onsdag 29 januari 2014

Polar'n Pers guldkorn - Blandbandet

Det fanns en tid då Sony Walkman var som en mindre tegelsten, då altaret för den svarta cirkeln, stereon kompletterades med en dubbeldäckare för kassettband. Jag körde Pioneer. De obligatoriska delarna underifrån var stärkaren, equalizern, radiodelen där "Rockbox" rullade, kassettstation och skivtallriken. Där föddes blandbandet. På varje tonårsrum fanns ölbacken med vinyl och en fulhög med blandband. Jag hade mina bootlegs fint kategoriserade, men i fulhögen rådde anarki...

Jag körde ner en näve batterier i fickan, sen stack jag handen i fulhögen för att ladda ett nytt blandband innan man skulle till city eller åka kommunalt till nån polare, kanske en mer eller mindre seriös dejt. Musiken satte igång. Ryggraden svarade med sin bekvämlighetsrysning då den glatt kunde pricka in blandbandet, storyn kring eller bara nästa konsert som var på g som präglade innehållet vid inspelningstillfället. Blandbandet var en dokumentation eller ett bokslut på så sätt.

Jag gillar blandbandet. Jag förstår dess storhet och kände att om jag klämt av några rader om temaplattor (som jag skrev om i förrgår), så måste jag ju pressa ur mig lite om de individuella temaplattorna som blandbanden, enligt mig, kan ses som. Mitt soundtrack till vardagen, där skivspelaren inte nådde. Precis som Nick Hornby antyder i "High Fidelity"... viktiga grejer! Teman som präglat tillfället, nämnda spelningen, dumpningen, förälskelsen eller som jag tycker han missar helt... Festen!

Har ni upplevt känslan när kritiken över några "fegisar" är "fan, shit, vilken jävla scysst blandning!", för man svor nog betydligt mer då. "Ba så jävla bra, lixom!" Jag minns att det gick så långt att man stack upp till Lasse för att sno ihop mixar på rocklåtar, 2x45 minuter sammanhängande ljudsmet med både fantastiska, bra och dåliga övergångar. Jag minns känslan när det flöt på Mötley Crüe, Steve Miller Band, Steppenwolf, WASP, Toto och Bryan Adams fick vandra in i den obligatoriska svenska punken Ebba Gröns "Ung och kåt" eller KSMB:s "Blått och Guld"... Blundar jag så är jag tillbaka i Axelsberg!

Upp i tempo, ner i lite softish, White Lion och Cinderella, kanske Gary Moore, Scorpions eller Tesla, sen det där jävla sidbytet. Minnet fick ytterligare kontext med sprakandet från varenda välkänd repa. Det var metodiskt man betade igenom blandbanden, gång efter gång, man slapp lixom spola. Man hade med stor nogrannhet gjort sitt urval. Här ger inte Spotify samma hantverk. Det går undan. En spellista. 342 spår, 162:32 timmar och minuters genomlyssning. Kasta in nån låt till när det passar och lägg sen "random" på det så förstår man skillnaden är ganska stor även fast syftet är detsamma. På den tiden snodde man en polares blandband om man ville ha överaskningen. Jag brukade nypa Nickes, Hedmans eller Pjotors band. Lackis snodde mina! Det var OK, han behövde dem på många sätt bättre än mig!

Nog med intravert flummande!

Det är här jag vill utmana er! Var uppriktiga. Kasta ihop en 45 minuters låtshuffle och lägg den med årtalet som titel i kommentarsfältet... Jag älskade blandband och nu får ni chansen att lyfta fram något ni själv programmerat in i era sinnen! Jag hittade en låtlista, satte ihop den, och ni ser lite vilken riktning den bar iväg mot i texten ovan, får jag in något eller några exempel kastar jag ut min lista... Handsken är hur som helst kastad!

/Polar'n Per

Tre starka kort med blandband:
1. Chrome är alltid metall!
2. Nostagi och minnen
3. Paragrafryttarnas avgift på media som gick till upphovsmännen via Stim (minns ni?)

tisdag 28 januari 2014

Polar'n Per tipsar - Skitkallt med Metallica!

Här kommer ett skitkallt klipp från Metallicas gig på Antarktis, klippet har snurrat ett tag i sociala medier, men det är definitivt sevärt, så jag ger mig på att posta det. Givetvis missar dom en utmärkt chans att göra "Trapped Under the Ice", men vad gör det när man får ett ganska old-school-gig i övrigt! Inte ett spår från efter Bob Rocks frisörskola  med deras, troligtvis självbetitlade "Black Album"...


Ljudet är fantastiskt i denna upptagning, dig it!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Metallica:
1. Envisheten
2. 80-talet, ja, wow!
3. "Through the never", som faktiskt är en riktigt bra video!

Set list 2013-12-08:
1. Creeping Death
2. For Whom the Bell Tolls
3. Sad But True
4. Welcome Home (Sanitarium)
5. Master of Puppets
6. One
7. Blackened
8. Nothing Else Matters
9. Enter Sandman
10. Seek & Destroy (med The Frayed Ends of Sanity outro jam)

måndag 27 januari 2014

Polar'n Pers guldkorn - Queenrÿche drama!

