onsdag 30 december 2015

Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".



Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

tisdag 29 december 2015

Lemmy har lämnat scenen...

Då har den alltså kommit. Dagen som man mer och mer blivit varse om att den närmats sig men som man blundat för. Rockikonen och legenden  Lemmy Kilmister har lämnat scenen för gott. Som han alltid hävdat så spelade han in i det sista. För att inte tala om att han med Motörhead gjort några av sin karriärs starkaste plattor på senare tid. Det är starkt.

Även om det så här i efterhand var ganska tydligt att han inte var pigg, och jag lovat mig själv att det här var nog den sista gången jag säg dem, så trodde jag nog inte att det skulle vara så bokstavligt, när jag såg dem nu senast på hovet.

Man brukar säga att man gått ur tiden, men i det här fallet gäller inte det, för när det kommer till Lemmy så är han en av rockens fanbärare och kommer alltid att så vara så länge en Marshall brummar någonstans i världen. Vila i frid, skulle man kunna säga, men så dyker konsert-avslutningen i "Overkill" upp i minnet, och då vet man att var Lemmy än är, så är det på högsta volym. Och det är så det skall vara.


tisdag 22 december 2015

Dagens Musiktips - Skindogs : Put You Back

En kollega på jobbet tipsade mig om Svenska Skindogs och det var väl en jäkla tur det. Svängigt och ösigt, tralligt och rivigt. Skönt!




Facebook

torsdag 17 december 2015

Dagens Musiktips - Old Blood : Glowplug

När man hör låtar som det här, så vet man att det finns hopp för framtiden.  
Old Blood är ett Los Angeles band som bjuder på en skön och svängig hybrid av flummigt bluesig doom/stoner. Mycket skönt för själen. Ser man till videon så kan man ana att dom skulle vara kul att se live också.
Kan bara hoppas att dom kommer med en fullängdare under 2016, för det här landar rakt in i min comfortzone.

Du hittar två låtar för gratis (name your price) nedladdning på Bandcamp. I övrigt tycker jag du skall stötta bandet på Facebook.


måndag 7 december 2015

UFO och Judas Priest - Globen 20151205

På lördagsaftonen var det så dags att åka in till Globenområdet igen, för mig, dottern och svärsonen, för att fortsätta upptakten till min födelsedag (Ja, jag fyller år idag! Säg Grattis! :))
Fler gamla idoler och rockikoner skulle till att äntra scenen i Globen även denna afton.
UFO och Judas Priest.

Med fredagens upplevelse i bakhuvudet, så var det inte helt utan att man var lite orolig, eftersom både UFO och Judas har ungefär samma medelålder som banden kvällen innan. En känsla som skulle visa sig vara helt ogrundad.

UFO klev upp på scenen och en något patinerad, men otroligt stilig Phil Mogg såg snabbt till att alla farhågor för deras del försvann. Uppträdandet var enkelt, småfamiljärt och effektivt. Phils röst är en av de som sticker ut i genren genom att både vara smeksam och kraftfull på samma gång. Hela bandet levererade en cool och skön show. Bra blandning av nya och klassiska låtar. Rösten som redan var ansträngd sedan gårdagens vrålande, fick sig en ny holmgång i körsångsvänliga "Lights Out" och "Doctor, Doctor". En eloge till Phil för hans sång och till Vinnie Moore för ett otroligt gitarrspel. Och så låtarna! Låtarna! Fantastiskt!

Efter ett snabbt scenskifte klev sedan Heavy Metal gudarna Judas Priest upp på scenen. Nu var enkelheten bortkastad och prästerna visade att dom kan föra in Metalen i nutiden med en bakgrund som var uppbyggd runt stora skärmar som visade effektfull grafik till låtarna. Rob Halford visade också att han är en kämpe av rang som dessutom är i toppform sett till förutsättningarna (läs ålder, men jag vill inte vara åldersdiskriminerande, särskilt som jag inte är någon ungdom själv längre).

Överstepräst Rob är en sann scenpersonlighet. Bara hans närvaro gör att man får rysningar. Jag blev både imponerad och överraskad av att han har kvar sina röstresurser. Visst, ibland fick han kämpa och kom kanske inte till sina forna höjder alla gånger. Men med tanke på vilka kraftprov en del av deras låtar är sångmässigt, så kan jag inte annat än säga att det var nära nog. Till detta fick vi även den numera obligatoriska motorcykel entrén, Robs många klädbyten av Las Vegas klass. En helt underbar show med andra ord. Och ännu en gång, Låtarna! Låtarna! Och Tomten på Harley, sånt är ju obetalbart...









En annan tanke som slår mig är, att med Judas enorma låtskatt, så skulle dom kunna välja helt andra och antagligen snällare låtar, utan för stora protester från publiken. Men här visar sig Robs kämparanda igen, för låtlistan visar ingen försiktighet på den fronten. En bra blandning av gammalt och nytt. Dessutom några låtar som kändes lite otippade, vilket alltid är roligt. Så med "Victim Of Changes" och "Living After Midnight" försvann resten av mina röstresurser.


Sammanfattningsvis kan jag säga att detta är en av de bästa konserter jag sett på länge. Tummen upp till hela bandet!

En summering av kvällen som helhet då. Helt fantastisk! Två giganter, två otroliga framträdande. Den stora behållningen för mig är och förblir låtarna. Att sedan showerna var bra blir liksom bara lök på laxen. Men med båda bandens låtskatter så är det svårt att misslyckas på den fronten. För mig och sällskapet blev det en magisk kväll och för mig själv en av de bästa konsertupplevelser på länge. Det finns nog bara en sak som kunde gjort denna kväll bättre, och det hade varit om jag själv fått välja alla låtarna. :) Men jag är helnöjd med Judas Priest och UFOs födelsedagsspelningar i min ära ändå. :)


lördag 5 december 2015

Girlschool - Saxon Och Motörhead på Hovet 2015-12-04

Så, då var den äntligen här. Afton rock!
Girlschool och Saxon öppnade för Motörhead på Hovet, en riktigt klassisk samling band. Dessutom en kväll jag väntat på en stund nu, dels för banden, men även för att jag var där med i stort sett hela min familj (älskade frugan undantagen).

