Recension : Perzonal War - Neckdevils Live

Germanerna Perzonal War släpper en liveplatta, Neckdevils -live, med tillhörande DVD av sin 20 års jubileumskonsert. Och det är lite så att jag önskat att dom inte gjort det.
Framför allt inte den drygt två timmar långa filmade konserten som möjligen går hem hos die hard fans och kompisar. Ungefär dom som befolkar konserten, som det ser ut. Det är en ganska långsam historia för att vara ett band i den trashigare skalan av metalmusiken. Redan början, Entrén. Bandet släntrar in och Stämmer sina gitarrer, släntrar runt, fistbumbar varandra och verkar peppsnacka lite, du vet, det där som man borde göra backstage. Noll energi.





Det blir sedan en kavalkad med låtar som i sin liveinramning mest låter likadant enligt mig. Enda gången det tänder till lite är med en del av gästmusikerna. Det är för långsamt mellan låtarna, med för tråkigt mellansnack. Det fungerar lite bättre om man lyssnar på själva CD:n, för där har man komprimerat ner materialet lite och man kan inbilla sig att det är mer energi på scenen. Jag hade nog önskat att jag inte tittat på DVD:n först, och fastän det är ett digert paket så blir det bara mitt lägsta betyg denna gång.

Album Rating: 2/5
Favorite Tracks: Incarnation
Label: Metalville
Release:  27 April 2018
For More Info Visit:
http://www.perzonalwar.de/
https://www.facebook.com/perzonal.war

His masters voice eller Snaggletooth A Tribute To Lemmy

Det här är en svår skiva för mig att recensera.
Av flera anledningar.
Dels är det en hyllningsplatta, men framför allt är det en hyllningsplatta till Lemmy och eftersom  Lemmy är en husgud och det är inte alltid som jag blir lycklig av covers, ja då blir det lite problematiskt redan i starten så att säga.
Känns det dessutom mest som att det ligger mer vinstintresse än kärlek bakom projekten, då blir jag inte så lite lite anti.
Så, jag var aningen skeptisk när jag satte på plattan första gången. Men efter ett par lyssningar smälter jag.
Dels för att det inte går att ducka för att det är så bra låtar. Dels för att ett par spår innehåller Maestro himself, i tagningar jag inte hört.

Jag visste det redan innan, Lemmy var en formidabel låtskrivare, men detta blir på något sätt ett bevis på det, då låtarna står sig otroligt bra även utan honom.

Det är en hel del kända artister som medverkar, men även en bunt för okända. Att man öppnar plattan med låten som alltid stängt konserterna må vara något att fundera över, men i övrigt en ganska bra mix av jättekända låtar och en del lite mindre kända. Värt att notera är den 7:e låten som är ett samarbete mellan Lemmy och Richard Kruspe från Rammstein, en låt som jag aldrig hört tidigare, men som just därför blir lite extra. Att sedan Monster Magnet väljer att öppna plattans lilla Hawkwind del med att köra en riktigt psykedelisk rökare i forma av "Brainstorm", det känns bara rätt och naturligt.

I övrigt, bra låtar som är bra framförda över lag, men den stora behållningen för mig blir ända att få höra mästarens röst igen. Jag kommer inte att betygsätta denna skivan, då den är en allt för udda fågel, men jag rekommenderar den verkligen till alla som gillar Lemmy och hans gärningar (läs härjningar).

1.   Overkill - Overkill 
2.   Onslaught - Bomber 
3.   Lemmy Kilmister and Doro Pesch – Love Me Forever 
4.   Ugly Kid Joe feat Phil Campbell - Ace Of Spades
5.   Lemmy Kilmister – Tie Your Mother Down 
6.   Kärbholz – Killed By Death 
7.   Lemmy Kilmister and Richard Kruspe - Rock City Night 
8.   Destruction – We are the Roadcrew 
9.   Perzonal War - Burner 
10. Korpiklaani – Iron Fist 
11. Monster Magnet – Brainstorm
12. Black Explosion – Location 9

Recension - Perzonal War : The Last Sunset

Dags för nästa skiva ut i högen som kom från Metalville.  
Perzonal War från Tyskland. Kanske är det just ursprunget som ger den något tyskstereotypa stavningen av namnet, vad vet jag? För det är en grupp som är för mig okänd sedan tidigare, trots ett antal skivor i bagaget. Nu släpper dom i alla fall sin åttonde fullängdare, The Last Sunset. Starkt jobbat!

The Last Sunset är en riktigt skön Trash-rökare med vibbar från både Megadeth och Therapy. Megadeth referenserna blir nog aldrig så tydliga som i andra låten, "Speed Of Time", vars intro är på gränsen till, om inte snodd, så i alla fall väldigt lånat. Vad mer kan jag säga om plattan? Jo, trots att den egentligen inte tillför så mycket nytt, så är det en snygg och välproddad platta. Bra driv, snygg sång och jäkligt catchiga melodier. Den lite snyggare och mer polerade ådran av Thrash med andra ord.

Jag skall inte ljuga, ingen skiva som kommer att hamna på min års-topplista kanske, men det beror nog mer på mig och var jag har mina musikaliska preferenser just för tillfället. Det är en riktigt bra skiva och får därmed sina välförtjänta 3/5 Ess.

Som om inte detta var nog så har gruppen även släppt en text-video till just låten "Speed Of Time". Håll till godo. Skivan släpps den 29:e Maj.



Facebook