Queensrÿche - Operation Mindcrime (1988)
Jag hör introt, sjukhuset, hur en radion proklamerar oro, rykten om politiker och religiösa ledare, hur polisen har en person arresterad och under uppsikt på avdelningen. Sen hör jag sjuksköterskans närvaro, hennes steg... Det är precis så här "Operation: Mindcrime" startar, det episka albumet som fick mig att sitta klistrad läsandes den ganska psykotiska inner-sleeven samtidigt som musiken strömmande ut i pojkrummet!

Jag har alltid varit svag för temaplattor, på den tiden var dom enda jag lagt märke till Pink Floyd's "The Wall", David Bowie's "The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars" och The Who's "Tommy", plattor som fascinerat utan att klistra fast mitt totala intresse, vid den tidpunkten.

Iron Maiden's "Seventh Son of a Seventh Son" rullade däremot dagligen, men med åren har jag uppskattat dem mer och mer, speciellt "The Wall", men även andra som till exempel Dream Theater's "Scenes From a Memory". Jag tror den digitala konsumtionen av enstaka låtar har gjort mig än mer mån om dessa kulturskatter och på ett eller annat sätt kommer det väl kunna ligga mig till last i en och annan stofil-diskussion när ungarna vill baxa in mig på hemmet!

"It's 10 minutes past curfew, why are you still up? Hello? Hellooo? Perhaps you need another shot! Sweet dreams. You bastard." Därefter trummorna, gitarren, ljudkulisser om mobiliserade folkmassor och en story om pundaren Nikki som förälskar sig i en föredetta prostituerad, Mary, som numera är nunna! Klippet nedan är från det som idag kallas Geoff Tate's Queensrÿche, ta ett smakprov på den dramatiska inledningen, med intrumentala inledningen i "I remember Now" och den sköna dängan "Anarchy-X", som introducerar dramats store skurk Doctor X! För Queensrÿche är ett drama, inte bara i denna temaplatta!



Det är ett band som tycks bära på en inre konflikt mellan bandets ursprunglige sångare, nämnda Geoff Tate och, ja egentligen resten av bandet, och konflikten är inte helt olik den typ av kollisionskurs som t ex Sharon Osbourne representerar, i detta fall är det Geoff's fru som varit manager när allt börjar gunga.

Idag finns följaktligen två olika Queensrÿche, ett med den ursprungliga sångaren, nämnda Geoff samt ett med en ny sångare, Todd La Torre, som visat sig vara en duktigt kompetent herre, se klippet nedan från Texas, 2012-10-12 och en av mina absoluta favoritlåtar med bandet "Eyes of a Stranger". Begrunda att de lyckats föra vidare bandets genuina sound på ett mycket lyckat sätt, något som många stora band misslyckats med. Med dessa deltagare i olika line-ups närmar sig alltså Queensrÿche finska Leningrad Cowboys 13 medlemmar, fast i två team!



Idag, 2014-01-27, skulle banden ha klivit upp i ringen för att göra upp. Efter att Geoff Tate anmält resterande delar av Queensrÿche har alla inblandade väntat på att rättegången som avsetts starta idag skulle avgöra huruvida det var rätt eller fel att sparka Geoff och vilket av banden som har rätt att bära epitetet Queensrÿche framöver. Första förhöret har i skrivande stund flyttats fram till 2014-02-10!

Oavsett hur det går har båda banden hunnit med varsitt skivsläpp under samma namn och man har ivrigt turnerat världen för att etablera en större scen för sina respektive band, vid sidan står Chris De Garmo (gitarr), bandets gudabenådade låtskrivare, som 1997 hoppade av bandet för en civil karriär som pilot. I honom förlorade bandet en riktigt duktig musiker. Han gjorde en kort comeback 2003 (på skivan "Tribe"), men idag står han utanför och lägger sina låtskrivartalanger på dottern Rylie.


Dramat står alltså i fokus när Queensÿche gör karriär, och ingen låt beskriver detta drama så väl som "Suite Sister Mary", i klippet ovan, från en fantastisk bra fansupptagning med La Torre och Pamela Moore i rollen som Mary. Kolla av kommentarerna i klippet så förstår man att det varit en vattendelare, denna rättegång, för en del av de mest nitiska fansen, jag är däremot tacksam då det finns fler möjligheter till bra rock! Vem hade i slutet på 80-talet kunnat drömma om gig med bandet på fyllejollarna och Silja Line över Östersjön, som bandet spelade på i april förra året?

Nåja, åter till lite kuriosa, en annan av rollerna, den som überonde Doctor X, spelades av ingen mindre än den numera avlidne legenden Ronnie James Dio när bandet gjorde uppföljaren, fantasilöst kallad "Operation: Mindcrime 2". Hans deltagande finns dokumenterat på den alldeles utsökta DVD:n "Mindcrime at the Moore" (2007).



Hur-som-helst så är Queensrÿche ett guldkorn för mig, bjäbbet, musiken allt! De är en stor del av det som definierar den progressiva hårdrocken och mitt intresse för temaplattor. Queensrÿche är även de som definierade Seattle, innan den kom att domineras av grungen... bra det!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Queensrÿche:
1. Operation: Mindcrime med uppföljare och liveframföranden och allt
2. Empire, uppföljaren som hade allt
3. Flera Queensrÿche

Stoppa pressarna! At the Gates släpper nytt!