Girlschool
Först ut Girlschool, ett band som jag egentligen inte haft någon större relation till förutom deras första platta och det man läste om dom när det begav sig. Någon enstaka låt som man haft i minnet men inte mer än det. Själva spelningen var väl ganska ok, inget att yvas för men ändå lite kul.




Saxon
Vilket visade sig i den påtagliga kvalitetshöjningen när Saxon äntrade scenen. Biff verkade vara på ett strålande humör och kändes riktigt vital. Snacka om en frontman som kan äga en scen med sin blotta närvaro. Det räckte med små handvinkningar för att domptera publiken. Setlisten var Battering Ram, var att jag gillade de låtar jag fick höra därifrån.



inte heller något att klaga på. En bra blandning av nytt och gammalt. Lite extra roligt för mig som inte lyssnat så intensivt på senaste plattan var att jag upptäckte några nya guldkorn.

Herr Buford gjorde dessutom ett fan extra lycklig genom att bära hans jeansväst fullastad med Saxonpatchar, som kastades upp på scenen, under en låt, för att därefter signera den och kasta tillbaka den till ägaren. Sådana stunts, som går lite utanför det förväntade, är alltid positivt publikfriande.


Sedan kom vi till kvällens höjdpunkt, Motörhead. Eller rättare sagt, vad som teoretiskt skulle vara kvällens höjdpunkt.
Ingen läskunnig Motörhead fan har väl kunnat missa att Lemmy inte är vid så god vigör längre, och det blev väldigt fort tydligt att så är fallet.
Bandet kliver in på scenen, och där mannen, myten, legenden Lemmy, tidigare bara behövt ställa sig vid micken för att äga lokalen, så blir det här en kamp. Magin är borta. Inte helt, ibland blixtrar han till. Sången är för det mesta fågeltunn och otydligt skör och det är tur att det för det mesta rör sig om klassiska låtar man känner igen.
Det närmaste jag kan beskriva upplevelsen är lite som när man träffar en kär släkting eller vän, som man inte sett på länge och slås av hur gammal hen har blivit under tiden.

Konserten var inte dålig, men inte heller bra. Det blev efter stort slit från trion, framför allt Mikkey Dee och Phil Campbell, mer en publikhyllning till vad som har varit.

Som summering kan jag bara säga att kvällen blev en höjdare i alla fall och detta för två saker. Saxons grymma framträdande och Mikkey Dee's otroliga kämparanda och maffiga trumsolo.
Det och att få gå på en konsert med klassiker tillsammans med både min bror och mina båda barn. Kvällen får på något sätt tillskrivas kära återseenden, både vad gäller familj och band. Och det är väl inte helt fel när det handlar om en kväll med Rockklassiker.

Mitt tips till Lemmy är dock att dra ner på turnerandet och satsa på studion, för låtskrivandet är det absolut inget fel på. Snarare tycker jag den delen är fortsatt stabil. Samtidigt vet jag ju att det är för stunderna på scenen som legenden Lemmy lever för.

I kväll blir det ännu mer klassiska rockakter,  UFO och Judas Priest. Mer om det senare.

tisdag 1 december 2015

Dagens Musiktips - Conny Bloom : Skattmasen

Det här gör mig riktigt glad.
En av Sveriges vassaste gitarrister och låtskrivare, med ena benet fast förankrat i dåtidsblusen och det andra svängande i den funkiga delen av soulmusiken, Conny Bloom, släpper nu ett solo album på svenska. Fult Upp.

Första singeln, "Skattmasen" visar att det är inte bara magiska mattfärder med om elektriska pojkarna som Conny lyckas peka ut riktningen med, utan han behärskar även att bli en del av den anrika bluesiga, svenska vistraditionen. Med ett sällan tidigare skådat proggigt och funkablusigt retro nutidssväng ger han en rak höger mot Skattemyndigheten. Jag är själv en lat och stolt skattebetalare, men kan samtidigt se Connys syn på systemet, då jag förstår en strävande musikers dilemma med säljande skivor som mest genererar pengar till någon annan. Eller i bästa fall ger en moderat vinst flera år efter att skivan legat på listorna. Fenomenet är inget nytt. Astrid Lindgren var en av de första att peka ut orimligheten i skatteverkets jakt på till synes framgångsrika kulturarbetare.

Men tillbaka till musiken. Conny har ett sväng djupt inrotat i benmärgen som aldrig går att komma ifrån. Inte ens när han gör sin egen grej på svenska.
Och, visst har han gjort det förr, men då var det i den mer humoristiska "För Fet För Ett Fuck.." som i sig var minst lika skön. Men här blir det med ett allvar som ger möjligheten till högern att äntligen få en "vänsterlåt" med riktig äkthet, så att dom kan partaja på valvakor utan att spela "Staten och kapitalet" ironiskt. Samtidigt som sunt tänkande progressivt vänsterfolk kan ta den till sitt hjärta som en pekare till det som skevt i det socialistiska systemet utan att skämmas. 

The dude gonna swang even troubadourstyling....Eller något. Go Conny Go! Jag ser fram mot att höra resten av plattan!

Kunde tyvärr inte bädda in låten, men lyssna på den via Soundcloud här på länken:
https://soundcloud.com/user-165441804/conny-bloom-skattmasen

måndag 30 november 2015

Spader Ess Tänker Högt!

Jahapp, då har det äntligen hänt.
Min dotter har gjort sitt första, och förhoppningsvis inte sista, gästinlägg här på bloggen under pseudonymen Spader Dotter. Efterlängtat av mig, som varit lite dålig på att producera den sista tiden. Kanske dags för ett arvsskifte helt enkelt. :-)
Hur eller hur, välkommen ombord!

