då hon kommit att bli en stor figur i detta sammanhang. Till skillnad från The Runaways som endast bestod av tjejer så var Doros band bestående av män och hon den enda kvinnan. Trots detta så kom hon att bli det vi förknippar med Warlock. För min del är det för hennes röst som klarar både låtar med en hel del power men samtidigt mer finstämda ballader. Doro kan klara allt. Tyvärr kanske många andra, i synnerhet män ser på henne som den sexiga frontkvinnan klädd i läder som var alla killars dröm på 80-talet ihop med Samantha Fox och Lee Aaron. Doro är stenhård och man kan absolut inte förneka att hon gjort mycket för genren.
Går vi istället vidare till nutid så har vi en av mina personliga favoritröster i Jessica Thoth. Hon är naturkraften från Jex Thoth som tagit doom-genren med storm. Jessica är ganska anonym av sig, vilket märks tydligt när man ser Jex Thoth live. Fokusen ligger inte på henne utan på att förmedla en känsla i musiken. Och det är något hon verkligen lyckas med. Får du någonsin chansen att se de live så ska du ta den! Du kommer vara som i en trans. Här är ett fantastiskt bevis på att kvinnor verkligen kan!
Jag tänker inte ta upp fler kvinnor just i detta inlägg då det redan blivit ett ganska långt inlägg, och jag vill inte riskera att ni tappar intresset. Jag behövde ventilera den arga feministen inom mig som är trött på att alltid behöva bevisa mig. Bevisa att jag är här för musiken och inte för att se på snygga män på scenen. Jag kan inte ens räkna på fingrarna alla de gånger jag fått frågor om jag verkligen gillar vissa band. Svarar man ja på den frågan så kan man vara säker på att man får tusen följdfrågor om vilka medlemmar som är med, vilket album som är bäst och så vidare. Dessa frågor hade aldrig ställts till en man som lyssnar på hårdrock för att vi inte ser det som något udda att en man tycker om något som är hårt, rått och kontroversiellt. Kom ihåg att du aldrig ska behöva bevisa dig, skit i varenda en som ifrågasätter ifall du faktiskt är genuin. Don't give a damn about your bad reputation och njut bara av allt som är så fantastiskt med hårdrocken.
//Spaderdotter
måndag 1 december 2014
Butcher Babies gör det omöjliga....
Och jobbat hårt har man gjort i Butcher Babies, som släppt en liten pärla i låt-slakt, Uncovered. En alldeles egen EP med egna versioner på fyra stycken helt oskyldiga låtar, som man härigenom på ett föredömligt sätt lyckas slakta.
Murder by cover, som man skulle säga i Amerikat.
Jag tror att bandet var ute efter att göra sin egen lilla version på Guns n Roses - The Spaghetti Incident?, Joan Jett - The hit List eller Metallica - Garage Inc.. (listan kan göras lång)
Men där andra försöker göra egna och kärleksfulla tolkningar så gör Butcher Babies platt fall framåt. För större samling skräp får man nog leta efter, även om man beaktar att låtvalen i sig kanske inte tillhör rockhistoriens starkaste låtar.
Nä, BB är ett band som, trots att jag inte gillar dem, lär dyka upp här ibland, fast då inte i positiva ordalag alla gånger.
Om jag nu är tvungen att dela ut betyg, och inte får använda negativa siffror, vilket jag skulle vilja göra, så får det bli det trasiga kortet. Skräp är vad det är!torsdag 16 oktober 2014
Musikuppfostran eller 10 skivor som format...
För ett tag sedan så skrev Rebellängeln ett mycket bra inlägg om att uppfostra sina barn till den rätta musikaliska läran i sin artikel "Higway To Hell". Och eftersom jag kommit lite längre längs den vägen, så tänkte jag dela med mig om hur det kan gå.