At The Gates är Göteborgsbandet som gjorde toksuccé, splittrades och aldrig (jag menar förstås hårdrocks-"aldrig") skulle släppa en ny platta! Men nu är det alltså bekräftat att de släpper just en ny platta i höst. Nyheten når ut via deras egna hemsida (www.atthegates.se)...

Tja, varför inte? Bröderna Björler (Anders och Jonas) har väl haft lite tid över efter The Haunted lades i malpåse i och med Peter Dolvings split från bandet för ganska precis två år sedan (2012). Nu verkar det helt plötsligt vara mycket på G efter att Marco Aro (sång) återanslutit till The Haunted och nämnda At The Gates har ett nytt (och förbannat?) vax på gång!

Kolla gärna på den utmärkta "The History of At The Gates" (2010, regi Anders Björler) i klippet nedan!

Det är väl alltid läge för lite ös... eller hur?

/Polar'n Per

Tre starka kort med At The Gates:
1. GBG-soundet goes global!
2. Gigget på Sweden Rock Festival 2007 var magiskt!
3. Slaughter of the Soul... vilket album!




söndag 26 januari 2014

Sorg och Saknad över min far

Det har varit lite tunt med inlägg de senaste dagarna här på bloggen. Anledningen är att jag har varit i Småland och sagt adjö till min far som stillsamt somnade in för den slutgiltiga sömnen i Fredags, 80 år ung. Vilket innebär stor sorg och saknad för mig och min kära bror och alla andra runt omkring.
Tre Amigos
Och ett stort tack till personalen på avdelning 41 vid Oskarshamns Sjukhus, ni var fantastiska mot både oss anhöriga och vår far, både vad gäller omvårdnad och medkänsla.
Och en lika stor ursäkt till alla band som skickat material för recension, men just nu är inte huvudet med... och det kanske kommer att vara tunt med inlägg en tid... Men det kommer...

tisdag 21 januari 2014

Spader Ess Nostalgitrippar - The Doors

The Doors är ett band som betytt en hel del för mig genom tiderna, även om dom hamnade rätt sent på min musikpalett. Min gamla polare och tillika frontfigur i N.J.B., Ubbe, spelade en del hemma hos sig ibland och det gick inte att sticka under stol med att det var bra grejer, men det inte förrän jag flyttade till Stockholm och den fantastiska filmen om The Doors, av Oliver Stone, hamnade på biograferna som det fullkomligt exploderade.

Vi var ett gäng löst sammansatta filurer som samlades runt om på rockklubbar i staden och umgicks och diggade musik. Det var en del efterfester och under den perioden och då var The Doors inte bara ett soundtrack till filmen utan till hela vår tillvaro. Även efter den korta och intensiva tiden, efterhand tappade vi kontakten, så fortsatte och utvecklades min vurm för bandet.
Det är ett band som jag ideligen återkommer till. Som för så många andra så är det den romantiserade bilden av både bandet, frontfiguren och tidsåldern, som jag återkommer till. Även om mitt analytiska och tänkande jag, inser att det fanns en hel del, som kanske inte var så vackert (som det ofta är) när man skrapade på ytan.
Men någonstans anser jag att vi människor behöver ikoner som Jim Morrison på något underligt grundläggande sätt, och det håller jag på och fermenterar tankar kring till ett framtida inlägg.

En sak som jag verkligen uppskattar, förutom själva musiken, är de poetiska och ofta dubbelbottnade texterna (gärna med sexuella anspelningar).

Vad det gäller skivrekommendationer kan jag bara säga Alla!
Och se filmen!

Men måste jag ändå begränsa mig, och då i första hand för att snärja in nya lyssnare, så är det ju första, självbetitlade albumet eller efterföljaren Strange Days som gäller som klockrena inkörsportar, gärna då i kombination med filmen.
 Är du inte såld vid det laget, ja, då är chansen stor att det aldrig kommer att hända. Men snälla, ge det en chans.
 För om det landar rätt, som det gjorde för mig, så kommer du att tacka din lyckliga stjärna (eller mig? (kanske är samma sak, vad vet jag?), och därefter aldrig se tillbaka...... Break on Through...
Ett råd jag kan ge till potentiella lyssnare, som antagligen gäller för alla band eller artister som når upp till denna status, är att omfamna både faktan och myten kring bandet. För i mina ögon är båda lika viktiga beståndsdelar i den fulla upplevelsen.
Och precis som för mig, kanske du får "People Are Strange" som något av en titelmelodi till livet... :-)

måndag 20 januari 2014

Stoppa Pressarna! D-A-D på 30-års Jubileumsturné

D-A-D som är aktuella för sin 30-årsjubileumsturné, passade i December på att överraska lite konsertbesökare genom att köra ett litet prank.

Duktigt sminkade och trakterandes "fel" instrument gick dom upp på scenen under namnet Slow Rampage (coolt bandnamn) och spelade två D-A-D låtar, lite mindre kompetent för en allt annat än entusiastisk publik. Tills dom rev av sig sminket, bytte till rätt instrument och gav järnet D-A-D style.



Alltid lika underhållande band. 28/3 ställer dom sig på Debaser Medis scenen. Jag kommer att vara där och ser fram mot den kvällen! Någon mer?