Så, utöver det så inleds denna vecka med att hård mata hörselgångarna med en skön musikmatta i form av Girlschool, Saxon, Motörhead, UFO och Judas Priest. Detta som en upptakt för en riktig rockklassiker helg i konsertens tecken. Vilket blir ett skönt sätt att fira in sin kommande födelsedag med nära o kära. Nu får vi bara hoppas att herr Campbell piggat på sig tills på Fredag och tar det lugnt på morgondagens Göteborgsgig.

Det lär bli läge för att återkomma till mer om detta senare. Kanske till och med kan få lite gästinlägg runt tillställningarna.

söndag 29 november 2015

Spader Dotter Har Ordet

Så blev det till slut min tur att ge mig in i bloggvärlden. Jag är Spader Ess dotter och jag tänkte försöka mig på att skriva några intressanta inlägg då och då. Jag och min far har pratat om det till och från under en lång tid att det vore roligt om jag kunde skriva lite och komma med en yngre persons perspektiv. Så nu kör jag helt enkelt igång!

Jag tänker skriva om mina favoriter i olika kategorier. Det kommer vara allt från musik till festivaler och de bästa liveakterna jag sett. Jag börjar med något som ligger varmt om hjärtat. Heavy Metal.
Jag ska lista några av mina personliga favoritband inom genren och jag tänker inte gå igenom några
giganter så som Judas Priest och Motörhead då jag tror och hoppas att de flesta redan känner till dessa ikoner. Således inriktar jag mig på band som inte uppnått samma superstatus men som i min mening förtjänar betydligt mycket mer uppmärksamhet. Det här kan bli ett långt inlägg, så håll i
hatten!

Witch Cross
Vi börjar i vårt grannland Danmark, känt för öl och röd korv. Här hittar vi Witch Cross som grundades 1980. Ett band som har alla ingredienser för fantastisk hårdrock. Distade gitarrer, tajta slagverk och melodier som sätter sig på hjärnan och stannar kvar länge. Riktigt allsångsvänligt efter ett par öl. Alex Savage röst är inte att leka med!



Gotham City
Det här är en absolut favorit hos mig. Gotham City skriker sommar och Muskelrock för mig (det kommer ett inlägg om muskelrock längre fram i tiden). Bandet kom från Umeå och såg dagens ljus 1982. 1983 bytte de sångare från Ola Olsson till Anders Zackrisson. Året efter kom plattan ’’The Unknown’’ som är ett sant mästerverk och ett topp exemplar på varför vi svenskar är som bäst på heavy metal.



Tytan
Nu lämnar vi norden och hamnar i det land som har producerat de tveklöst bästa heavy metal banden genom tiderna. Tytan uppstod ur New wave of british heavy metal scenen och höll sig levande i två år innan de sedan la ner och återuppstod 2012. Starka melodier, tuffa gitarrsolon och en sångare med en strupe av guld. Vad mer kan man önska?



Och där sätter jag punkt för den här gången! Har många fler favoriter att gå igenom innan jag känner mig nöjd, men för att det inte ska bli ett inlägg som drar på i all evighet så får jag nog helt enkelt avsluta här och göra en del två lite senare. Jag hoppas att ni kanske har hittat någon ny favorit genom min lilla lista, för min smak är om jag får säga det själv helt perfekt.

Over and out.

fredag 27 november 2015

Dagens Musiktip - Slangbella : Någonstans I Oskarshamn

Dagens musiktips, med Slangbella, skulle jag nog inte kunna låta bli att skriva om även om jag inte gillat låten, vilket jag nu gör. För med en titel som "Någonstans i Oskarshamn" så blir man ju lite nyfiken då man själv är en son av O-hamn.

Slangbella är ett soloprojekt med Anders Alexander från Alice In Videoland och så här beskriver han själv uppkomsten av låten.
”Låten kom till efter att jag blivit strandad i en småländsk småstad en lördagskväll. det var i det närmaste en David Lynch upplevelse med tjackade ungdomar på mopeder och fulla handikappade. I samma veva som jag skulle skriva texten till refrängen läste jag på nyheterna om det uppmärksammade kniv överfallet på Max i Oskarshamn. Killen som hade försvarat en tjej som blev antastad, och blev själv knivstucken.”
Sånt som händer på landet helt enkelt, själv har jag haft en hel del bisarra upplevelser i Tex. Halmstad.



tisdag 24 november 2015

Dagens Musiktips - Witchcraft : The Outcast

Jag vill inte på något sätt lägga för tunga bördor på någon, men jag ser redan fram mot vad som i mina öron kan vara nästa års toppalbum, nämligen Witchcrafts kommande platta Nucleus, som släpps i Januari nästa år.

Bara att det är ett av Sveriges bästa band (min bedömning) som släpper nytt är anledning nog till uppskruvade förväntningar, men när dom släpper en sådan rökare som första singeln "The Outcast", ja då går mina förväntningar i taket. Feta riff och tvärflöjt, det var länge sedan jag såg fram mot en mitten av Januari så som i år...



Facebook

torsdag 19 november 2015

Recension - Mother Mooch : Nocturnes

Så, efter mitt musiktips på Mother Mooch härförleden, fick jag snabbt chansen att lyssna på resten av plattan Nocturnes.

Kunde då resten av plattan hålla vad som den första låten, "My Song 21" och det otroligt snygga omslaget utlovade?

Jodå, det lyckas man med. Men jag måste ändå säga att det tog ett par lyssningar innan det tände till ordentligt. Men som så många gånger tidigare, det blir en skiva som växer med varje lyssning.






Mother Mooch presenterar en lite egen mix av tillbakalutad stoner med aningen nonchalant attityd, upplandat med slamrigt punkig ösighet och en hel del progressiv känsla. Det finns massor att hitta här. Måste man ge någon referens är det nog The Saint James Society som först dyker upp för mitt inre. Framför allt då mest för deras coola och tillbakalutade atmosfär. Queens Of The Stonage är ett annat.
"My Song 21" är fortsatt min favoritlåt, men jag måste även lyfta på hatten för den underbara coverversionen, "Out On The Western Plain" av Ledbelly.