Jag tror inte att jag och frugan direkt har pådyvlat våra barn mer än det som vi ändå spelat för vårt eget höga nöjes skull. Och jag tror nog att jag kan säga att det gått rätt så bra till slut. För ett par dagar sedan så blev min dotter (18 år) utmanad på facebook att lista 10 skivor som format henne. När man ser den listan så ser man att vi hamnat rätt bra, även om det under årens gång varit en del sidospår mot annan musik också.
Hennes lista.
Thin Lizzy- Jailbreak: musik som jag hört mycket under min uppväxt. Tidigt musikminne.
Joan Jett And The Blackhearts- up your alley- Denna kvinna lärde mig att tjejer kan vara stentuffa.
Motörhead 1916- barndomsmusik. Minns just låten 1916 extra väl för att den stack ut så mycket.
Bathory- Hammerheart- One road to asa bay var den första Bathorylåten jag hörde. Den startade min Bathorydyrkan.
Judas Priest- Sad wings of destiny- Bästa Judasskivan. Behöver inte säga mer.
Lars Winnerbäck- Vatten under broarna- Min absoluta favoritplatta med Lasse. Återkommer alltid till denna.
Chelsea Wolfe- Unknown rooms- En skiva som alltid hjälper mig att hitta inspiration till att skriva musik
Sisters of Mercy- vision thing: Musik som mamma visat för mig i tidig ålder och som jag fortfarande älskar.
Ulf Lundell- Öppna Landskap- definitionen av sommarmusik för mig. Spelades alltid i bilen när vi åkte till Småland på somrarna när jag var liten.
Mercyful Fate- Don't break the oath- ca det första jag hörde med Mercyful.
Att sedan sonen (14 år) kom ett par dagar senare och ville ha hjälp med att köpa en Soundgarden bundle med skivan Superunknown och en tröja (vilket resulterade i en diskussion (läs föreläsning) om grungen), ja då är det bara att le, luta sig tillbaka och inse att världen är i goda händer.
Så, till Rebellängeln kan jag bara rikta mina visdomsord med att saker har en förmåga att ordna sig... på ett eller annat sätt:-)
Jag tror inte att jag och frugan direkt har pådyvlat våra barn mer än det som vi ändå spelat för vårt eget höga nöjes skull. Och jag tror nog att jag kan säga att det gått rätt så bra till slut. För ett par dagar sedan så blev min dotter (18 år) utmanad på facebook att lista 10 skivor som format henne. När man ser den listan så ser man att vi hamnat rätt bra, även om det under årens gång varit en del sidospår mot annan musik också.
Hennes lista.
Thin Lizzy- Jailbreak: musik som jag hört mycket under min uppväxt. Tidigt musikminne.
Joan Jett And The Blackhearts- up your alley- Denna kvinna lärde mig att tjejer kan vara stentuffa.
Motörhead 1916- barndomsmusik. Minns just låten 1916 extra väl för att den stack ut så mycket.
Bathory- Hammerheart- One road to asa bay var den första Bathorylåten jag hörde. Den startade min Bathorydyrkan.
Judas Priest- Sad wings of destiny- Bästa Judasskivan. Behöver inte säga mer.
Lars Winnerbäck- Vatten under broarna- Min absoluta favoritplatta med Lasse. Återkommer alltid till denna.
Chelsea Wolfe- Unknown rooms- En skiva som alltid hjälper mig att hitta inspiration till att skriva musik
Sisters of Mercy- vision thing: Musik som mamma visat för mig i tidig ålder och som jag fortfarande älskar.
Ulf Lundell- Öppna Landskap- definitionen av sommarmusik för mig. Spelades alltid i bilen när vi åkte till Småland på somrarna när jag var liten.
Mercyful Fate- Don't break the oath- ca det första jag hörde med Mercyful.
Att sedan sonen (14 år) kom ett par dagar senare och ville ha hjälp med att köpa en Soundgarden bundle med skivan Superunknown och en tröja (vilket resulterade i en diskussion (läs föreläsning) om grungen), ja då är det bara att le, luta sig tillbaka och inse att världen är i goda händer.