Det är ju i och för sig inte första gången som de Danska stoltheterna sminkat sig till oigenkännlighet.


Filmer, den ultimata listan...eller?

Så här nu när listornas stora tid varit över oss, så tänkte jag att en lista till kunde vara på sin plats. En lista om filmer denna gång. Dock tänkte jag inte lista några "Best Of 2013" eller så, utan drämma till med en "Best of So Far" enligt mig. Brace for impact, detta blir ett mastodontinlägg.

Jag tar väl och delar upp det i lite grupper, för enkelhetens skull.

Skräck/Rysare
En av mina favoritgenres, även om jag sällan ser skräck numer. Men det beror nog mer på att jag inte alltid hittar något som tilltalar mig, inte att jag blivit mer mörkrädd med åren.

Exorcisten
En av mina största favoritfilmer alla kategorier. Det var filmen som ondskefullt förde in mig i skräckfilmsfållan, som jag skrev om tidigare. Och som vi alla vet när det kommer till skräckfilm, när den kusliga musiken börjar, se dig aldrig om... 


Ettan är ett mästerverk. Tvåan ren skräp, den ser jag bara som ett fulförsök att göra pengar. Däremot gillar jag trean, som jag ser som den riktiga tvåan. Även Exorcisten:Begynnelsen har sin charm även om den inte kommer upp till föregångarnas höjder. Men den har gjort att jag sällan missar en film om besatthet och exorcism.

Omen
Har man sagt Exorcisten får man säga Omen. Dom går lite hand i hand helt enkelt. Mästerverk från samma era och tillsammans har dom grundmurat min kärlek för det mörka i kombination med katolsk mysticism. 

The Shining
Stephen King får säga vad han vill om denna filmen, men den är ett sant mästerverk. Den prestation som görs av framför allt Jack Nicholson är bara enastående.

Dracula
 I ärlighetens namn kanske denna film inte riktigt platsar i skräckdelen då den mer är mörkt romantisk. Men handlar det om favoritfladdermusen (inte Batman alltså), så gör det. Gary Oldman är briljant, och fotot så snyggt. Såg faktiskt om den häromkvällen och den funkar ännu.



Feel Good filmer
En kategori som kan innehålla egentligen vad som helst, eller om man vill, en katgori där man kan stoppa in det som inte riktigt passar in någon annan stans.

Forrest Gump
Vad kan man säga om denna filmen egentligen, som inte redan är sagt? Tom Hanks är en skådis som sällan ses i något dåligt. Hamnar han dessutom, som i detta fallet, i en film med lite sköna vändningar och en lagom trevligt story, så kan det ju bara bli jättebra.

Afrikas Hemligheter
Kanske en av de mer okända filmerna på denna lista. En film som i mina ögon inte riktigt fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Handlar om en liten grabb som blir tvångsinhyst hos ett par gamla släktingar av sin något förvirrade morsa. Tvångsinhysningen är dessutom dubbelsidig. Framför allt är dessa gubbar en koncentrerad bild av vad jag skulle vilja vara när jag blir gammal. Tillräckligt pigga och med tillräckligt god ekonomi för att kunna leva ut som excentriska gubbtjyvar.

Livet från den ljusa sidan
Jack Nicholson igen. Denna gången i ett komiskt drama om men man med en något utmanande personlighet. Och vem gör en sådan roll bättre än just ol' Jack.

En oväntad vänskap
Jag gillar Fransk film generellt. Den är ofta som en frisk fläkt och välbehövlig kontrast till den fullkomliga flodvåg av Amerikansk film som väller in över vardagsrumssofforna. Där just en Oväntad vänskap är en av de senaste filmerna jag sett från Frankrike, och vilken film sedan. Läser man handlingsbeskrivningen så kan den låta lite trist, men låt inte detta lura er. Se den, få ett gott skratt och lite värme i bröstkorgen.    

Änglagård
Den enda Svenska filmen på listan. Varför då? Kan bero på att Svensk film, även om den ofta är bra, aldrig når upp riktigt till att vara så bra att den hamnar på en best ever lista. Denna gör det dock, av olika anledningar. Öppningsscenen, Karaktärerna (särskilt Gottfrid och Ivar) och Colins förmåga att göra något Svenskare än svenskt. Lägg därtill Jens Fischers fantastiska foto. För att inte tala om Helena Bergströms episka snorscen. Dessutom var det den första film jag såg på bio med min fru (fast då hade hon ingen aning om att hon skulle bli det.)




Big Fish
Tim Burton är en av mina favoritregissörer, så egentligen var det svårt att välja film som skulle representera honom, men dagsformen gjorde att det blev Big Fish. En sanslöst mysig och underhållande film, som är ovanligt ljus för att vara en Burton.





Science Fiction/Fantasy
Bortser man från biografier, så är detta en av mina favoritgenres vad det gäller böcker, så det är väl inte underligt att jag även gillar den på film.

Blade Runner
Helt enkelt kungen bland Sci/Fi filmer. Atmosfären, dystopin, Rutger Hauer. Riktigt bra.