Det här är en skiva som jag rekommenderar starkt. Mitt slutbetyg blir ett klart fyrtal i ess. Det här är en sådan skiva, som bara omslaget gör att jag skulle vilja ha den på vinyl, för att riktigt kunna njuta. Hur det är med sådana planer har jag ingen aning, men man kan ju alltid önska, det är ju snart jul. :-)




Sammanfattning:
Betyg: 4
Ess (4/5)
Favoritspår: My Song 21 och Out On The Western Plain
Skivbolag:
?
Release: 13:e November 2015

Bandcamp
Facebook
Hemsida

fredag 13 november 2015

"Animal" är inte här längre

Samtidigt som man börjar ladda batterierna inför December och den ultimata urladdningshelgen med både Motörhead och Judas Priest (bland annat), så dimper nyheten om att Motörheads originaltrummis Philty Phil Taylor har gått bort vid 61 år ålder.
Men han lämnar efter sig ett mastigt arv. Dels att han varit batterist på ett par av rockens ikoniska plattor, men även för att ha förkroppsligat sammansmältningen av metal och punk i sin otroligt coola look.


Gick inte att bädda in, men här är en liten samling med klipp med mannen.
The Best of Phil Taylor Pt. 1
The Best of Phil Taylor pt. 2



tisdag 10 november 2015

Dagens Musiktips - Long Live The Goat : A Greeting From The Dark King

Här kommer ett litet tips till alla er som gillar rak och okomplicerad rock.
Amerikanska Long Live The Goat är en trio från Chicago som så här i sin uppstart bjuder på två låtar på Bandcamp. "Drag" och "A Greeting From The Dark King".

Det närmaste jag kan komma en beskrivning av bandet, baserat på dessa två låtar, är att dom rör sig i häradet av det lite rivigare delen av Blue Öyster Cult. Vilket passar mig som BÖC älskare som hand i handske.

Helt klart ett band att hålla utkik efter mer från med andra ord.







Här är deras inte helt rumsrena video till "Drag" Mer från bandet hittar ni på länkarna nedan.



Bandcamp




fredag 6 november 2015

Dagens Musiktips - Mother Mooch : Nocturnes

Det har varit en riktigt långsam vecka här på bloggen. Men för att kompensera tänkte jag tipsa om ett band som känns som något att hålla ögonen på. Irländska Mother Mooch, som kommer att släppa sin debut Nocturnes den 13:e November.


Dom har hittills släppt en låt via bandcamp inför släppet som är en riktigt skön dänga (plus en EP). Det i kombo med ett otroligt vackert skivomslag gör att man får vissa förväntningar.

Så, njut av den sköna och tillbakalutade men ändå ösiga "My Song 21". Jag hoppas att det är fler därute som tycker att 1:29 är alldeles för kort, men ändå nog att skapa höga förväntningar.








Bandcamp
Facebook
Hemsida

fredag 30 oktober 2015

Dagens Musiktips - Dead Heavens : Adderall Highway

Återigen en helt ny bekantskap för mig, men jäklar vad det svänger om Dead Heavens i "Adderall Highway".


onsdag 28 oktober 2015

Spader Ess tipsar : Iron Maiden revolterar i TV

Så här kan det gå om man försöker tvinga ett band att köra playback i TV och dom själva inte riktigt är med på Idén. Iron Maiden rockar skiten ur tysk tv när dom uppträder med "Wasted Years" någon gång 1986.
Det är sådant som går till rockhistoria.



Källa: Dangerous Minds

tisdag 27 oktober 2015

Dagens Musiktips - Royal Ruckus....igen

Så, nu har jag äntligen haft nöjet att lyssna på hela Royal Ruckus EP, som gått som "soundtrack of may latest days", så att säga..
Jag hade dem som Dagens musiktips redan tidigare bara på att höra en av låtarna, och jag kan inte annat än säga att dom står sig. Så in i h-vete!
Mycket tack vara Guernicas otroligt sköna och riviga pipa, men även för det oemotståndliga gunget som dom bjuder på.
Den 6:e November kommer resten av världen att få ta del av EP:n och förbered er på både fotstamp och höftsväng.

Jag lämnar er med en liveinspelning med Royal Ruckus från Sweden Rock i somras.

Facebook



måndag 26 oktober 2015

Spader Ess Tipsar om Rock Science Universe

Har nu varit en Rock Science Universe spelare i ungefär en vecka och jag måste säga att det är en trevlig upplevelse.
Jag har brädspelet liggandes, men tyvärr händer det sällan att det åker fram, mestadels för att det är roddigt att få till spelsugna. Men med den här mobilappen så är det ruggigt enkelt att ta ett par matcher när andan faller på. Hittills har jag bara spelat med två frågepackar, men ännu inte känt att det varit en begränsning. Det är endast någon enstaka fråga som dykt upp två gånger ännu. Kommer säkert att bli någon mer pack, om inte annat bara för att få till lite mer bredd. Smidigt med andra ord.

Visst, appen har en del skavanker och buggar. Största buggen är att statistiken påstår att jag förlorat 4 matcher! Kan väl aldrig stämma!!! :-)
 Skämt åsido, det är inga buggar som saboterar spelupplevelsen, utan det är mest av kosmetisk karaktär. Sett till statistiken så är jag mest förundrad över vad det är för skillnad mellan "antal vinster i rad", "Vunna matcher i rad" och "Antal rätt svar i rad", "korrekta svar i rad"?  De första alternativen har jag 0 på medans de andra alternativen har data. Annars skulle jag mest vilja önska att man hade möjligheten att utmana spelare man känner, som det är nu slumpas motståndare.

Statistiken så här långt då:
37 Matcher, varav 30 Vinster, 3 Oavgjorda och 4 Förluster (bugg!!!)

Väl mött! Appen hittas gratis där ni brukar hämta appar.



lördag 24 oktober 2015

Recension - Michael Monroe : Blackout States

När gamla legendarer piggar upp sig på gamla dar och skapar bland karriärens bättre plattor, då blir man glad. Motörhead har lyckats med det, Iron Maiden och W.A.S.P. likaså. Och detta är just en sådan vandring som Michael Monroe inledde med förra plattan, Horns And Halos.

