Recension : Nick Douglas - Regenerations

Nick Douglas presenteras i det medföljande pressmaterialet som basist i Doro.
Sorry, kalla mig gärna sexistisk, men jag tillhör den generation som och kategori som gillade både Warlock och sedermera Doro, men bara kommer ihåg just Doro Pesh från banden.
Och det är troligt att det så kommer att förbli. För Nick Douglas sätter inte några större spår i mitt inre med sin debutplatta på egen hand, Regenerations.

Inte direkt dåligt, men väldigt slätstruket, ljummet och ofarligt. Nicks röst saknar karaktär, även om den inte är dålig, så även om det finns embryon till bra låtar så blir det bara platt fall för mig.


Endast låten "My Lucky Day" känns som den försöker tända till en aning, men inte tillräckligt för att lyckas lyfta från marken och sväva. Låten "Blackwood" är så meningslös att jag håller på att storkna. snacka om utfyllnad som bara verkar vara till för att visa att Nick kan spela piano också.

Nä, det här sömnpillret får nog någon annan ta till sitt hjärta. Det blir knappa 2 Ess för denna platta från mig. Och då mest för att jag är på gott humör.

Sammanfattning:
Betyg 2/5
Favoritspår: My Lucky Day
Skivbolag: Metalville
Release: 24:e Februari 2017
Facebook

His masters voice eller Snaggletooth A Tribute To Lemmy

Det här är en svår skiva för mig att recensera.
Av flera anledningar.
Dels är det en hyllningsplatta, men framför allt är det en hyllningsplatta till Lemmy och eftersom  Lemmy är en husgud och det är inte alltid som jag blir lycklig av covers, ja då blir det lite problematiskt redan i starten så att säga.
Känns det dessutom mest som att det ligger mer vinstintresse än kärlek bakom projekten, då blir jag inte så lite lite anti.
Så, jag var aningen skeptisk när jag satte på plattan första gången. Men efter ett par lyssningar smälter jag.
Dels för att det inte går att ducka för att det är så bra låtar. Dels för att ett par spår innehåller Maestro himself, i tagningar jag inte hört.

Jag visste det redan innan, Lemmy var en formidabel låtskrivare, men detta blir på något sätt ett bevis på det, då låtarna står sig otroligt bra även utan honom.

Det är en hel del kända artister som medverkar, men även en bunt för okända. Att man öppnar plattan med låten som alltid stängt konserterna må vara något att fundera över, men i övrigt en ganska bra mix av jättekända låtar och en del lite mindre kända. Värt att notera är den 7:e låten som är ett samarbete mellan Lemmy och Richard Kruspe från Rammstein, en låt som jag aldrig hört tidigare, men som just därför blir lite extra. Att sedan Monster Magnet väljer att öppna plattans lilla Hawkwind del med att köra en riktigt psykedelisk rökare i forma av "Brainstorm", det känns bara rätt och naturligt.

I övrigt, bra låtar som är bra framförda över lag, men den stora behållningen för mig blir ända att få höra mästarens röst igen. Jag kommer inte att betygsätta denna skivan, då den är en allt för udda fågel, men jag rekommenderar den verkligen till alla som gillar Lemmy och hans gärningar (läs härjningar).

1.   Overkill - Overkill 
2.   Onslaught - Bomber 
3.   Lemmy Kilmister and Doro Pesch – Love Me Forever 
4.   Ugly Kid Joe feat Phil Campbell - Ace Of Spades
5.   Lemmy Kilmister – Tie Your Mother Down 
6.   Kärbholz – Killed By Death 
7.   Lemmy Kilmister and Richard Kruspe - Rock City Night 
8.   Destruction – We are the Roadcrew 
9.   Perzonal War - Burner 
10. Korpiklaani – Iron Fist 
11. Monster Magnet – Brainstorm
12. Black Explosion – Location 9

Kvinnor och hårdrock -Spaderdotter

Jag älskar hårdrock, och det är ingen hemlighet. Jag älskar den råa kraften i musiken som utan att egentligen säga något får en att känna så mycket och jag älskar hur musiken kan knyta ihop oss med varandra. Det blir en direkt länk mellan andra som delar samma musikintresse. Det kan ju stundtals bli en ganska elitistisk atmosfär, vilket egentligen inte stör mig speciellt mycket, men det kan nog säkerligen upplevas som väldigt hårt för andra. Men det finns saker jag inte älskar med hårdrocken. Det finns faktiskt saker jag starkt ogillar. Jag ogillar hur hårdrocken så enkelt kan exkludera kvinnor och förminska de tills de bara blir en skugga i bakgrunden.

Vi kvinnor har ju tyvärr genom historien ofta fått stå i skuggan av männen trots att vi är precis lika kapabla som dem. Därför ska jag idag skriva om några av de fantastiska kvinnorna inom hårdrocken som inspirerade mig att börja med musik och att alltid stå på mig oavsett vad någon säger om mitt intresse och passion. Jag kommer också att inkludera mina egna upplevelser från min vardag om hur man som kvinna kan bemötas av andra inom hårdrockscenen.

Listan på duktiga kvinnor inom hårdrock kan göras mycket lång, men jag ska försöka begränsa mig något och bara fokusera på de som ligger mig varmast om hjärtat.