  
Star Trek/Wars
När det gäller dessa filmserier, så är det väl egentligen inte för att det är så vansinnigt bra skådespel som ligger till grund för varför jag tycker om dessa filmer, utan det handlar mer om det episka anslaget och fantasin om andra världar. Vilken av de olika delarna i filmserierna som jag gillar bäst vet jag inte riktigt, utan det är mer helheten.


Sagan om Ringen trilogin
Återigen en episk filmserie, dock i en helt annan värld och med Fantasy som inramning. Baserad på Tolkiens klassiska böcker, så får vi följa med ringens brödraskap på en storslagen resa genom Midgård. Dessutom vackert filmad och välgjord.


House of Flying Daggers
Asiatisk film, är ofta befriande annorlunda i sitt bild och berättarspråk. Det är mycket hjältemod och givetvis överdådiga kampscener och även om detta egentligen inte är en traditionell fantasy rulle, så får man nog se det som det, för om inte annat så är just stridsscenerna en smula fantasyartade. Jag tror inte att man ens i Kina kan få detta till verklighetstroget. Finns en uppsjö av trevliga filmer att se, men denna är en av mina absoluta favoriter.


Krigsfilmer
Som de flesta pojkar (åtminstone som gjort lumpen?) så har jag en konstig och kluven fascination till krigsskildringar. Samtidigt som jag aldrig skulle vilja uppleva ett krig i verkligheten och som de flesta andra människor på denna jorden så önskar jag fred. Men det finns något lockande i det militära som inte går att ducka för. Det har väl med spänningen och kanske framför allt enkelheten i en militär tillvaro som lockar. Ser man till mina filmval här så kan man dessutom se en viss förkärlek till Vietnam eran. Tror att även den förkärleken har en dubbel botten. Dels själva krigsdelen i sig, men även musiken från den eran som oftast förknippas med dessa filmer. Men även Hippierörelsen, protesterna på hemmafronten har en stor lockelse. Det var spännande tider över huvud taget, och på något sätt första kriget som tog död på myten om det heroiska och patriotiska i krig för den stora allmänheten.

Plutonen
Oliver Stones film plutonen kom ut på de svenska biodukarna under tiden som jag själv gjorde min värnplikt. Denna genomlevdes vid artilleriet i Lindköping och i filmen finns förutom allt annat som gör en krigsfilm bättre än bra, en scen där huvudrollsinnehavarna blir beskjutna av eget artilleri (Friendly Fire, whats so friendly about that? (kan även ses som en gammal Amerikansk tradition)). Eftersom jag genom min kännedom av artilleri, vet hur förödande ett granatregn är (ja, vi fick prova på det under ordnade former, dvs. sitta på en kulle en dryg kilometer bort när fyra granater sprängdes), så var det en scen som grep mig väldigt mycket. Utöver detta är filmen bra filmad och har ett brett och bra skådespelarregister med flera favoritskådisar.

Full Metal Jacket
Stanley Kubrick har ett berättarspråk som går utanför det vanliga, så även här. Att man dessutom visar kaoset i strid i bebyggelse på ett tydligt sätt är lite ovanligt i just Vietnamfilmer, där man annar riktar in sig på djungelkriget. Ett extra plus för den långa inledningen under utbildningen i Boot-camp. Dessutom har jag en gång i tiden jobbat ihop med en kille som utseendemässigt var skrämmande lik karaktären Gomer Pyle som han framträdde i sin slutscen på toaletten....


Apocalypse Now
Det här är väl just Vietnamfilmernas film, om inte krigsfilmernas film. Fullkomligt lysande. Otrolig stämning rakt igen, som verkligen belyser krigets galenskap, och jag älskar tempoändringarna i filmen. Även Coppola har en väldigt bra och intressant berättarteknik.  






Musikfilmer
Vad vore väl detta inlägg utan att ha med en liten del musikfilmer? Förväxla nu inte detta med otyget musikalfilmer, för det är något annat.


 The Doors
Ännu en rulle av Oliver Stone, som behandlar samma tidsålder men ur en annan synvinkel och med ett annat ämne, nämligen rockgudarna i The Doors. Även om jag redan innan lyssnat lite på The Doors, så var denna filmen ett startskott för en total musikalisk kärlekshistoria som hållit i sig sedan dess. Kan inte komma på att Val Kilmer gjort någon bättre rolltolkning heller, varken tidigare eller senare.


Pink Floyd The Wall
Somliga tycker att det enbart är en konstig film, andra, som jag, tycker att det är en konstnärlig film. Otrolig musik, otrolig film och Bob Geldofs gestaltning av Pink är bara mästerlig.



Almost Famous
Cameron Crowe  har ju presterat en och annan riktigt bra film, men hans halvbiografiska film om en tid då rockvärlden var öppnare och mer tillgänglig än vad den kom att bli senare , en film om rockvärlden när den exploderade och tog riktig fart, är min favorit. Jag förutsätter att alla läsare dessutom sett hans film Pearl Jam 20.


Tecknad film
Givetvis finns det mycket bra tecknad film. Särskilt på senare år så har även de västerländska filmmakarna insett att stor del av publiken för tecknat är vuxen (den insikten har funnits sedan tidigare hos Japanska filmmakare), vilket gjort att filmerna ändrat karaktär till viss del och numer åtminstone innehåller en del skämt som allt som oftast flyger över huvudet på småttingar, samtidigt som de vuxna fnissar gott.