Ok, som jag sade i den recensionen så har jag haft dålig koll på hans karriär tidigare, men i mina ögon så är det just vad han då gjorde. Och som han fortsätter med på sin nya giv, Blackout States.
Nya plattan är som en direkt förlängning av förra och bjuder upp till svängig och trallig dans. Det blir liksom bara mer av vad förra plattan påbörjade. Mer av Michels otroliga låtskrivande, mer swagger, sväng och punkig Glam. Mer saxofon, munspel och vassa historier. Texter som lyckas med konststycket att måla upp en ruffig, svunnen tid, i storstäder som trots att dom kanske inte finns längre, och inte alltid var så gästvänliga, får mig att längta dit.


Kan bara säga, bra gjort Michael! Fortsätt så. det blir återigen 4 starka Ess.


Sammanfattning:
Betyg: 4
Ess
Favoritspår: R.L.F
Skivbolag:
Spinefarm Records
Release: 9:e Oktober 2015

Facebook
Hemsida

tisdag 20 oktober 2015

Polar'n Per recenserar - Israel Nash's Silver Season

Israel Nash - Silver Season (2015)
Han har kallats Neil Youngs efterträdare, han har berömts av självaste bossen (Bruce Springsteen) och positionerar sig med senaste plattan "Israel Nash's Silver Season" närmare den psykedeliska scenen än tidigare. Jag tänker på Beatles med sin Sgt. Pepper, jag tänker på Frank Zappa med hans Captain Beefheart.

Det är svårt att inte genomskåda min intention att hävda denne mans storhet med dessa ikoner namngivna, och jag tror verkligen Israel Nash är en man för de stora scenerna!

Han är grymt bra live!

Jag har följt Israel Nash sen hans fantastiska platta "Barn Doors and Concrete Floors" (2011) med episka "Fool's gold" som lätt skulle färga på Rolling Stones klassiska "Exile on Main St" (1972). Jag har konfunderats över att hans inofficiella numrerade utgåva "Outtakes from the Barn" (2012) som han bar med sig genom ännu en Sverige-turné är minst lika guld som plattan låtarna ratades för. Jag har beundrat hans utväxling via "Rain Plans" (2013) och sitter nu med hans senaste vax "Silver Season" (2015) i hörlurarna. Det är precis så plattan ska avsmakas om man lyssnar på mannen bakom skivan. Den ska sitta i med hög volym i lurarna och det är så plattan verkligen gör sig rättvisa. Dynamiken och dramatiken framhävs verkligen jämfört med att radioskvala denna typ av musik.


Genomlyssningen kräver en hel del av mig. Jag gillar sådana plattor. Det är ett tecken på inneboende potential. Ljudbilden som penslas ut är komplex. En påtaglig pedal steel glider friskt i ljudkulisserna till varje låt och en flygande psykadeliska ljudmatta är resultatet. För inspelning och procerande står ingen mindre än Grammisvinnaren Ted Young (Kurt Vile, Sonic Youth) och sällan är hans prägel så tydlig som i "A Coat of Many Colors" och första släppet från plattan, "Strangers" (klippet ovan).

Inte helt sällan överlastas ljudbilden av flera lager av stränginstrument för att sen ge luft och atmosfär, nästan tystnad. Tillsammans med Israels Niel Young-gnällande röst skapas något jag verkligen gillar. Det är retrorock. Det är något som jag tror kommer funka suveränt levande. Kvalitetsmässigt skulle jag vilja påstå att plattan inte ligger i samma direkta paritet med tidigare skivsläpp även fast jag mycket väl kan tillstå att han verkligen hittat hem i ett mer eget sound. Den ljudbild som etablerades i förra plattan ("Rain Plans") och som faktiskt än mer dras åt det psykedeliska hållet och gör Israel gott.


Avslutande "The Rag & Bones Man" och den soffsofta "LA Lately" är efter några genomlyssningar de låtar jag fastnar mest för. Israel Nash fortsätter göra musik som är både sinnesvidgande och själsöppnande, Det är en platta som doftar tidlöshet och rymd på det där sättet som modern Americana ska göra! Plattan får tre riktigt starka ess (av fem möjliga).

Gillar du 70-tals flum? Då är denna flygande psykedeliska ljudmatta en resa för dig. Kolla bara hans fantastiska klipp från gatan i Umeå under hans första turné i Sverige nedan. Är det inte fantastiskt, så säg!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Israel Nash:
1. Live-akten
2. 70-talssoundet
3. Det fria luftiga soundet med ljudmassorna


Polar'n Per recenserar LIK - Mass Funeral Evocation

LIK - Mass Funeral Evocation (2015)
Säg, vad passar sig bättre än att döpa en klassisk dödsmetallgrupp till LIK? Ja, jag vet inte... Hur-som-helst, LIK steg upp ur den gamla Stockholmsmyllan och består av Tomas Åkvik (sång, gitarr, även i Nale), Niklas "Nille" Sandin (bas, även i Katatonia) och Christofer "Chris" Barkensjö (trummor, sång, även The Resistance), som jag växlar några ord med om bandets nya platta "Mass Funeral Evocation" (2015, War Anthem Records) som släpptes 16:e oktober.

Det första jag konstaterar är att det alltså inte är några purfärska grabbar vi pratar om. Det inryms gott om erfarenhet i bandet och med trummaskinen Chris, riffande ala Åkvik och med en mullrande bas i bakgrunden ligger ljudbilden nästan epoxilimmat nära den typ av döds som Stockholmstrakten förärat musikhistorien med via bl a Entombed. Vill jag hitta internationella referenser finns möjligen tidiga Sepultura, kanske lite Death, men det är framförallt i Stockholmsdödsen som prägeln sitter tydligast, och möjligen är LIK mer melodiöst än nämnda referenser.