Jag börjar med gudinnan av kaxig hårdrock som inte bryr sig ett skit om sitt rykte. Jag pratar förstås om Joan Jett. Joan har varit i branschen länge nu och klev in i den innan hon ens var 18 år gammal. Hon sjöng om att hon ville vara där killarna var, och att hon älskade att leka med elden. Musiken i sig kanske inte var så fantastiskt nyskapande, men det faktum att hon, Cherie Currie, Lita Ford och de andra i The Runaways var unga, minderåriga tjejer som vågade kliva upp på scenen och spela något annat än akustisk finmusik, det om något var nyskapande och skandalöst. Joan Jett har jag alltid sett upp till för att hon gått sin egen väg och aldrig ursäktat sig för det. När jag för 12 år sedan (då 8 år gammal) bestämde mig för att jag ville börja med musik så var hon en av mina stora inspirationer. Inte skulle jag spela någon tråkig akustisk gitarr och vara söt. Jag ville spela elgitarr och vara tuff, och så blev det.

Kliver vi vidare in till det fantastiska 80-talet så hittar vi Doro Pesch. Hon behöver knappast en närmare introduktion för den inbitne hårdrockaren då hon kommit att bli en stor figur i detta sammanhang. Till skillnad från The Runaways som endast bestod av tjejer så var Doros band bestående av män och hon den enda kvinnan. Trots detta så kom hon att bli det vi förknippar med Warlock. För min del är det för hennes röst som klarar både låtar med en hel del power men samtidigt mer finstämda ballader. Doro kan klara allt. Tyvärr kanske många andra, i synnerhet män ser på henne som den sexiga frontkvinnan klädd i läder som var alla killars dröm på 80-talet ihop med Samantha Fox och Lee Aaron. Doro är stenhård och man kan absolut inte förneka att hon gjort mycket för genren.

Går vi istället vidare till nutid så har vi en av mina personliga favoritröster i Jessica Thoth. Hon är naturkraften från Jex Thoth som tagit doom-genren med storm. Jessica är ganska anonym av sig, vilket märks tydligt när man ser Jex Thoth live. Fokusen ligger inte på henne utan på att förmedla en känsla i musiken. Och det är något hon verkligen lyckas med. Får du någonsin chansen att se de live så ska du ta den! Du kommer vara som i en trans. Här är ett fantastiskt bevis på att kvinnor verkligen kan!

Jag tänker inte ta upp fler kvinnor just i detta inlägg då det redan blivit ett ganska långt inlägg, och jag vill inte riskera att ni tappar intresset. Jag behövde ventilera den arga feministen inom mig som är trött på att alltid behöva bevisa mig. Bevisa att jag är här för musiken och inte för att se på snygga män på scenen. Jag kan inte ens räkna på fingrarna alla de gånger jag fått frågor om jag verkligen gillar vissa band. Svarar man ja på den frågan så kan man vara säker på att man får tusen följdfrågor om vilka medlemmar som är med, vilket album som är bäst och så vidare. Dessa frågor hade aldrig ställts till en man som lyssnar på hårdrock för att vi inte ser det som något udda att en man tycker om något som är hårt, rått och kontroversiellt. Kom ihåg att du aldrig ska behöva bevisa dig, skit i varenda en som ifrågasätter ifall du faktiskt är genuin. Don't give a damn about your bad reputation och njut bara av allt som är så fantastiskt med hårdrocken.

//Spaderdotter

Grattis!! Suzi Quatro - Doro Pesch

Hoppsan, resten av livet satte käppar i hjulet så jag blev lite sen med de gratulationer som skulle ut idag.

Idag blir det bara kvinnlig fägring i gratulationerna. Först ut Suzi Quatro, som fyller 63 år idag och därmed klockar in som en av rockens grand ol' ladies. Misstänker att hon varit en inspirationskälla för kvinnliga musiker i ett antal år. Hon är väl att klassa som urbilden av läcker läderklädd och småfarlig brud.













Sedan har vi  urtyskan, Doro Pesch, som fyller 49. Har väl inte varit en inspirationskälla under riktigt lika lång tid, men jag vet av erfarenhet att hon inspirerat både som musiker och som en av Metallens stora PosterGirls. Säg den hormonstinna ungdomsrockare på 80-talet som inte somnat med en bild av henne på näthinnan.

Grattis!! Samantha Fox

Ännu en dam som kanske inte direkt klockar in i rockfacket musikaliskt, men ändå bör ses som en cross-over artist. Samatha Fox fyller idag 47 av vilket man direkt kan dra slutsatsen att vi är födda samma år, även om jag väntar ett tag till innan jag ställer till med partaj.

Cross-over då? Jo, jag tänker det som så, att jag har fått en viss känsla för att det var bland unga grabbar hon nådde sin stora popularitet under 80-90 talet. Och ibland undrar jag dessutom om inte just vi hårdrocksälskande ungdomar med moppe-mustascher var aningen överrepresenterade. Samantha, och i viss mån hennes medsyster i det lättklädda popfacket, Sabrina, hade något som var tillräckligt förlåtande för att vi skulle kunna räcka ut en hand och ta deras dussinpop till våra hårdrockshjärtan och sätta upp deras affischer på väggarna bredvid Lee Aaron och Doro. För skall jag vara ärlig tror jag nog att det mer handlade om bilderna än musiken...

Jag tror fortfarande att det sitter något klistermärke, från tidningen Okej, på dörren till mitt gamla tonårsrum (numer fars snickarverkstad) med Samantha på, och gräver jag lite bland gamla singlar så kan jag nog hitta en och annan. Dock vet jag faktiskt inte riktigt vad min gamla 3 delade bildskiva med henne tog vägen... För att inte tala om de nostalgiska minnen man får när man tänker på Samantha och TV programmet Solstollarna....