Heavy Metal
Den första tecknade film jag sett som riktar sig uteslutande till en vuxen publik. Jag skall inte låtsas att filmen i sig är fantastisk, jag har nog med en smula nostalgi i det hela också, men med det och soundtracket (ex. Blue Öster Cult och Black Sabbath) i filmen, så är den mer än tillräckligt bra.






Akira
Japanerna har en tradition att göra bra tecknat (och en hel del skit med förstås), den första Anime jag såg var just mästerverket Akira, som jag såg genom en gammal kollega som var Manga och Anime galen (han bor numer i Japan) och sedan dess fortsatt att titta på Anime en del även om jag inte är fanatisk slukare. Dock var jag en stund med i Mangakai när det startade i början av nittiotalet.

Min Granne Totoro
Hayao Miyazaki är i mina ögon mästaren av Anime. Han har gjort ett flertal riktiga mästerverk, men den första filmen jag såg av honom var Totoro, så den är lite speciell. Jag säg den av en slump på en svensk filmkanal i mitten av nittiotalet. Jag tror bara den sändes en gång. Därefter tog det lång tid innan den dök upp i Sverige igen. Brukar alltid bli lite bökigt med rättigheter när det kommer till Japansk film. Dock kan jag inte annat att rekommendera den, även om den mest riktar sig till barn. Men den är å andra sidan världens bästa barnfilm.


Fritz The Cat
Detta är å andra sidan kanske just raka motsatsen till barnfilm och helt befriad från allt vad politisk korrekthet heter. Men charm har den.




Sedan finns det lite blandade filmer som jag inte direkt har någon klockren kategori till, men som ändå bör nämnas som, för mig, stora filmer.

Quentin Tarantino
Detta är ju egentligen inte en film, utan det är mest att han är en sådan regissör vars filmer jag för det mesta tycker väldigt mycket om och då framför allt för sina dialoger. Han måste väl vara den i filmvärlden som skapat filmer som genererat mest klassiska citat genom tiderna. För att inte tala om att han oftast ser till att det är minst lika bra musik i filmerna. T.ex. som i mitt val här med Reservoir Dogs, där han för alltid kommer att förknippa låten "Stuck In The Middle" med Steelers Wheel med galningar och fisk, men det är ju inte enbart hans fel, Killinggänget är ansvariga för fiskbiten.


Natural Born Killers
Tredje Oliver Stone filmen i denna listan, hoppsan. Dessutom med kopplingar till Tarantino som skrivit den skruvade storyn och därmed gett den hans karaktäristiska dialoger, givetvis spetsat med lite snyggt fotograferat och omotiverat ultravåld.

 



Easy Rider
Dennis Hopper var inte bara en bra skådis, han regisserade även filmer, såsom denna gamla Mc-roadmovie från slutet av 60-talet, med både Peter Fonda och Jack Nicholson, förutom sig själv. En replika av Fondas ikoniska motorcykel "Captain America" finns att se i Edsberg på MC-collection museet.


 
Smoke
En lika stjärnspäckad film som den är långsam i sitt tilltal. Handlar om en tobaksbutik i New York och dess kunders historier. Den sammanhållande huvudrollen som butikens expedit, spelas av den underbara Harvey Keitel.

Lost in Translation
Ännu en Coppola, men denna gången dottern Sofia. Lågmäld och långsam film, som balanserar mellan ångest och feelgood. Storslagna rollprestationer av Bill Murray och Scarlett Johanson





Det Stora Blå
En annan mångsidig regissör som jag tycker mycket om är Luc Besson, och då framför allt de filmer han gjorde innan 2000. Just denna film då lite extra eftersom jag har ett förflutet som undervattensrugbyspelare och därmed knyter an lite extra till fridykarscenerna. Har inte sett filmen en gång utan att omedvetet börja hålla andan när dom dyker.

I Skyttens Tecken
Detta är en film som hamnat här av rent nostalgiska skäl, för att säga att den är bra, det går inte. Många som hör namnet Ricky Bruch, som har en "bärande" roll i denna rulle, tänker på idrottsmannen eller möjligen som rövare i Ronja filmen. Jag tänker på två helt andra saker.
Det första är givetvis förknippat med idrottandet, det går aldrig att komma ifrån. En gång, kommer inte ihåg hur gammal jag var, så var Ricky på besök i hemstaden för att visa upp sig i sin nya roll som bodybuilder. Vilket resulterade i att jag och en kompis fick sitta uppflugna på var sin, av hans svällande armar, när han spände upp sig för lokaltidningens kamera (tyvärr har jag inte kvar bilden). Det andra är i hans medverkan i just nämnda gladporrisen I skyttens Tecken, och då enbart för att det var den första film som jag i mina allra tidigaste tonår såg när vi lärde oss att planka in på stadens biograf. Omvälvande upplevelse på flera sätt. :-)

Det är bara att inse att detta är minst lika svårt som att börja lista sina favoritskivor. Vissa är lätta, andra dyker upp när man börjar skrapa på ytan. Det är bara att inse att det finns för mycket bra för att vara rättvis. Det finns en uppsjö filmer till som betytt massor för mig, och sannolikt lika många som man glömt. Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan man sprang på Matiné filmer på Saga-biografen i Oskarshamn. Se därför detta som ett axplock, antagligen gjort mer för min egen skull, än för er läsare.