LIK uppstod med att Tomas och Chris jammade några gånger. De fick ihop lite material som dom tyckte lät bra och med Nille på bas föll sista biten på plats. Därefter flöt allt på, resultatet blev denna första förlösta fullängdare "Mass Funeral Evocation"


Plattan är en homogen rackare, favoritspåret är "Le Morte Homme" (ovan) som innehåller upppiskad trumtakt och surrande gurkor, tillsammans med snygga klassiska dödsarrangemang och när Tomas väser ut "I am a dead man walking" är åtminstone jag hemma. Andra schyssta käftsmällar är "Behold the beheaded", "Death Orgasmic" och inledande "Serum 141" som i det närmaste skulle funka på vilken Soulfly-platta som helst med avslutande "Murder, death, hate, kill!"

Det finns inte en svag låt på plattan, så jag måste nyfiket fråga Chris, hur har "Mass Funeral Evocation" tagits emot?
- Än så länge väldigt bra. Högt över förväntan, faktiskt. Så det känns ju kul!

Jag kan bara hålla med, det är verkligen "Bra gammal fräsch död!", som Martin Karlsson (trummor, Mykorhiza) beskrev det!


Du sjunger på plattan (på låten "Sickening", ovan), Chris, hur blev det så?
- Det blev på en låt den här gången... Tomas pipa är så djävulskt mycket bättre, så vi får se om det blir någon mer sång för min del? Det är ganska klurigt att sjunga och spela trummor också kan jag tillägga.

Vi lägger därmed Chris till raden av skönsjungande trummisar, jag tänker på Don Henley, Phil Collins, svenska Månegarms Erik Grawsiö, där åtminstone dom två sistnämnda lagt stockarna åt sidan som en bekräftelse på just det Chris är inne på. Skämt åsido, det stämmer verkligen att Tomas gör ett kanonjobb på growlen. Det sitter distinkt, tydligt och elakt.

Så när blir det dags för gig och turné då?
- Gigga kommer vi absolut att göra. Erbjudanden om turné har redan kommit in. Men ännu inget som känts görbart för vår del.

Ja, jag kan bara konstatera att man med ett så gediget hantverk, som denna platta är, inte bör stå utanför scenen. För det är en grymt bra platta! Betyget är grymma fem ess (av fem möjliga!), full pott för de 10 spår plattan inrymmer, med andra ord!

Det enda jag har att klaga på är att den i övrigt sjukt bra "Endless oceans of blood" tonas ut... Fan, det gör man bara med poplåtar och hastigt ihopkokad radiopaketerad smörja, men när man letar efter skavanker på den nivån är det bara att konstatera att man lyckats ganska bra!


Jag tycker ni verkligen ska provsmaka LIK, det är en riktigt trevlig bekantskap som jag kommer åka mycket kollektivt med framöver!

När jag ändå har, Chris för en ordväxling, kan jag givetvis inte låta bli att fråga om The Resistance och vad som händer där.
- Med The Resistance hoppas jag att vi släpper ett 2:a album i början på nästa år, faktiskt!

Det tycker jag låter så jävla kung att jag nöjer mig där! Missa för allt i världen inte LIK, så ser vi fram mot ännu mer döds längre fram!

Jag står på perrongen i rusningstrafiken, efter att ha bytt från likbil till dödsbuss, sen ser jag alla zombies här nere i tuben... "Le morte homme", min nya favoritdödshymn, kittlar dödsskönt i örat! Jag vill vråla med till "I am a dead man walking", men jag lyckas hålla igen. Det kommer jag inte klara av nästa varv vaxet snurrar...

Hornen upp!

/Polar'n Per

Tre starka kort med LIK:
1. Old school
2. Intron och schyssta effekter
3. Starka melodier, fan, ni läste rätt... Jävligt starka melodier i jävligt starka låtar!

måndag 19 oktober 2015

Spader Ess Tänker Högt om soffans roll för Rock N Roll

Är Rockers soffpotatisar?

De senast veckorna har det figurerat två skivomslag där soffan haft en central roll. Först Ponamero Sundown med sin platta Veddesta, och nu senast Pain of Salvation med Falling Home.

Foto: Christer Brandt













 
Det blir faktiskt ännu mer likt om man ser till ett av de fotografier som Ponamero ratade för den bild som till slut blev omslaget. Dock vet vi ju alla att det inte är första gången som denna möbel varit en viktig del i ett skivomslag. Redan 1991 hade D-A-D soffa på sin klassiska Riskin' It All platta.

Foto: Christer Brandt. (Abbey Road möter strawbery Fields...)













Men inte heller Danskarna var först. Det första skivomslag jag kan dra mig till minnes med detta attribut är från 1969 med Crosby, Stills and Nash.


Som en liten passus i detta meningslöst vetande race, tänkte jag även slänga in denna promobild från Gubbzen i Monster Magnet, även om det egentligen inte är ett skivomslag och det inte riktigt känns som om det är soffan som är i fokus (även om det ju faktiskt finns med en).











En snabb uppdatering: Polaren Per påminde mig om att jag missat det ultimata beviset för soffans betydelse för Rock N Roll.


Mer uppdatering: Fick denna kommentar från Ponamerohåll, som jag tyckte var klockrent.

Haha coolt! Ännu roligare är ju att PoS sångarens fru jobbar på samma ställe som min fru. Det kanske så att de snodde idén ifrån oss haha. Typ sett de första bilderna på FB haha. Lite långsökt! Inspirationen är ju CSN-bilden! Och Abbey såklart!

lördag 17 oktober 2015

Polar'n Per recenserar Pain of Salvation - Falling Home

Pain of Salvation - Falling Home (2015)
Pain of Salvation är på allvar tillbaka efter år sarjade av misär. Daniel Gildenlöw (sång, gitarr) angreps av en illasint mördarbakterie och läkarna opererade bort en stor bit av ryggen för att Daniel överhuvudtaget skulle överleva. Kanske är det förklaringen bakom ett mer avskalat sound? Kanske gör det titeln "Falling Home" logisk med?

För det är remakes som denna platta handlar om. Lågmälda avskalade akustiska versioner av låtar från sent 90-tal till senaste nya studiomaterialet på dubbelplattorna "Road Salt one" och "two" via "Stress" från (Entropia, 1997) till "To the Shoreline" (Road Salt two, 2011).