Så, till Rebellängeln kan jag bara rikta mina visdomsord med att saker har en förmåga att ordna sig... på ett eller annat sätt:-)
torsdag 14 mars 2013
Daytona Bike week video Dag 7
Chopperbyggandet har ju dessutom blivit så populärt att det gett upphov till en uppsjö TV program. Allt i från den gapiga och aningen dysfunktionella familjen Teutuls i Orange County Choppers, till svärmorsdrömmen och gentlemannen Jesse James från West Coast Choppers.
Dessa två byggare gör dock aningen pråliga hojar för min egen smak, då jag föredrar den lite mer nedtonade stilen som bjuds i Exile Cycles fall.
Men då är ju ägaren Russel Mitchell Engelsman från början, så det förklarar väl den lite mer europeiska touchen. Dessutom har dom en maskin som är baserad på den svenska Mohedaramen.
tisdag 28 december 2010
Sweden Rock Festival
Det ser ut att bli ett toppen år för Sweden Rock Festival.
Redan nu kan man presentera en line-up som heter duga. Vilket känns som unikt bland festivalerna, som i vanlig ordning gärna vill att man köper biljetter osett.
Ett annat kvalitetstecken är att man faktiskt både lyckas locka mig, vilket i sig inte är så konstigt, men även min 14-åriga dotter med årets bokningar. För hennes del är det Joan Jett som drar. Själv ser jag fram mot Judas Priest, Whitesnake, Rob Zombie, The Damned, Clutch och givetvis Joan Jett jag med.
Så nu handlar det bara om att försöka få till den ekonomiska biten inför sommaren. Det riskerar att bli en del att ligga ute med, eftersom hela familjen vill med (samt att en del dessutom inte vill bo i tält). Som tur är så går lillgrabben in gratis, eftersom han är under 13 år.
Skall bli spännande att se vad mer man kommer upp med för band.
Redan nu kan man presentera en line-up som heter duga. Vilket känns som unikt bland festivalerna, som i vanlig ordning gärna vill att man köper biljetter osett.
Ett annat kvalitetstecken är att man faktiskt både lyckas locka mig, vilket i sig inte är så konstigt, men även min 14-åriga dotter med årets bokningar. För hennes del är det Joan Jett som drar. Själv ser jag fram mot Judas Priest, Whitesnake, Rob Zombie, The Damned, Clutch och givetvis Joan Jett jag med.
Så nu handlar det bara om att försöka få till den ekonomiska biten inför sommaren. Det riskerar att bli en del att ligga ute med, eftersom hela familjen vill med (samt att en del dessutom inte vill bo i tält). Som tur är så går lillgrabben in gratis, eftersom han är under 13 år.
Skall bli spännande att se vad mer man kommer upp med för band.
fredag 15 oktober 2010
Dagens Musiktips
Lite Fredagsmys.
Joan Jett, the original rockbrud, har ett skivbolag. Och på detta bolag har hon ett antal coola artister.
Här är Dagens Musiktipps: Girl in a Coma från Blackheart Records. Ett gäng tjejjer som visar att att latinomusik inte bara behöver vara Shakira eller Gloria Estefan.
Öppna en öl, luta er tillbaka och njut.
Första vidoen ut är en cover på "Walking after Midnight".
Och "as The World Falls Down"
Joan Jett, the original rockbrud, har ett skivbolag. Och på detta bolag har hon ett antal coola artister.
Här är Dagens Musiktipps: Girl in a Coma från Blackheart Records. Ett gäng tjejjer som visar att att latinomusik inte bara behöver vara Shakira eller Gloria Estefan.
Öppna en öl, luta er tillbaka och njut.
Första vidoen ut är en cover på "Walking after Midnight".
Och "as The World Falls Down"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