(Uppdaterad: För att IMDB bilderna inte ville funka...)

Klassiskt vackert

Vi börjar veckan med en video som är både otroligt vacker i sin enkelhet, även om jag misstänker att den inte var helt enkel att skapa. Den Italienske konstnären Rino Stefano Tagliafierro har gjort ett videokollage, där han, väldigt subtilt animerat gamla klassiska konstverk och satt musik till.

Här är bara nåra av de känslor filmen förmedlar: Vackert, stilfullt, mörkt, storslaget, erotiskt och skrämmande, allt i en salig röra. Strax efter sex minuters strecket, så finns det något för alla som gillar omslaget till Hellsingland Undergrounds senaste platta.


söndag 19 januari 2014

Det som komma skall - Black Label Society

Zakk och hans mannar i Black Label Society kommer även dom att släppa nytt, vilket kan kännas som om det var på tiden. I Mars släpper man Catacombs Of The Black Vatican.

Och medan vi väntar njuter vi av "Stillborn"



lördag 18 januari 2014

Dagens Musiktips - Witchrider EP


Jag vill påstå att Österrike inte direkt gjort sig kända för att producera så ohemult stora mängder med Rockmusik, skall man dessutom lägga till variabeln bra rockmusik, ja då vet jag inte ens om det blir någon lista alls. Den enda "rockband" jag kommer på så här på stående fot är väl gamla Opus, men man kan som sagt diskutera om dom skall ses som ett rockband överhuvudtaget, dock är det ingen större diskussion om kvaliteten på deras musik, för den saknades helt.

Det är dock något som kan kommas att ändras på, och det snabbt. För ner från alptopparna och in på scenen kliver bandet Witchrider. Ett ganska nystartat band som låter öken, trots att det är format vid foten av de snöhöljda bergen runt staden Graz. Med öken så menar jag givetvis inte att dom är dåliga, tvärtom, utan att det handlar om stoner/desertrock och då riktigt bra sådan. Dom osignade killarna i bandet har hittills gett ut en fem låtars EP (sex låtar om man räknar en remix på första låten "Black"(EP två är under planering)), som andas väldigt mycket av Queens of The Stonage när dom är som bäst (undantaget remixen, den andas mer av Kraftwerk än QOTSA). Men det är en klart intressant debut EP som grabbarna levererar.


Ännu ett band att hålla ögonen på och hoppas att dom blir signade och får spela in en fullängdare, för är det något som behövs från Österrike så är det att bredda sin export av Schnitzel, mindre rumsren politik, klassisk musik och Arnold Schwarzenegger, så där finns absolut en nisch för kvalitativ rockmusik.
Välkomna Witchrider!





Bandcamp
Facebook

fredag 17 januari 2014

Det som komma skall - Black Capricorn

Italienarna i Black Capricorn kommer att släppa sin tredje platta, Cult Of Black Friars, under året. Vet inte riktigt när ännu, men med tanke på hur förra plattan lät så blir det spännande.
Omslaget är dessutom brutalt snyggt och gjort av mästaren Vance Kelly, som gjort en hel del snygga omslag genom tiderna. Inte utan att man blir lite sugen.









Här är en snygg cover av Black Sabbaths "Solitude" i väntan.


Hemsida
Facebook

Recension - Tear Them Down : Their Fault, Our Problem


Göteborgspunkarna Tear Them Down släpper den 31:a sitt debutalbum Their Fault, Our Problem. Och att det släpps punkplattor just nu, gärna med lite social agenda, känns jävligt rätt helt enkelt, med ett val som står och bankar på dörren längre fram i år.

Skivan är en 14 låtar energisk urladdning, på 35 minuter. Vilket gör att låtarna avverkas i rena Ramonestempot, med ett par undantag. Och även om det är trallvänligt så det räcker så är det väl där som jämförelsen slutar med Ramones för min del, utan det blir lite mer en kombination av The Briggs och Dropkick Murphy. Snabbt, med en anstrykning av Irländska pubar. Ibland kan det dessutom andas lite av tidiga Backyard Babies.
Musiken är väldigt välspelad men blir i mina öron lite väl enahanda och mer utmattande i längden, vilket gör att jag helt enkelt inte riktigt tar till mig budskapet som det förtjänar. Det känns mer som punk gjord för ölskrålande än för eftertanke, vilket inte är något fel i sig, men för mig blir det svårt att hålla fokuset. Även om musiken inte är helt onyanserad, så känns den lite för rak för min smak (vilken rimsmed man kan vara).

Texterna är uteslutande på engelska och har som oftast ett socialt engagemang, och precis som språkvalet, med en allmänt internationell inriktning, så den som hoppas på politiskt riktade texter inför valet får leta någon annanstans.

Jag antar i rätt sammanhang och rätt person, så är det här en höjdarplatta, men för mig som fortfarande inte har utvecklat mig ur den traditionella 70-tals punken, så blir det mer ett mellanting. Men en skiva som man kan ta vissa godbitar ifrån, vid rätt tillfälle, så att säga. Så det får bli tre spader av fem möjliga.