Det första jag tänker på när jag lyssnar igenom plattan är hur fint låtarna har arrangerats upp, sen just reflektionen över hans långa sjukhusvistelse, därefter den omsättning av musiker som bandet haft genom åren. En personlig favorit-line-up är den på Scarsick (2007). Där fanns energi, dynamik och dynamit!


Nu serveras ett mycket lågmält format som fungerar för reducerade sättningar, så som bandet periodvis uppträtt både innan och nu efter Daniel insjuknade och jag tycker att bandet förlorar mycket dynamik genom att låtmaterialet inte spretar så där progressivt som bandet gjort genom åren. Tematiskt funkar det dock. Kanske bidrar det just med förmågan att komponera en än mer dynamisk live-upplevelse, men i detta format vill jag bara ha enstaka låtar åt gången... så missförstå mig rätt, det är bra låtar, men som helhet blir det inte så bra som varje låt själv är...

Betyget blir därför ganska missvisande 2 starka ess (av fem möjliga). När det på plattan finns låtar som lyser desto starkare. Jag tänker på den alldeles utsökta swing-covern av Dios gamla "Holy Diver" (från plattan med samma namn, 1983) eller Lou Reeds "Perfect Day" (från plattan Transformer, 1972) som finns bifogad nedan i en ganska trevlig live-tagning från 2012.


Soft är det hur som helst... Favoritspår på plattan är "Linolium" och blocket med "Mrs. Modern Mother Mary", "Flame to the Moth" och "Spitfall", som kanske också är mest väl bevarad från sitt originalarrangemang. Ge plattan tid och den kommer växa!

Kanske får jag anledning och återkomma till just detta!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Pain of Salvation:
1. En av Sveriges mest karismatiska och tänkande frontmän
2. Progg... bara det liksom!
3. Hopp om mer från bandet. Den som väntar på något gott... Tiden på sjukan, tror jag, har resulterat i massa material som väntar på att förlösas.

Mer om Pain of Salvation:
- Plattan på Spotify

fredag 16 oktober 2015

Polar'n Per recenserar The Baboon Show - Havana Sessions!

The Baboon Show - Havana Sessions (2015)
Jag växlar några ord med Niclas Svensson, trummis i The Baboon Show, vars band har släppt vaxet "Havanna Sessions" (2015) idag fredag, 16/10. The Baboon Show är lite som Apornas planet, det är en fajt som behöver tas. De är The Donnas utan allt det där gulliga. De är reaktionära, utan kompromiss. De är punk med sex vax och ett antal kortare utgåvor på meritlistan. Det är energi!

Senaste släppet "Havana Sessions" tar med oss till Karibien, Kuba och Havanna, där bandet nästan årligen spelar. "Det stämmer", säger Niclas och fortsätter, "Havana Session är inspelad  i Scorpio Studio i centrala Havanna i mars tidigare i år. Några kubanska gästmusiker satte lite Kubasväng på låtarna..."



-och det svänger riktigt bra om låtarna. Det blir en ganska udda ljudbild när den riktigt raka punken tar ut svängarna med dessa latinska rytmer. Det är svårt att inte ryckas med. I första genomlyssningen framstår "Under Your Trousers" (ovan) som en direkt favoritlåt för mig som lyssnare, låten har tillsammans med "Queen Of The Dagger" (nedan) varit de tidigaste bekantskaperna, då de släppts som klipp på youtube, och jag ber Niclas kommentera dem:

"Båda blev bättre än de tidigare inspelningarna, tycker jag. "Queen Of The Dagger" har ett bättre och lite snabbare tempo nu, mer som versionen vi kör live. "Under Your Trousers" hittade vi den riktiga tyngden och attityden i nu. En stor eloge också till Yaimi som lagt grymma percussion-grejer på båda låtarna. Hon är helt makalös!"


Niclas hymlar inte med att han är nöjd med plattan... Jag tycker "Queen Of The Dagger", "This Crowd" och "The Riddle" blev fantastiska... Eller, vafan! Hela skiten låter ju asgrymt!, säger han och skrattar. Jag som lyssnare vill höra denna energi levande. The Baboon Show gör ingen besviken när det kommer till förlösande energi.

Jag gillar riffandet, trummorna och fuck-off-attityden som "My Arrow of Wood" bär. Den levande energin som "Heidi Heidi Ho Ho" smittsamt levererar... eller varför inte "Halleluja"? Det är trallvänligt och energiskt och en låt som för mig växer till en favorit eftrer några lyssningar är "Like a Unit"

Plattan är ett ascoolt fyrtal i betyg (av fem möjliga ess) och jag kan inte låta bli att undra hur det ser ut på vägarna för att kunna se detta svenska unikum till punk-under... Tyskland har ju tagit bandet nära sig, "Absolut! De är helt galna i oss där... Det är slutsålt överallt, hela tiden. Vi älskar Tyskland!", säger Niclas och fortsätter "Det är ganska lugnt nu efter en hektisk sommar. Vi har flugit fram och tillbaka i Europa i stort sett varje helg i sommar, vi kör en liten förbandsturné i Tyskland i november med The Donots, de är stora där, så det kommer bli grymt. Sen har vi inget mer bokat just nu, men det är riktigt stora coola grejer på gång nästa år, mer kan jag inte säga just nu. .. Säger han illmarigt, så där som bara någon som lurar på en hemlighet kan göra!, innan han fortsätter "Men det blir såklart massa turnerande nästa år när nya studioalbumet släpps..."

Ingen spoiler här, inte... tänker jag eftersom det var med punkbandet Spoiler jag först upptäckte Håkan Sörle (gitarr i bandet, fd sång Spoiler) och Niclas Svensson som musiker. Med andra ord, The Baboon Show gasar på!

Det här är bra grejjer!

/Polar'n Per

Betyg 4 (av 5)

Tre starka kort med The Baboon Show
1. Riktig energikick
2. Girl power
3. Deras självklarhet som live-akt!

Mer av The Baboon Show
- Havana Sessions på Spotify

onsdag 14 oktober 2015

Stoppa pressarna! Världens mest högljudda stumfilm!!!!

Den här filmen är ju ett måste!
Gutterdämmerung av Bjorn Tagemose är vad man själva beskriver, Världens mest högljudda stumfilm. Och med en diger lista med rock ikoner där man hittar bland annat rock Slash, Josh Homme, Lemmy Kilmister, Grace Jones, Iggy Pop, Justice, Henry Rollins, Tom Araya, Volbeat, Mark Lanegan, Nina Hagen och Jesse Hughes, och själva plotten snurrar runt en historia om en ond gitarr.
Ja det minsta man kan säga är att det låter intressant nog att ta en titt på.



Mer info: http://www.gutterdammerung.com

tisdag 13 oktober 2015

Dagens Musiktips - Kroh : Living Water

Ibland har man lite tur.
 Jag satt just och skulle knappa ihop ett Dagens Musiktips för det i sammanhanget återvändande bandet Krohs senaste singel "Living Water".
Hade skrivit en blänkare och skulle länka till deras bandcampsida, men precis när det var dags att trycka på publicera, då poppade det ner ett mail med länk till en sprillans ny video för låten. Och som den är snygg och ger en helt annan dimension till en redan bra låt. Så, även om det innebar att jag fick skriva om denna lilla artikel, så var det värt det. :-) Det är alltid roligt när band satsar lite extra på det visuella.


måndag 12 oktober 2015

Polar'n Per lägger sig i politiken!

Det är partiledardebatt på SVT, det är jävla långt från Rock'n'roll, men jag låter dem käbbla mutade så jag får nån timmes musik innan tredje säsongen av Bron (SVT1, 2015) fortsätter. Dom tjafsar ju mer än Mötley Crüe, kan man tycka, och med nästan slående likhet med dagens Crüe verkar dom inte ens vilja rocka... "Sluta le", säger någon, precis som vi var på den svartaste av alla synthfester.

I USA på Donald Trumps kampanjhögkvarter försöker man ändå rocka, men man har fått det tydligaste av alla pekande fingrar från R.E.M. efter att man spelat "It's the end of the world as we know it (and i feel fine)" (1987) på ett antal kampanjmöten. "Dra åt skogen hela högen – ni sorgliga, uppmärksamhetssökande, makthungriga små män!", var bandets kommentar till Trump via bandets hemsida som rensade spellistan från bandets alster.

Tidigare har "Rockin' in the free world" (1989) använts av den erkända politiske meningsmotståndaren, demokraten Niel Young, då Trump lanserade sin kandidatur och vem minns inte hur Reagan lite plumpt försökte göra arbetarklassens och demokraternas okrönte konung Bruce Springsteen och hans "Born in the USA" (1984)...

Senast ut är nu Aerosmith (referens DN), som i i förra veckan via sin advokat låter hälsa att det är oönskat att Trump spelar deras låt "Dreaming" (1972). En tjock stämningsansökan ligger och väntar på nästa tillfälle låten spelas i detta kontext, även fast det ryktas att Steven Tyler är av republikanska politiska åsikter kan man respektera att bandet vill hålla en opolitisk offentlig figur... Eller hur?

En favorit i politiska sammanhang är dock Boston-bandet Dropkick Murphy som till Scott Walker, republikansk guvenör i Wisconsin via Twitter låter hälsa "GovWalker var snäll och sluta använda vår musik... vi bokstavligt talat hatar dig!!! Love, Dropkick Murphy" efter att denne spelat bandets låtar i offentliga sammanhang... Tydligt nog?

Varför väljer han inte något av Ted Nugent? Denne radikala vapenlobbyist och republikan har ju pressat ur sig en och annat guldkorn... Kan man tänka?

Hur detta hade sett ut i Sverige är givetvis bara att sia om, men att Jimmy Åkesson skulle spela Timbaktu eller Maxi, Midi och Efti kommer ju inte hända. Inte heller kommer Batra välja bort Alexander Bard, men hon skulle aldrig heller spela Mikael Wiehe. Sjöstedt skulle aldrig riva av lite påstådd vikingarock med Ultima Thule, ni fattar. I Sverige är allt mer tillrättalagt, mer korrekt.

Man kan tycka vad man vill om det, men det gör den politiska scenen lite mindre underhållande. För det är just det som slår mig...

Fan, vad tråkiga dom är!

Hade det inte varit på sin plats med lite röd underifrånbelysning och stroboskop när Löfven anländer, eller Ghosts fantastiska cover på Beatles som omtolkad heter "Here comes the son" när Annie Lööf förlösts... Eller varför inte en mäktig entré i grönt röktifo när Centerns, för kvällen, politiske ersättare intar podiet med Metallicas "Harvester of Sorrow" (1988) dånande i högtalarna. 

Vem ser inte Björklund vid katedern (höll på att skriva katetern...) till Twisted sisters "I wanna rock" (1984) om man bara kisar lite? ...eller Fridolin medvetet sitta med benen i kors, med en egenrullad i ena mungipan och sjunga med till Scott McKenzies "San Fransisco (be sure to wear some flowers in your hair)" (1976)? Det skulle onekerligen göra den politiska scenen enklare att förstå... Eller hur?

Fan, vad jag babblar...

Polar'n Per


Önskelistan - Hanterbara skateboards

Kopplingen mellan skateboard och rock kan göras lång.
Magnum Bonum, The Picturebooks och skatepunk har vi sett sedan tidigare, nu kan vi även lägga gitarrer till listan.
Vi kan även konstatera att det inte är bara jag som gör knassnygga gitarrer. :-)









För, det finns en liten gitarrtillverkare som heter Prisma Guitars, grundat av Nick Pourfard, som i konceptet "bygga gitarrer av gamla skateboards", hittade en perfekt kombo för sin kärlek till båda världarna.



Coolt och snyggt tycker jag. Massor av fler bilder på länkarna.





Hemsida
Facebook



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...