Sammanfattning:
Betyg: 3/5

Favoritspår: Bomb City och Modern Times
Skivbolag: Plunk Records
Release: 31 Januari 2014






Bandet består av följande lirare:
Cyndi: guitar/vocals
Gorb: guitar/vocals
Jonte: bass/vocals
Maaran: drums

Tracklist:
1. Bomb City
2. Over The Sea
3. Modern Times
4. Fight
5. 1986
6. Election
7. Small Town
8. Oh, The Irony
9. Im Dead
10. Punk Rock Love
11. Violence
12. Not Listening
13. Take It Out On Me
14. Our Time

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida




Support The Bands You Like!!

torsdag 16 januari 2014

Dagens Musiktips - Barabbas

Jag fattar noll av Franska, eller rättare sagt, jag förstår vissa ord och mindre fraser (man måste ju kunna beställa öl om det skulle behövas), men detta till trots så tycker jag om melodin i det franska språket. Får man det dessutom levererat tillsammans med tung och kompetent Doom, som i detta fallet med Barabbas och deras debutalbum,  så blir man lite glad i själen.

Det är ingen ny skiva, den kom redan 2011, men jag hittade den själv nyligen och tycker att den är väl värd att lyfta fram.
Av det lilla jag förstår från låttitlarna så kan jag misstänka att låtarna handlar om Jesus (och hans medfånge Barabbas) sista dagar, från att han anklagas till han uppstår, men jag är inte säker på innehållet i någon bredare mening än så. Bryr jag mig om det? Inte ett smack. Här blir bara franskan ännu ett charmkort i Barabbas offensiv för att snärja mig som lyssnare. Dock hade jag gärna haft texterna så man kunde försöka få en lite bättre förståelse.

Omslaget är enkelt men snyggt. Det är väl inte helt ovanligt med olika symboler på omslag till denna typ av musik, men det är nog första gången jag ser ett omslag med en komparator/förstärkarsymbol på, men i sammanhanget kan det ses som den perfekta symbolen. Både för att symbolisera musiken, men man skulle säkert kunna väva in lite annan symbolik i det också.
Texten i cirkeln kan grovt översättas med "Vi vandrar om natten i cirklar, och så förgörs vi av elden" och är en palindrom.

Lyssna och njut, skian kan dessutom laddas ner från Bandcamp till "Name Your Price", kom bara ihåg vad som gäller där....



Bandcamp
Facebook 
Spotify

onsdag 15 januari 2014

Spader Ess Nostalgitrippar - Hawkwind

Vad kan man säga, är man ett Motörhead fan, så är det ganska svårt att förneka Hawkwind och deras storhet.
Fast jag måste nog säga att jag snöade in en del på Hawkwind redan innan jag visste att Lemmy hade varit med i bandet. Jag började lyssna på dem någon gång i mitten av 80-talet.
Min första platta med bandet var samlingsplattan Masters Of The Universe från 1977, och även om den hanterar just Lemmy åren så gick det mig förbi helt vid det tillfället. Hur jag vid det tillfället kunde missa att det är Lemmy på sång på sista låten "Lost Johnny" kan jag inte förstå idag?
Det blev i stället Sonic Attack från 1981, som blev fortsättningen i mitt hawkwind-botaniserande och då hade Lemmy redan lämnat bandet. Nästa skiva i ordningen blev Choose Your Masques från 1982.
Det tog med andra ord ett tag innan jag insåg att han var den som tidigare sjöng på den magiska "Silver Machine", då jag följde bandet framåt i tiden en stund, innan jag började gräva mig bakåt i katalogen. Det fortsatta grävandet beror lika mycket på att jag, förutom att jag gillade musiken, även var/är ett stort fan av Michael Moorcock och hans Elric karaktär. Så därmed blev nästa naturliga steg den efterkommande The Chronicle of The Black Sword.
Och först därefter, för att följa Moorcock vinklingen, fortsatte jag sökandet bakåt i tiden och landade i medvetandet om att Hawkwind hade ett förflutet med Lemmy, då det nu blev till att spana in skivan Warrior On The Edge Of Time, där Lemmy finns med.
Det var då både förvirrande och upplysande att höra låten som var baksidan på singeln "Kings Of Speed", det vill säga "Motorhead". Nu gick ljuset upp. :)



Man kan väl säga att upptäckten av kopplingen till Motörhead cementerade min fascination för Hawkwind, och nu var det bara att grotta ner sig i resten av deras mer klassiska skivor. Jag skall dock inte sticka under stol med att jag inte hört alla deras skivor, framför allt inte de från senare år, för det är ett ganska rörigt band som inte alltid gjort så lysande skivor (It Is The Business Of The Future To Be Dangerous exempelvis, där det nästan bara är titeln på skivan som är behållningen).
Men de som har varit bra, har varit riktigt, riktigt bra. Framför allt, så är det väl just Lemmy åren som producerat de solidaste plattorna. Här är de som jag anser vara de bästa.

Doremi Fasol Latido
Space Rituals
The Chronicle Of The Black Sword
Quark Strangeness & Charm









Med bandets digra skivkatalog finns det givetvis fler bra skivor, men dessa är de som är mest oumbärliga.
Choose Your Masques
Sonic Attack
Hall Of The Mountain Grill
Warrior On The Edge Of Time


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...